Varför är det så förbannat tyst?
I morgon rullar SHL vidare med omgång 47. Några lag vinner, lika många förlorar.
Jag tycker det pratas alldeles för lite om det som verkligen är viktigt.
Som Michael Marchal.
Eller vilka som vill se Mora och Timrå göra upp om en SHL-plats?
Jörgen Lindgren föll blytungt när han sparkades från vd-posten för SHL. Det var garanterat inget lätt beslut att sparka ut mannen som hade en stor del i det smått sanslösa tv-avtalet som tecknades med C More.
Drygt tre miljarder kronor, vissa säger upp mot 3,5 miljarder.
Jörgen Lindgren föll ändå. Som jag uppfattade det i huvudsak för att han inte på ett tillfredsställande sätt lyckades förmedla vad SHL höll på med.
Lite pampigt.
Lite plumpt.
Lite osmidigt och otydligt uppträdande.
Redan något år tidigare hade det bestämts att i princip all kommunikation skulle gå via just Lindgren och inte via en massa klubbdirektörer eller ordföranden, som kanske var en aning färgad av sin egen klubbtillhörighet.
När Lindgren fick sparken tog Växjös ordförande Michael Marchal över. Tillfälligt, trodde åtminstone jag.
Så lurad jag blev
Inledningen blev inte heller någon succé, för att uttrycka det milt.
Michael Marchal hade ett par direkt katastrofala intervjuer innan han sattes i karantän. Det blev mer eller mindre knäpptyst från det hållet och ingen kan säga att tystnaden direkt skadade SHL.
Där och då var jag helt övertygad om att Marchal var en parantes i väntan på ett nytt friskt vd-namn. En person som verkligen skulle fokusera på att sudda ut den pamp-stämpel som inte alls oförtjänt har tryckts på organisationen.
En noggrant utvald person som skulle ta både de redan hockeyfrälsta, och de som väntar på att bli det, med storm.
Så lurad jag blev.
Nu är det alltså Marchal som ska tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin.
Hur tänkte man där?
Och har ens någon haft en åsikt om utnämningen på en så viktig position? Det bara kom och ingen verkade bry sig.
Bara Percy kan konkurrera
Jag är full av beundran för det jobb som Marchal, tillsammans med Anders Öman, har gjort med Växjö Lakers.
Det är en framgångssaga som bara Percy Nilsson i Malmö kan mäta sig med. Marchal har verkat utan att synas och han har bevisligen gjort det bra. Växjös ekonomiska och sportsliga resa är lite av en askungesaga.
Jag är helt övertygad om att han klarar av den kommersiella biten lika bra som Jörgen Lindgren. Han hanterar säkert också personalpolitiken på SHL-kontoret med lite större ackuratess.
Internt tvivlar jag inte på att Marchal har kompetens och förtroendekapital.
Men externt? Vem ska föra talan utåt och bygga upp SHL till hela Sveriges liga? En liga som har förtroende både i och utanför SHL-städerna.
Jag är direkt tveksam till om Marchal är mannen som kan ge SHL en lite mjukare framtoning och nå en bredare publik.
Hyllades på ett overkligt sätt
Från Michael Marchal till Ola Lundberg är steget både kort och gigantiskt.
I slutet av november la ensamutredare Lundberg fram sitt förslag om nytt seriesystem och kvalmekanism.
Den pensionerade läraren från Karlstad hade då under ett år rest landet runt för att träffa mängder av klubbar, organisationer, domare, supportrar och en hel del annat hockeyfolk.
Förslaget han presenterade hyllades på ett nästan overkligt sätt.
Det var nästan lite Nordkorea-stuk på den unisona hyllningskören, där i princip allt i förslaget var mitt i prick.
SHL orkade inte (?) ha några invändningar och ställde sig mer eller mindre reservationslöst bakom förslaget. Allt talar för att Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson och hans styrelse klubbar igenom förslaget på ett förbundsmöte. Larsson verkar för övrigt ha fullt upp med omfamna och snacka värdegrunder med SD-representanter.
Om nu inte distrikten stöttar Hockeyettan, som egentligen är de enda som haft något negativt att säga, och röstar ner förslaget.
Själv kan möjligen kalla det ett 2 plus-förslag. På sin höjd godkänt.
Känns bara som ångest
Här har jag bara plats för ett av flera exempel.
Från och med säsongen 20/21 försvinner möjligheten att se ett allsvenskt topplag ställas huvud mot huvud med ett bottenlag i SHL med en SHL-plats i potten. Vinna serien eller komma sist i en serie premieras inte.
Kvalserien och dess efterträdare, direktkvalet, kastas i papperskorgen.
I stället ska våra två högsta serier separat göra upp om vilket lag som ska åka rakt ur och vilket lag som ska gå upp.
Om det här hade varit säsongen 20/21 talar allt för att Timrå och Mora möts i bäst av sju matcher för fortsatt SHL-existens.
Och jag bara undrar: hur i hela friden ska man skapa ett intresse likt direktkvalet eller kvalserien runt en sån matchserie?
För mig känns det bara som ångest och två lag som har förlorat sig igenom en säsong.
Förslag och tillsättningar är en del av vardagen och alla tycker garanterat inte lika. Men det som oroar mig mest är att det blivit så förbannat tyst efter en höst där där det ändå fanns en viss dynamik i debatten.
Följ Sportbladet på Instagram