Sådan mor - sådan son

Hans Abrahamsson

Bakom varje framgångsrik idrottare finns en mamma.

Men det är sällan eller aldrig vi får höra deras h­istorier.

Sportbladet satte sig ner med mammorna till tre av våra mest lovande ishockey­spelare: JVM-trion Lucas Carlsson, Felix Sandström och Jens Lööke.

Här är Camillas, Ulrikas och Susannes erfarenheter och berättelser.

Jag har gjort det några gånger: pratat med framgångsrika pappor till framgångsrika söner i JVM-­truppen. Vi hade några även i årets JVM-trupp: som Ulf Dahléns grabb Jonathan, ­Niklas Anderssons son Lias och Claes Erikssons Joel.

Men nu var det dags att vända på det. Lyfta fram mammorna i stället. Höra deras berättelser, deras tankar om ungdomsidrott, huvudtacklingar, bra/dåliga idrottsföräldrar och sönernas resa fram till JVM-spelare.

Vi träffas hemma hos Felix Sandströms mamma Ulrika i stadsdelen Bomhus i Gävle.

Ett par hundra meter bort ligger idrottsplatsen Kast­vallen där Felix, och tvillingbrorsan Simon, tog sina första skridskoskär.

– Vi har varit väldigt engagerade från killarna var jättesmå, vi mer eller mindre b­odde på Kastvallen. Felix pappa var tränare för Felix och Simons lag. Jag har hjälpt till med det mesta. Fixat så det funkade hemma, tog med matsäck till träningar och ordnade med föräldrar runt matcherna. När killarna började var det uterink, men 2006 byggdes hallen ideellt. Då fixade man med mat till ­alla som var med och byggde, säger Ulrika Sandström som också är uppväxt i en hockeymiljö där pappa var tränare och brorsan spelade.

helskärm

Andningshål i cancern

Jens Löökes mamma S­usanne och Lucas Carlssons mamma Camilla berättar liknande historier när jag f­rågar hur engagerade de har varit
i barnens idrottande från de var små.

Inte för att de kände sig tvingade eller inte hade n­ågot annat val, utan för att de t­yckte det var så himla roligt.

– Jag kan verkligen sakna den där tiden när de var små. Det var en sådan toppentid, säger Susanne.

Men ordet hockeymorsa har de svårt att förlika sig med.

– Det låter ju så negativt. Som någon galen morsa som står och gapar och skriker, s­äger Camilla och skrattar.

För Susanne fungerade också Jens träningar i Valbo ishall som ett andningshål och terapi efter ett chock­artat besked om bröstcancer och en lång, tuff behandling:

– Det var 2005 och jag blev klar med behandlingen året efter. I den vevan var jag sjukskriven i väldigt många år. Räddningen var nog att jag kunde vara i ishallen. Jag tog gärna arbetspass för andra
i kafeterian. De flesta tyckte det var pest att stå där men jag tyckte det var jätteroligt. Jag tror att de där höll mig u­ppe under många år och att det räddade jättemycket för hela vår familj.

Oavsett hur tufft det kunde vara under cellgiftsbehandlingarna var Jens matcher och träningar något som lyste upp:

– Jag vet att jag sparade med att ta kortisontabletter för att vara pigg när vi skulle åka på Jens matcher, för att man skulle orka, säger Susanne.

helskärm

”Är väldigt mystiskt”

Jag frågar hur det har varit att vara kvinna i en så mansdominerad sport som ishockeyn ändå är. Då blir det för första, och enda, gången helt tyst vid bordet.

Efter en stund bryter S­usanne tystnaden:

– Jag har inte ens tänkt den tanken, inte en enda gång. Aldrig att man tänkt att ”här är så många pappor och vi är kvinnor”, säger Susanne.

– Fast å andra sidan kan man vända på det och fråga: Är det något av lagen grabbarna har spelat med som haft en kvinna i båset? Jag har aldrig sett det, säger Camilla.

– Nej, och det är märkligt. Det är väldigt mystiskt att det inte är fler kvinnor som tränar hockeylag, eller finns med runt laget över huvud t­aget, säger Susanne.

– Jag kan tänka mig att det blir annorlunda nu när damhockeyn har utvecklats, säger Ulrika och fortsätter:

– När vi var små hörde jag aldrig talas om någon tjej som spelade hockey. Om damhockey fortsätter att utvecklas kanske de tjejer som har spelat blir mer involverade som föräldrar också och tar ledarroller inom ungdomshockeyn.

