Leifby: Känns viktigt – första gången på evigheter
Wien -87?, Åbo -91!?, Zürich -98!!?
Skit samma.
Min poäng är att hockey-VM känns viktigt, och på riktigt, för första gången på evigheter.
Och jag kan inte sluta tänka på Lias Andersson och nationalsången…
– Du låter ju precis som Oliver Ekman Larsson!, hasplade en granne ur sig härom dagen när vi diskuterade den kommande OVK-besiktningen i huset där vi bor.
Stolt som en rysk lönn reste jag mig, gick jag vidare ut i livet och kände mig så där Kjell Samuelsson-ostoppbar.
Med en Koho-klubba i nävarna hade jag kunnat skicka puckjäveln i rundeln och hela vägen till Hagfors.
OEL-heraluen och jag kommer från samma trakt.
Vi är uppfödda på isterband och ostkaka, uppvuxna i samma hockeyhall, och vi uppfattas ofta som en av drängarna i Jan Troells filmatisering av ”Utvandrarna” så fort vi öppnar käften.
De inda som skeljer oss åt ä riksdalerna vi tjäne.
Vi delar en småländsk arvslott men känslan för det här Tre Kronor-laget står inte och faller med vilken socken, bygd eller håla spelarna kommer ifrån.
Bara SHL-fjantarna som inte förstått
Tre Kronor har genom alla tider varit en produkt av landsortshockeyns ideella slit, det är bara SHL-fjantarna som inte har förstått det.
Från Nisse Nilsson, Forshaga, till Lars-Eric Lundwall, Bofors, vidare till Tomas Sandström, Fagersta AIK, Johan Garpenlöv, Nacka och Tommy Salo, Surahammars IF.
Vi skulle kunna hålla på till annandag pingst, 2021, och det är klart att det bränner till lite extra när Tre Kronor plötsligt spelar för ett VM-guld med backparet Mikael Wikstrand och Mattias Ekholm från Ore IK.
Visst pirrar det ännu lite mer när spelare som nyss blivit utslagna ur ett Stanley Cup-slutspel, efter att ha spelat närmare 100 matcher med sitt klubblag, bara svänger förbi hemma och hämtar sitt pass, sin bakåtvända keps och två Magnecyl innan de kastar sig på första bästa plan för att, via en transfer i Chicago, ansluta till sina kamrater i Tre Kronor.
Vissa behövde fixa en hundvakt, andra ett pass åt sin nyfödda bebis, men okej.
De är på plats, deras trunk är det inte, och de spelar med Einar ”Knatten” Lundells gamla utrustning som ”Pudding” har sparat sedan Europamästerskapet 1921.
För de vill ju spela.
För Sverige.
För OSS!
Inte för o-ess-ess.
För oss.
Betyder något igen
Tre Kronor betyder någonting igen, på riktigt, efter alla ”nej tack jag är lite irriterad i magen”.
Förbundskapten Grönborg har gjort ett jäkla jobb här, för VM i stort skulle jag säga, som har gett svenska mångmiljonärsspelare en cylinder till att tända på sent i maj när den försommarsvenska solen steker på som om vi vore på Korfu.
Ett förlamande trist OS i februari, där ingen riktigt brydde sig, spelar förstås in och inramningen med publik på matcherna (!) och många svenska fans på plats i Köpenhamn tillför en del.
Svenska Ishockeyförbundet är på plats, antar jag, för att lära sig ett och annat.
Lika arrogant som de slarvade bort hemma-VM 2012 med ockerpriser, lika oansvarigt har de släppt rättigheterna till den svenska ligahockeyn (och miljard-tv-avtalen) vind för våg.
Ursäkta mig men, vilka ägg!
Nu var det ishockey-VM det handlade om och jag har faktiskt varit med ett tag.
1987 är mitt första, riktigt starka minne av ishockey-VM även om jag minns en ishockeymålvakt från Tjeckoslovakien – farsan var vansinnig på fanskapet – som gärna knuffade undan kassen så fort det började vina runtomkring.
1987 i Wien följdes av hemma-VM 1989, det som TV3 norpade, och sedan kom 1991 i Åbo, och 1992 när det fortfarande var något alldeles extra att slå ryssarna.
1998 i Zürich med Foppa och Sudden, förstås, och 2003 med vändningen mot Finland och Lasse Granqvists undergång.
Men sedan?
VM 2017?
Nja, det kändes inte så här.
Håller Foppa-klass
Jag har mest suttit där och sett Pelle Mårts-dåsig ut och inte ens hemma-VM-guldet 2013, då vi mötte Schweiz i final, kändes särskilt angeläget.
Nu däremot.
Karensdag-kompatibelt.
Jag har knappt missat en match, Anders Nilsson vill man ju ha med sig på semestern i sommar, halvliggandes i bagageutrymmet, och jag tycker att Mika Zibanejad håller Foppa-klass.
Grabben är en helt annat människa – och spelare – än den jag träffade i Ottawa 2014, som mest ville prata Premier League.
Patric Gösta Hörnqvist, även känd som ”Bengan”, har kommit in som pappa i laget trots att det egentligen inte behövs.
Och Sverige spelar en rapp, rik, rolig ishockey jag inte har sett ett svensk ishockeylandslag spela på år och dar.
Dessutom ramas allt in med en väldigt bra hockeysändning i TV3, helt utan hologram-intervjuer, kan ni tänka er.
Spelarna står med mössan i hand och frågar om de får komma förbi för att svara på några frågor, och när man trodde att TV3 hade satsat allt vad Stenbeck-tygen håller, satt in alla tänkbara resurser och köpt en ny målvaktsklubba till Erik Granqvist, så…
– Kan vi få Notan, tack!
Har lyft sändningarna
Mattias Norström, biffen från Bredäng, har kommit in och bara ställt sig där, förklarat hur saker och ting har gått till, hur det bör gå till, och lyft sändningarna ytterligare en nivå.
Vilken pondus.
Hasse Backe-klass.
Och visst blir det ännu mer tilltalande när ”Notan”, i en skjorta av egyptisk bomull, antar jag, kan utstråla svenskpjäsen som var lagkapten i självaste Los Angeles Fuckin’ Kings SAMTIDIGT som han känns som den hyggliga ledaren på fritids.
Stabilt.
Finge jag önska något (mer) som möjligen skulle kunna göra det här till en alldeles oförglömligt VM-turnering i ishockey så är det en kamera vilande på Lias Andersson (älskar hur gråtmild han är) och hans rödsprängda ögon när nationalsången brakar igång efter ett svenskt VM-guld.
Det skulle kunna bli en klassiker i samma nivå som Bengt-Åkes upprullade kavajärmar i Wien.
Lipar Lias, lipar Leifby’s.
Lovar.