Hockeypampen: Systemet är genomruttet
Bekräftar Sportbladets avslöjanden: Lovar guld och gröna skogar
Publicerad 2022-11-17
Han är en hög makthavare inom svensk elithockey.
Samtidigt pekar han ut utbildningssystemet för kommande elitspelare som ”genomruttet”.
– Det är förkastligt, säger hockeyledaren om systemet med petningar och utfrysningar som Sportbladet avslöjat.
De bästa spelarna pressas på hundratusentals kronor om de vill avsluta sina utbildningar på några av Sveriges elitishockeygymnasier. Samtidigt kastas de som föreningarna själva inte längre vill ha ut efter ett eller två studieår.
Sportbladets avslöjanden om NIU-utbildningarna i ishockey bekräftas nu av en ledande person inom svensk ishockey.
– Det är en jävla hets där föreningarna lovar guld och gröna skogar.
Han har sina skäl att vara anonym, och är väl insatt i verksamheten. Det han framförallt reagerat på är hur lite tonvikt som läggs på just utbildning.
– Det har blivit alltför resultatorienterat och det slår tillbaka på utbildningen. Det är små marginaler och du vet inte förrän spelarna blir 19-20 år vilka som faktiskt kommer bli elitspelare. Därför är det superviktigt att leva upp till att alla känner att de får en ärlig chans.
Fick spela 232 minuter mer
För att visa på orättvisan bestämde han sig för att jämföra två olika spelare i samma lag och på samma gymnasieutbildning under en given tidsperiod på säsongen.
Spelare X spelade då 8 matcher och fick i snitt 10 minuters istid per match.
Spelare Y fick samtidigt chansen i 13 matcher och i snitt 24 minuter per match.
Under en månad av säsongen fick alltså spelare X 80 minuters ishockeyskolning i match, att jämföra med spelare Y:s 312.
– De kan knappast få samma utbildning, säger ledaren.
Han frågar sig hur spelare X ska kunna komma ikapp spelare Y utvecklingsmässigt när han bara får en fjärdedel av istiden, och pekar på hur otänkbart samma system hade varit i ett annat skolämne.
– Om du är dålig på matte blir du knappast bättre av att inte få gå på lektionerna. Hela systemet är genomruttet, säger ishockeyledaren.
Han beskriver en utbredd hets kring hela de treåriga utbildningarna. Först slåss föreningarna om de största talangerna och sedan krigar de om att visa resultat även på juniorsidan för att vara fortsatt attraktiva för kommande generationer.
Han beskriver också hur föreningarna helt i onödan pressar varandra genom att värva spelare med löften om utrustning eller tidigt spel i högre åldersgrupper.
– Om du går tillbaka fem år i tiden fanns en överenskommelse om att inte jaga varandras spelare. Det har man också ruckat på vilket jag tycker är fel. För det finns helt ärligt inget skäl för en spelare att byta från en SHL-klubb till en annan. Enda skälet till att någon gör det i dag är att de blir lovade något mer, för utbildningen är oftast inte bättre.
”Det är förkastligt”
Samtidigt måste föreningarna stå emot pressen från krävande föräldrar som undrar varför deras son inte lyfts upp i åldrar eller matchas mer. Hela tiden med risken att spelaren tröttnar och byter till en konkurrerande förening.
– De senaste fem-sju åren har de skapats en jävla hets kring NIU. Jag ser vissa lag som till och med toppar i träningsmatcher.
Hur ser du på de här petningarna som sker efter ett eller två år?
– Det är förkastligt. Jag kan inte låta bli att fundera kring själva rekryteringsprocessen. Om man redan efter ett år helt dömer ut en spelare med motiveringen att spelaren inte gör sitt jobb.
Vad borde hända nu?
– Jag tycker inte man ska kunna plocka spelare från varandra i SHL och sedan måste förbundet ställa högre krav på utbildningen. Om du kommer in på en NIU-utbildning har du tillräckligt mycket talang för att bli hockeyspelare, men då måste du också få en relevant utbildning. Det måste finnas tillsyn, för det är inte okej att en spelare får spela 70 minuter och en annan tio vecka ut och vecka in. Någonstans måste det följas upp. Vi måste ha en övervakning och översyn av systemet, samtidigt som klubbledningarna runt om i Sverige har ett enormt ansvar.
Det delikata med elitishockeygymnasierna är att de bedrivs på två olika arenor. På dagtid ansvarar föreningarna tillsammans med skolan för den formella skolutbildningen. På kvällstid är det ren föreningsverksamhet men med samma spelare och ledare, utrustning och lokaler.
