Leifby: I årets sista match klappade Axelsson krisen all världens väg
Felaktig hög klubba sänkte VäxjöRing, klocka, ring.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land, och så vidare.
I årets sista match mot årets bästa lag klappade Dick Axelsson djurgårdskrisen all världens väg.
Kris.
Finns det ens några kriser i svensk hockey nuförtiden?
Ni vet, den typen av sportsliga tillstånd som innebär att supportrar ligger sömnlösa om nätterna och förvandlas till apatiska vålnader som äter rotmos i en hel vecka eftersom de inte är förmögna att tänka på någonting annan än att allt håller på att gå åt helvete.
Känslan är att det alltid finns matcher att reparera saker och ting på, alltid en play-in-plats ledig, särskilt i en serie som SHL där bottensedimentet med Örebro, Mora och Timrå är lite för tydligt för att den där riktiga skräcken ska infinna sig.
Att åka ur.
Att missa slutspel.
För de allra flesta är SHL en serie med subtropiskt klimat.
Det är varmt och skönt mest hela tiden, och blir det lite kyligt ett tag vet man att det snart vänder tillbaka.
Om vi ändå leker med tanken att det finns något som påminner om en kris så var Djurgården på väg rakt in i en sådan.
Senast jag var på Hovet gick Djurgården upp i topp, det var i början av november, men sedan har det gått tyngre och laget har sjunkit som en sten i tabellen.
Inför söndagens möte med Växjö hade Djurgården vunnit en trepoängseger på de elva senaste matcherna och halkat ner till en åttondeplats, vilket i och för sig innebär en säker plats i slutspelet eller till slutspelet till slutspelet, men ändå.
De hade tre raka förluster och ynkliga tre gjorda mål på lika många matcher.
Hjärnsläppet frälste Djurgården
Hemvändaren med det härliga hårsvallet hade varit förvånansvärt blek och mer Axel Jonsson-Fjällfil än Axel Jonsson-Fjällby, och dessutom hade Djurgården varit svagt på Hovet (femte sämsta hemmalag i serien) där tanken är att de ska bygga ett ointagligt näste så ogästvänligt att motståndarna vill vända i båsdörren.
Om vi verkligen anstränger oss, visst hade vi en liten blårandig kris här, eller åtminstone en på gång, en liten, liten, liiiiiten en?
Ja.
Efter en hygglig förstaperiod (1-1) och en småtjurig och tjatig mittenrunda (0-0) fick jag bannemej lite slutspelsvibbar i tredje och sista.
Växjö genomförde en på många sätt perfekt bortamatch.
De spelade förhållandevis riskfritt (jo, i 56 minuter), chansade inte genom att kasta sig ut i offensiva räder utan utnyttjade i stället hemmalagets misstag.
Två minuter in i sista perioden kunde Erik Josefsson fnätta in ledningsmålet för Kronobergs-knektarna när Sebastian Strandberg fipplade och hade sig bakom egen kasse.
Växjö fick sedan chansen att, två gånger om, punktera matchen i numerärt överläge men Djurgården löste sitt boxplay med nöd och näppe och fick energi nog till en sorts slutforcering.
Marcus Davidsson kunde kvittera med assistans av brorsan och Jonsson-Fjällby, och när sedan matchen gick mot ett övertidsavgörande fick Växjös kanadick Brendan Shinnimin hjärnsläpp.
Först två minuter för hög klubba, sedan två minuter ytterligare för en klubba i sargen.
Shinnimin, matchhjälte och klädd i en sån där Mr Hat Trick-hatt efter tre strutar senast mot Mora, fick avsluta sitt hockeyår i utvisningsbåset som syndabock.
Dick Axelsson, som varit så där skönt Linkan-Bremberg-såsig och lirkande i power play-spelet tidigare i matchen, fick klappa in det matchavgörande 3-2-målet med 1.19 kvar att spela.
Det efter att Bokk haft ett gyllene tillfälle att göra 2-3 i numerärt underläge och 2-mot-1-läge – och efter att Växjö i situationen direkt efter stått för en onödig avsiktlig offside.
Där och då såg Sam Hallam ut att... nej, förresten, han såg ut precis som han alltid ser ut.
Hur det ska gå för våra domare...
Axelsson sträckte armarna i luften och lyssnade på hur det låter när 7 600 personer skriker ut sin lättnad över att det eventuellt, kanske var en liten kris på gång, och att de nu slipper fundera över det.
Gamle Dick var inblandad i mycket och jag följde honom noga till och från.
Det må se ganska lojt ut emellanåt men det kompenserar han med slughet och spelsinne, och när han är så där smågrinig och domargnatig vill jag bara att det ska bli slutspel och att matcherna ska gälla någonting.
På riktigt.
Och när väl slutspelet kör igång om några månader undrar jag hur det ska gå för våra domare.
Det var petigt emellanåt, och när det inte ens går att släppa pucken vid tekning i mittzon utan att en domare ska agera kinkig konstapel blir jag frustrerad.
Och i en match med få tveksamma situationer ska det väl inte behöva ”ringas” två gånger? För att konstatera att beslutet som togs där och då, och bestämt redovisades med flaxande händer, var helt rätt?
Be en svensk hockeydomare gå och köpa en liter mjölk till kaffet och de skulle ringa tre-fyra gånger och fråga om den ska vara röd, grön eller blå.