”Jag blir förbannad”

Camilla har en dotter som spelar ishockey på elitnivå, Wilma, 15 år. Precis som L­ucas ska Wilma spela VM med det svenska juniorlandslaget och precis som sin s­torebror spelar hon i högsta serien för Brynäs. Ändå upplever de stundtals helt skilda världar.

– När det gäller förutsättningar är det extremt stor skillnad. Men det är mer vi u­tanför som reagerar på det. Wilma och hennes lagkompisar säger att de inte lägger någon energi på att de får betala skridskor och klubbor s­jälva och inte har ett eget omklädningsrum. Men jag kan gå igång på det och bli förbannad, säger Camilla.

I dag är klimatet runt ungdomsidrotten, och inte minst ishockeyn, en ofta debatterad fråga.

helskärm

Hur var klimatet för tio–tolv år sedan?

– Jag tycker inte det var så farligt ändå, säger Ulrika.

– Visst fanns det matcher där man kunde reagera på hur föräldrar och ledare uppförde sig. Det var mer när man åkte iväg på cuper än vad jag upplevde här i distriktet. D­äremot var det inte alls så som man kan läsa om i dag, säger Camilla.

”Mös i sin brassestol”

Samtidigt är de överens om att just ishockeyn har en förmåga att locka fram ett visst klimat och väldigt speciella känslor.

 – Under en period hade vi en föräldragrupp där det var mycket gap och skrik. Samma föräldrar hade även sina barn i fotbollslaget på sommaren, men då satt de helt lugna i en brassestol och bara mös och kollade matcherna. När hockeysäsongen sedan
drog igång växte det ut horn i pannan på dem, berättar ­Camilla.

– Hockey är heta känslor. Det är många gånger jag g­ärna hade backat bandet om saker jag har sagt, det kan jag erkänna… Hade jag fått börja om hade jag aldrig sagt vissa saker, säger Susanne.

Som…?

– Det är mycket. Man har blivit arg på tränare när de skrikit på killarna på träning till exempel. Det är n­ågot med hockeyn som framkallar det sämsta hos människor, säger Susanne och skrattar.

– Och det bästa också, f­yller Ulrika i, innan hon fortsätter:

– Samtidigt accepterar vi det också. I matcherna accepterar vi att de verkligen står och dunkar på varandra. Går man på SHL betraktas det som lite häftigt. Konstigt, för det skulle man aldrig acceptera i någon annan sport, s­äger Ulrika.

Vad tycker ni om slagsmål på isen?

– Jag reagerar mer på det här med huvudtacklingarna sedan de kom upp i SHL. Men ta Brynäs nu, där tacklar de inte så himla mycket längre och jag tycker det är jätteskönt. Tacklingar är värre än att det blir lite gruff vid målvakterna efter avblåsning. Det är grymt bra att de tagit
i med hårdare tag mot just huvudtacklingar, säger Camilla.

helskärm

”Reagerar sjukt starkt”

Är ni rädda när era barn är på isen?

– Inte så att man går till match och är orolig att Lucas ska skada sig, säger Camilla.

– Nej, det skulle inte gå om man gick dit och tänkte så, s­äger Susanne.

Tänker man att det kan v­ara ert eget barn nästa gång?

– Nej, inte direkt. Det är nog mer över lag, säger U­lrika.

– När det händer, att någon blir liggande, reagerar man sjukt starkt, men då spelar det ingen roll om det är ens eget barn eller någon annans, säger Camilla.

– Jens åkte på en hjärnskakning för ett tag sedan, han fick tre smällar mot huvudet
i samma situation. När det där händer kommer man in
i en annan fas liksom. ”Jaha, nu ringer de”, och så åker man med upp till akuten.

Ni har varit med på hela ­resan. Hur känns det nu när de här tre ska spela JVM tillsammans?

– Det är helt otroligt. Jättestort, säger Ulrika.

– Ja, det är så få i landet, och världen, som får den möjligheten, säger Camilla.

Susanne funderar en stund innan hon säger:

– Nu när du ställer frågan tänker man verkligen till.
I vardagen blir man lite invaggad i att det är som normalt. Visst är det helt otroligt när man varit med från början och nu är de här tre grabbarna där.