Christopher Mastomäki: ”Vi måste hjälpas åt”
Del 1 i intervju-serien med SHL:s ambassadörer för Pride-veckan 2020
Uppdaterad 2019-08-02 | Publicerad 2019-07-31
Han önskar verkligen att en homosexuell hockeyspelare skulle våga komma ut.
För hockeyns, och för killens skull.
Men Christopher Mastomäki fruktar också vad det skulle få för följder för personen.
– Vi måste verkligen hjälpas åt. En och en kan man inte göra så mycket, men tillsammans är vi starka, säger Örebrospelaren.
Han är bara 22 år gammal, en hyfsat ung och oerfaren spelare trots Tre Kronor-debut i vintras. Men utanför isen ger Christopher Mastomäki ett helt annat intryck. Mogen, klok och tänkande, med en ödmjukhet och öppenhet mot allt och alla.
Han pratar om hur mycket det skulle betyda för sporten ishockey om en spelare skulle våga ta steget och komma ut som homosexuell. Vad det skulle göra för snacket, kulturen och lagen.
– Det finns ingen öppet homosexuell hockeyspelare i Sverige i dag, och jag önskar verkligen att jag hade ett bra svar på varför det är så. Det är något jag har tänkt på länge, och det är klart att den här machokulturen som ändå finns i ett omklädningsrum påverkar. För det är klart att någonstans finns det en homosexuell hockeyspelare, det är ju självklart.
Vad skulle du vilja säga till de unga killar som i dag funderar över om hockeyn är rätt sport för dem?
– Det är självklart att man måste få vara sig själv, och att det ska vara en tillåtande miljö. Hockeyn ska förena alla. I ett lag finns det 25 spelare, och alla har olika färdigheter på isen och olika personligheter. Så att verkligen våga vara sig själv, det är coolt. Då blir man också respekterad för den man är.
Den här machokulturen som du pratar om, hur yttrar sig den?
– Det är svårt, för jag tycker att i själva omklädningsrummet, i sättet hur vi pratar och beter oss mot varandra, så har det blivit mycket bättre. Nu har jag inte varit i ligan i tio år, men bara på den här korta tiden som jag varit med så har det blivit mycket bättre. Så det är inte i sättet vi är mot varandra som problemet ligger, utan mer hur folk tänker och vilken inställningar de har redan från start. Vi måste påverka varandra åt rätt håll och visa att det är okej att vara som man är. Och det är väl mer där snacket ska vara kan jag tycka.
Hur gör man det?
– Ja, det är just det… Vi måste hjälpas åt. Var och en kan man inte göra så mycket, men tillsammans är vi en jäkla stark kraft. Vi måste upplysa varandra och tillsammans hjälpas åt. Då blir det enklare, och man kan inte prata nog mycket om öppenhet mot alla. För tyvärr måste det ju pratas om det här, det bästa hade varit om det inte hade behövts för att det skulle vara naturligt för alla att det finns homosexuella människor. Men så är det inte i dag. Och då hjälper det att tillsammans prata om det. Då blir det ju både enklare och mer naturligt.
”Kan göra skillnad här och nu”
Det har tidigare funnit kampanjer för en bättre miljö inom både hockey och fotboll. Enskilda SHL-klubbar har gjort insatser under Prideveckor och svenska NHL-proffs som Henrik Lundqvist har varit med i ”You can play”-kampanjen i Nordamerika.
Nu tar SHL tillsammans med Sportbladet det ett steg längre med ligans egna Pridevecka.
För Mastomäki är det en strålande idé, och en självklarhet att var med i som ambassadör.
Vad kan det göra?
– Det kan framförallt påverka längre ner i åldrarna. Att man påbörjar ett arbete som ska bära frukt nu på en gång självklart, men också lite till nästa generation som kommer upp. Jag menar, det pratades inte lika mycket om Pride och homosexualitet förut, och då är det svårt. Men nu när vi har börjat prata om det, och så en sån här vecka - vi påbörjar något, det är ett långsiktigt arbete, men samtidigt kan det också göra skillnad här och nu.
Tror du att det skulle vara skillnad på om en spelare i Örebro skulle komma ut i dag jämfört med för sju-åtta år sen?
