”Gå i trappor är en jäkla utmaning”
Dag ”Daggen” Olsson om livet med sjukdomen
Publicerad 2019-11-24
Han är Sveriges mest kända domare och är unik med att dömt final i Canada Cup, VM och OS.
Dag ”Daggen” Olsson, 74, kan se tillbaka på en magisk karriär – men nu går han sitt livs tuffaste match utanför isen.
Mot Parkinson.
– Jag går på boxning, i klubben Narva i Stockholm, samt på gym i princip varje dag. Det ger mig energi. Det jobbigaste är att jag fått sämre balans på grund av sjukdomen, säger domarlegenden.
’Daggens’ kamp: ”Det är väl sådär…”
Sveriges första kända domare är utan tvekan Dag Olsson från Gylle utanför Borlänge.
Eller ”Daggen”, kort och gott.
Han spelade hockey för Tunabro, Strömsbro, Orsa och Leksand under sin aktiva karriär och tyvärr tvingades han att sluta för tidigt på grund av en elak knäskada.
Eller så var det tur.
För skadan orsakade startskottet på en ny karriär – som domare.
– Ja, jag blev nästan inlurad på en domarkurs. Kenneth Lindkvist hade Shell-macken i Borlänge och han tyckte jag skulle gå på ett hockeymöte på en fredagskväll. Jag gick väl dit till slut och det visade sig vara en domarkurs. Min första match var Tunabro mot Dalarnas tv-pucklag, minns Daggen och skiner upp med hela ansiktet.
Då var han endast 28 år gammal.
Och nu gick det med raketfart för Gylle-Daggen.
Från pensionerad spelare till domare i högsta serien – på bara tre år.
– Under min spelarkarriär fick jag många kontakter. Jag lärde känna Brynäs-gänget när jag spelade hockey och pluggade till lärare i Gävle och leksingarna hade jag koll på. Jag blev snabbt accepterad i elitserien. Troligtvis på grund av min sociala kompetens och att jag själv spelat hockey på en sådan hög nivå. Spelarna tyckte jag kunde hockey och gav sig inte på mig. Många spelare tyckte på den tiden att domarna var idioter och försökte skrämma dem. Brynäs-gänget var ibland helt vilda. De pratade så in i norden, men det funkade inte på mig, säger han.
”Många tyckte att jag såg hård ut”
Sportbladet träffar ”Daggen” på Aftonbladets redaktion mitt i stan. Han har tagit taxi från den nyinköpta våningen på Liljeholmen och logistik tar lite längre tid numera jämfört med tidigare för 74-åringen. Han ursäkter sig också för att han har svårt att komma ihåg årtal och namn.
Vi ska återkomma till det senare.
1978 var första säsongen i högsta serien, elitserien, för Dag Olsson.
– Det var andra tider. Minns att jag och Kjell Lind hade vår egen nivå, vi tillät lite hårdare spel. Sedan pratade jag mycket med spelarna på isen. Försökte i alla fall. Dessutom hade jag mitt minspel med ansiktet. Många tyckte nog att jag såg hård ut, men det gav respekt.
I dag är det två huvuddomare på isen plus ett situationsrum som hjälper matchledarna. Nya fenomen som video-granskning är vardag i sporten. Något som legendaren inte riktigt förstår.
– Jag tycker att man ska kolla om det är mål eller inte. I övrigt så ska domarna på isen döma. Det kan inte vara roligt för fansen att kolla när en domare hänger på sargen, kollar i taket och väntar på information.
”Behövde inte döma ryssarna...”
Han har dömt final i Canada Cup, final i VM, final i OS. Det finns ingen annan domare i världen som har den meritlistan.
Lägg till tolv år som domare i elitserien och lika länge som ledamot i Internationella Ishockeyförbundets domarkommitté samt domarchef i elva år så fattar ni att det är en legendar som tagit sig till Aftonbladets redaktion.
Och en stil-bildande legendar, på flera sätt. Bland annat för att han var en av de första domarna som valde att ha hjälm på sig. Säkerhet före utseende och coolhet. Hans språk på isen var slagfärdigt och med humoristiska inslag.
