Om jag räknar ut Leksand? Givetvis inte
Publicerad 2016-03-28
Krossade – men Leksands grej hela säsongen har varit just att komma tillbaka
ÖRNSKÖLDSVIK. Nej, det här var verkligen inte Leksands kväll.
Om jag räknar ut dalalaget? Givetvis inte.
Den som gör det måste ha varit på en resa i yttre rymden sedan slutet av november.
Men visst, jag har jag svårt att se Modo missa det här.
Modo var bra i kväll. Absolut.
Jag ska inte ta någonting ifrån Andreas Johanssons lag. Det tog tidigt tillbaka det initiativ jag tycker de har saknat i de senaste matcherna. Visade inställningen att: ”Det är vi som är ett SHL-lag och ni ska anpassa er efter oss”.
Publiken slöt upp, 7 175 personer på plats, och kvalångesten låg som en dimma i Fjällräven Center timmen före nedsläpp. Men någon riktig ångest hann aldrig få något riktigt fäste. I stället blev det som en avslappnad träningsmatch i augusti. Precis som i den första matchen kunde de tidigt luta sig tillbaka och njuta av några riktigt läckra individuella prestationer. Inte minst från Ilari Filppula
På 19 sekunder i inledningen av den andra perioden punkterade Modo definitivt den här matchen genom att göra 4–1 och 5–1.
Var bara tillfällig syrgas
Samtidigt syntes det tidigt att det här inte var Leksands kväll.
Räknar jag rätt har dalalaget spelat 18 matcher på de 40 dagar och förr eller senare kommer en genomklappning, både fysiskt och mentalt.
Det här var en sån kväll.
Redan efter 25 sekunder fick de fyra minuters powerplay och skapade egentligen bara en riktigt bra chans.
Men offensiven var Leksands minsta problem den här gången. Det var bakåt de riktigt stora problemen fanns.
Visst, det blev rörigt när både Alexander Ytterell och Anton Karlsson försvann tillfälligt med skador, men det är långt ifrån hela sanningen.
Det var ihåligt och trögt och Leksand vann inte många närkamper någonstans på banan. Precis som i de två första matcherna blev det stora problem när Modo rullade upp från från sarghörnen.
Bobby Butler och Otso Rantakari har sannerligen inte gjort många med Modosympatier glada den här säsongen. Nu inledde de båda importerna målskyttet.
Först Butler och sedan Rantakari, som dessutom soloåkte genom ett vingligt och ihåligt Leksandsförsvar.
Det var en sån kväll.
Viktor Amnér gav Leksand lite falsk kontakt genom sin reducering till 1–2, men det var bara tillfällig syrgas för gästerna.
Släppte in första skottet
När spelare som Ilari Filppula (målet direkt på tekning!), Bill Thomas, Byron Ritchie, Emil Pettersson och Victor Olofsson får sånt här utrymme är det skickliga hockeyspelare. Det har knappast undgått någon.
Henrik Haukeland byttes ut efter 1–4. Om Per-Erik Johnsson hade en förhoppning om att det skulle bli en psykologisk kick slocknade den snabbt.
Frans Tuohimaa släppte in sitt första skott, sedan Leksandsförsvaret än en gång gått bort sig fullständigt.
Det var en sån kväll.
Efter två perioder var det 6–1. Det var närmare 9–1 än 6–2. Det kändes farligt varje gång Modo var i anfallszonen.
Till slut blev det 7–1.
– Vann de så stort i dag att de inte ens bjuder på dricka? var Per-Erik Johnssons första ord när han kom till presskonferensen.
Leksands grej – att komma tillbaka
Klart det är stora siffror.
Så vad betyder det för fortsättningen?
Egentligen ingenting. Modo vann matchen, att de vann med stora siffror tror jag inte har någon större betydelse. En sudden-förlust hade säkert varit jobbigare att hantera för Leksand. Däremot hittade Modo ett spel som de kan ta med sig på onsdag.
Målskillnaden efter fem matcher är 18–5 och Modo är fortfarande favorit att ta den där SHL-platsen.
Lik förbaskat räcker det med en uddamålsseger på onsdag så har Leksand tvingat fram en sjunde och direkt avgörande match på fredag. Det läget vill Modo definitivt inte ha.
Och den som räknar bort Leksand måste ha legat i dvala de senaste månaderna. Leksands grej hela den här säsongen har varit just att komma tillbaka när det har sett hopplöst ut.
Klart de kan göra det igen.
Och när slutsignalen gick skanderade de tillresta Leksandssupportrarna ”Vi ses på fredag”.