– Ja, det tror jag skulle gå bättre i dag. Jag tror att hade någon kommit ut i dag så hade vi som lag kommit ihop oss väldigt mycket, det hade blivit en push och en kraft framåt. Att vi verkligen ville visa att här i Örebro är det okej att vara sig själv, och att vi är en väldigt stark grupp. Det är så man bygger en stark grupp, och det är ett väldigt vinnande koncept i dagens hockey.
Men samtidigt som han tror att laget skulle bli bättre rent sportsligt, och att spelaren skulle bli en profil, så är han också rädd för följderna för honom.
Tror du att han hade klarat sig från glåpord på isen?
– Eh… jag önskar att jag hade kunnat säga att så är det. Men jag tror nog att det hade hänt att han hade fått höra saker i stridens hetta. Och det är också något vi måste ta tag i, och dra gränsen. Jag tycker att det var jättebra att det lyftes fram förra säsongen, att man visar upp hur man ska beta sig på isen. För ishockey handlar om att vinna, men någonstans måste man dra en gräns. Sexism och rasism är aldrig okej, oavsett var man är eller vad man gör. Men jag tror tyvärr att det hade förekommit någon gång. Och det är självklart inte okej.
Ord kan betyda mycket?
– Ja. Men jag tycker att trashtalk är viktigt, det är en del av sporten. Men någonstans går gränsen. Är det någon som går i tankarna att våga komma ut men får höra skitorden som man själv tänker inte betyder så mycket. Ja, då kan det få förödande konsekvenser. Så man måste tänka även i ett större perspektiv. Då är det bättre att säga att någon är skitdålig på hockey, det är ändå okej och bra trashtalk. Men man måste dra en gräns, och den går väldigt tydligt vid sexism, rasism och att dra in familjen.
Vad tror du att det hade betytt för sporten ishockey om någon spelare vågat berätta?
– Jag tror att den hade växt, fler hade blivit intresserade. När människor märker att oavsett hur man är så är det okej så förenar det. Jag tror att det hade varit superbra om någon kom ut, och då hade den här machokulturen suddats ut mer och mer. Det hade varit jättebra, det är inget snack om det.
Är du förvånad över att ingen har vågat ta steget?
– Nej, egentligen inte. För jag tycker att det har pratats för lite om det egentligen. Jag förstår att det måste vara väldigt, väldigt svårt för en homosexuell spelare att berätta. Jag kan tänka mig att killar har tänkt på det, men sen inte vågat. Och det förstår jag verkligen. Men om ingen har kommit ut om tre år, då skulle jag verkligen bli förvånad.
Det går åt rätt håll menar du?
– Ja, absolut. Jag tycker att det pratas mer och mer om det, även i det dagliga snacket. Och jag hör ju i omklädningsrummet om det någon gång råkar komma en groda som inte är okej från någon, så finns det i dag de krafterna som är där och rättar till och säger till. Vi hjälps åt med det. Man måste någonstans ändra på grundtanken för att få bort den här machokulturen, och där tycker jag verkligen att vi är på rätt väg. Så, om ingen har kommit ut inom tre år, då kommer jag verkligen bli förvånad.
Han hoppas att det ska göra att de unga spelare som i dag kanske lägger av med hockeyn på grund av en för tuff jargong inte ska göra det i framtiden.
– Vi tappar många hockeyspelare som hade kunnat bli väldigt duktiga. Jag tror att man skulle bli en enormt stor förebild om man vågade komma ut som homosexuell. Det hade dragit mer folk och mer intresse till matcherna också. Man hör en jäkla massa gånger att SHL saknar profiler, men där man kan verkligen snacka om att han som vågar komma ut, han kommer att bli en jätteprofil. Det vågar jag lova.
PODD: Från Stonewall Inn till Stockholm Pride – hela historien
Med anledning av Stockholm Pride 2019 tillägnar Aftonbladet Daily ett helt avsnitt åt Pride-rörelsens historia.
Det är i år 50 år sedan polisen stormade en HBTQ-bar i New York. Efter otaliga razzior hade gästerna fått nog: kravaller, som varade i dagar, bröt ut och Stonewallupproret var igång – startskottet för Pride-rörelsen.