– 1981 var det Kanada–Sovjet i Canada Cup-finalen i Montreal. Ryssarna vägrade ha en kanadensisk domare och kanadickerna var väldigt känsliga av sig gällande domartillsättningen. Till slut valde de mig, det var oerhört hedrande. Jag höll faktiskt lite på ryssarna. Kanadickerna körde så fult och framför målen var det nästan otäckt att se hur bryskt spelet var. Men det här året var ryssarna för bra. Det gladde mig.
– Ryssarna behövde man för övrigt inte döma. De var så bra och gjorde aldrig något fult på isen. Det var bara att titta på.
Dramat innan nedsläpp
Den minnesgode kanske kommer ihåg att finalen blev uppskjuten några minuter?
Olsson saknades på isen. Han var helt plötsligt borta.
– Mina skridskor var nyslipade. Men de hade slipat dem så skålade att jag inte kunde åka på dem. Jag tvingades lämna isen precis inför matchen och få dem omslipade.
80-talet var Daggens årtionde. Han var världens hetaste domare och dömde de flesta stora matcher, både nationellt och internationellt.
Som 1982 när det blåste rejält i samband med VM i Finland. Många spelare och ledare, i synnerhet Kanadas hårdföre ledare Alan Eagleson, anklagade ryssarna för att ha för stora ”hookar” på bladen.
Mr Olsson kallades in till de hetaste matcherna för att lösa konflikten, bland annat för att prata med Sovjets tränare Victor Tichonov om problemet.
– Jag tror att ryssarna bytte ut alla klubbor under en natt. De åkte till Koho i Finland och rensade lagret. Dagen efter sa Wayne Gretzky till mig på isen: ”Mr Olsson, du kan vara lugn. Klubborna ser ok ut”.
Då kände han att nåt var fel
1991 avslutade han karriären och fick direkt tjänsten som domarchef på Ishockeyförbundet.
– Knäskadan gjorde att jag inte kunde fortsätta. Jag hade gärna dömt några år till, men det gick inte.
Sista matchen dömde ”Daggen” våren 2016 när Tre Kronors veteraner mötte Finland Legends på Torneåälven.
Men redan där och då kände han att det var något fel i kroppen och i huvudet. Balansen fanns inte där, som tidigare.
”Värst att jag glömmer grejer”
Olsson har drabbats av sjukdomen Parkinson – som sakta men säkert och med obarmhärtighet – smugit sig på domarlegendaren.
– Det är jättetråkigt. Jag kämpar på och tränar varje dag.
Det blir tystnad.
Det blir ofta så när man pratar med Daggen 2019. Han måste fokusera hårt för att minnas och man ser hur energiskt han jobbar med att sortera information.
– Jag har haft Parkinson i några år nu. Det värsta är att jag glömmer grejer och att jag har dålig balans. Sedan får jag inte längre köra bil och det är tufft. Gå i trappor är en jäkla utmaning och det snurrar bara i huvudet. Tyvärr mäktar jag heller inte med att cykla längre.
”Har gett mig så oerhört mycket”
Hans vänner och anhöriga känner till sjukdomen och han får bra stöd att hålla den i schack. Bland annat av hans fru Agneta Wiklander Peterzon och sjukvården som kontroller sjukdomens förlopp.
– Jag har börjat med boxning och tränar på Narva boxningsklubb flera gånger i veckan, blandat med att träna på gym. Att träna dämpar sjukdomen och just boxning är bra för koordination och balansen.
Han försöker vara ute så mycket han orkar och promenerar varje dag. Han brukar även – de dagar han orkar – hjälpa supervisor Ulf Lindgren vid SHL-matcherna på Hovet.
– Hockeyn har gett mig så oerhört mycket. Så många vänner och upplevelser. Jag har dömt eller varit ledare i 28 länder. Jag skulle egentligen ha dömt i Australien på 80-talet, men rektorn på Gylleskolan stoppade mig.
”Daggen” ler lite när han säger:
– Det grämer mig än i dag.