Ledin är ett föredöme

Ishockey är en kamp – och HV-forwarden har fattat det

Efter 15 omgångar är det kanske dags för en minisummering:

HV 71 och Frölunda går exakt enligt ritningarna.

Timrå, Djurgården och Skellefteå är årets lätta överraskning. Brynäs och Modo är årets tunga.

Men min slutsats så här långt är en annan:

Många elitserielag hade glömt bort i år att hockey är en kampsport.

Ni minns kanske att många gnällde under slutspelet förra året. Nytillkomna tittare – främst på tv – tyckte att det var duktigt men väldigt snällt.

Det var det också.

Jag håller med. Det kunde se väldigt ömsint ut stundtals.

Orsaken är nog ganska enkel; elitserieklubbarna blir allt rikare. Har du 120 miljoner att sätta sprätt på så är det klart att du hellre värvar en spelande kille i världsklass än en spelförstörare från Kumla.

Även om den spelande killen kostar 200?000 i månaden medan terminatorn bara kostar 60?000.

Följden av det här har blivit att intensiteten i många matcher är ganska låg.

I bland är det till och med genant låg. Jag såg Djurgården–Linköping förra veckan och hade det varit skoluppsats hade betyget blivit: Missuppfattning Av Ämnet.

Väänänen lyfter Djurgården

Hockey kan inte vara ett sällskapsspel eller en stunds avkoppling till en kammarorkester. Hockey måste vara en kampsport –men inslag av operans briljans, förvisso – men om den inte är en kampsport kommer den att självdö. Det är jag övertygad om.

Jag var särskilt intresserad av Djurgårdens nya back Ossi Väänänen. Det var vi många som var. Tv-sporten var där för att göra en special på Ossis fysiska företräden. Jag hade tänkt specialgranska hans sätt att spela; tacklingar i försvarszon men särskilt i anfallszon. Jag hade tänkt föra statistik och skildra den bristvara jag tycker den här typen av spel är i elitserien.

Det jag fick se var – ingenting.

Jag såg inte en tackling av Ossi Väänänen.

Jag vet inte om det berodde på att Linköpingsspelarna var livrädda och därmed beredda. Men sånt brukar inte fungera i hockey. Livrädda hockeyspelare fungerar inte. Bättre att agera än reagera, som

Hardy Nilsson brukade säga. Han var för övrigt på läktaren under matchen. Sveriges mest intensiva hockeyspelare genom tiderna sannolikt. Jag hälsade på Hårde Hardy. Han hälsade inte tillbaka. Han kanske inte såg mig. Vad vet jag.

I omklädningsrummet berättades om en match i Skellefteå när Hardy var missnöjd med en medspelares backchecking. På väg till egen zon rappade Hardy honom i knävecket med klubban och skrek åt honom att jobba tillbaka.

Där kan man tala om intensitet. Normalt sett står Ossi Väänänen för det och det är en stor anledning till Djurgårdens sensationella tabellplacering. Han gör de andra bättre därför att de måste.

HV 71 leder serien efter 15 omgångar.

Jag gillar det. HV 71 har fattat att hockey är en kampsport. Värvningen av Per Ledin och bibehållandet av Lance Ward var kraftigt ifrågasatt inför säsongen. Det visade sig vara fel. Ledin och Jämtin är redan ett klassiskt kampsportspar. Ledin var dessutom bäste man i HV i måndags.

Så kan det gå.

Harju & Larsson saknas i Tre Kronor

Stefan Liv i Tre kronor... hmm. Usel räddningsprocent. Jag hade valt Daniel Larsson.

Patrick Hörnqvist i Tre Kronor... hmm. Jag har inte sett honom bra i en enda match i år. Jag hade valt Johan Harju.

Sågningarna av Juuso Riksman visade sig vara något förhastade.

Förra krönikan här om elitserielagens trötta spel på bortaplan visade sig stämma – även vid en internationell jämförelse, ser jag på SvenskaFans.com:

Sverige – 61 procent hemmavinster

Slovakien – 56 procent.

Schweiz – 53 procent.

Ryssland – 52 procent

Tjeckien – 48 procent.

Finland – 46 procent.

Tyskland – 45 procent.

Där har vi också en annan orsak till den låga intensiteten i många matcher: bortalagen vilar sig.

Richard Lintner har höjt nivån i Färjestad.

Modos brandlarm brukar väl bara gå när det är slutspel och hemmalaget är i kris...

21 mål på 15 matcher för Södertälje – det är oacceptabelt. Men Linus Klasens mål mot Färjestad var ju vackert. Han har teknik, alltså...