Många Sportbladet talat med beskriver också hur de två verksamheterna inte går att skilja åt. Att föreningarna utnyttjar skoltiden till matchförberedande träning och att det i praktiken är omöjligt att bara vara med på en av de två delarna.
Den högt uppsatte hockeyledaren tror nu att en förändring måste komma från sporten själv.
– Ta som exempel att förbundet valt att dela upp juniorserierna i två, en innan jul och en efter. Bara där sänds signalen att första halvan på säsongen är bredden och att du sedan spetsar mot SM-slutspel. Men det blir ändå alldeles för mycket fokus på att vinna redan från start.
Hur borde de göra?
– Du kan ha fortsättningsserier som delas upp på ett annat sätt. Du kanske redan från början ska ha alla bättre lag i en serie så att det är mer givet vilka som ska spela SM-slutspel och att du inte måste komma topp fem i tabellen. Det finns massor av tankar och modeller men du måste bort från resultathetsen.
Uppmanar föräldrarna
Han lägger ett stort ansvar på ledarna, men uppmanar också föräldrar att inte ha för bråttom uppåt i serie- och utbildningssystemet.
– Det viktigaste att komma ihåg är att hockey är en bedömningssport. Någon ska göra en subjektiv bedömning av spelarna och den kan vara väldigt olika. Därför är det så viktigt att alla får chansen på utbildningen, säger han och fortsätter:
– Vi har i dag utslagningen redan till tv-pucken och sedan fortsätter det i elitlagen. Ändå pratar alla om betydelsen av att träna under lång tid, de där 10 000 timmarna. Men om du bara får vara med 5000 timmar är det svårt.
Hur pratar ni om det här i din klubb?
– Vi bollar det i stort sett dagligen men det är jag inte alls säker på att alla gör. Det finns de som bara försöker plocka in alla de bästa i Sverige, satsar på två-tre i varje årskull och sedan får det bära eller brista. Men det är förödande för svensk hockey.
– Vi försöker jobba bort resultatfokus, struntar i om vi vinner juniormatcherna och fokuserar på att alla ska få en bra hockeytutbildning. Vi vill att alla ska spela och få känna på olika roller samtidigt som vi uppmuntrar de bästa genom att flytta upp dem till nästa nivå. Då kan de stimuleras utan att de får så mycket mer istid i förhållande till de andra. Vi pratar också hela tiden med tränarna om att till exempel inte alltid sätta in förstafemman vid offensiva tekningar, eller använda samma spelare vid boxplan eller powerplay.
En vanlig invändning inom svensk hockey är samtidigt att spelarna måste ”lära sig att tävla”. Att konkurrens också kan vara en sporre. Men hockeypampen känner ingen oro för att något går förlorat när du satsar på fler spelare.
– Självklart ska spelarna lära sig att tävla, det är liksom ishockeyns DNA och det är också en viktig del i utbildningen. Men seriesystemet är uppbyggt så att tävlingsmomentet byggs på ju längre fram du kommer och har man då fokuserat på utbildningen är vi övertygade om att resultaten också kommer.
Hur ser du på att alla de bästa i dag ofrånkomligen samlas i NIU-klubbarna till gymnasiet?
– Där måste du som SHL-klubb tänka till. Du kan inte bara ta in de 14 bästa spelarna för det kommer bli katastrof. Det är där det brister i dag. Men det är oundvikligt att SHL-klubbarna plockar spelare från de mindre klubbarna och så måste det fungera.
”Halvpolare allihop”
Varför kan du inte berätta det här med namn och bild?
– Det är elitidrotten i ett nötskal. Det finns så många starka personer som pushar sina egna att det inte går att prata öppet om de här grejerna. Det är för känsligt, men det är ett sjukt system.
– En viktig grej att flika in är också att titta på tränarna i klubbarna i dag. Det är i stort sett bara avdankade hockeyspelare, men det är två helt skilda saker att vinna SM-guld och att utbilda hockeyspelare. Det är inte på samma planet. Det är också ett problem vi tittat på, att försöka rekrytera utanför boxen. Det är viktigt och helt avgörande att man inte bara har gamla hockeyspelare eller kompisar med sina barn i klubben som pushar sina egna. För blod kommer alltid vara tjockare än vatten.
Just svågerpolitiken, som han menar är utbredd inom ishockeyn, ser hockeytoppen också som ett av de största hindren mot en förändring även av NIU-systemet.
– Det känns som alla känner alla i bubblan. Har du varit hockeyspelare på elitnivå så känner du han på förbundet och man skyddar varandra istället för att sätta sig ner och lägga pusslet kring hur vi ska bli bäst i världen på att utbilda spelare. Systemet måste förändras rakt igenom men det är svårt för förbundet att ställa krav eftersom de är halvpolare allihop. Alla känner alla och det är inte bra.