Känns som att vi firar Lidström Weekend
TAMPA. Han har inte spelat en hockeymatch på snart sex år – och inte deltagit i ett All Star-jippo sedan 2011.
Ändå känns det som att vi firar Nicklas Lidström Weekend i Tampa just nu.
Det är ju i hög utsträckning hans förtjänst att Sverige får visa upp sig som hockeyvärldens stora backnation under västra Floridas varma sol.
Tolv gånger var han otroligt nog uttagen till NHL:s All Star-fest, Nicklas Lidström – sista gången i Raleigh i North Carolina 2011.
Vid flertalet av de tillfällena försvarade han de blågula backarnas ära på egen hand. Under ”Lidas” storhetstid var det ju framförallt glamorösa forwards vi exporterade till Nordamerika. Peter Forsberg, Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Markus Näslund...
Men när gräddan av en ny generation stjärnor den här helgen samlas i Tampa för NHL:s årliga cirkusföreställning och firmafest är inte mindre än fyra svenska backar inbjudna.
- Erik Karlsson – samtidens största svensk. Har något av en mellansäsong, antagligen för att foten som trasades sönder i våras fortfarande inte läkt helt, men spela roll. Det finns inte många stjärnor med mer lyster.
- Victor Hedman – Battleship Galactica från Ö-vik, själva ankaret i världens bästa lag.
- John Klingberg – Texas-artisten som fått ett brakande genombrott den här hösten och leder backarnas poängliga i överlägsen stil.
- Oliver Ekman-Larsson – härföraren i Arizona är en av de mest respekterade, också säsonger när det går så tungt som i år, och alla som följer honom har någon gång tänkt: ”Om han ändå spelade i ett bra lag...”.
Ja, hemmafavoriten Hedman har ett pajat knä och kan inte delta annat än som assisterande materialare (!), men ändå – han blev ju uttagen.
Undra på att kollegor från USA och Kanada oavbrutet kommer fram och vill ha tips om vem de kan ringa för att få mer information om ”det svenska backundret” (jag pekade en från en stor amerikansk sajt i riktningen ”Tommy Boustedt” så sent som igår...).
Hjälte, stjärna och cool idol – som back
Att ett sådant under existerar – och lär anta ännu mer hisnande dimensioner när Rasmus Dahlin till sommaren väljs som etta i draften i Dallas, och Adam Boqvist måhända som tvåa – finns det flera förklaringar till, men det råder inga tvivel om att Nicklas Lidström är en av de viktigaste.
Han var ju liksom inte bara All Star-värdig i största allmänhet. Han var under merparten av sina 20 år i NHL bäst i världen i sitt gebit och visade unga landsmän där hemma att man inte måste vara flashig forward för att göra outplånliga avtryck.
Också backar kan, insåg alla som följde honom närmare, vara hjältar, stjärnor och coola idoler.
Sedan går det förstås att tycka att det är lite tråkigt, kanske rentav bekymmersamt, att Sverige inte producerar fler offensiva superstars, för det är om alltjämt de som orsakar mest uppståndelse.
Men för det för första stämmer det inte riktigt, Filip Forsberg är till exempel en femstjärnig sniper i Nashville och vi har en ny sensationell skyttekung i William Karlsson – och för det andra får man inte bli girig.
Vi ska istället vara glada åt att vi får fira det stolta arvet efter Nicklas Lidström.