”Det var som att stjäla godis från en femåring”

Möt Djurgårdens guldmakare Lasse Falk i stor intervju

Han revolutionerade svensk hockey, förde Djurgården till tre raka SM-guld och fick smeknamnet ”Buttra Molnet” när han tränade Frölunda.

Det är lätt att förstå varför.

– Jag var aldrig glad någon gång efter en SM-final. Jag var nöjd, tillfreds med livet, men inte glad.

Möt den gamle guldmakaren Lasse Falk, 63.

Nere i Djurgårdens omklädningsrum sitter ett par spetsiga finskor uppspikade på väggen.

De är sprayade i guldfärg och har tillhört Lars Falk.

– Ah, mina gamla Fred Astaire-pjucks? Ja, det var ett par ödledojor som jag köpte på Kanarieöarna under ett OS-uppehåll, de blev utslitna och då var det någon som spikade upp dem på väggen där nere.

Alla missade Falken...

Mycket mer än så kommer vi inte över i vår jakt på bevis.

Fotograferna fångade det mesta när Djurgården tog tre raka SM-guld 1989-1991.

Men inte Lasse Falk.

Anledningen återkommer vi till.

För han var där – i allra högsta grad.

Efter ett par säsonger i Huddinge plockade Djurgårdens dåvarande sportchef Ingvar ”Putte” Carlsson över Lasse Falk till klubben och tillsammans började de utveckla 1-3-1-systemet, taktiken som senare skulle få stämpeln ”dödgrävarhockey” i svensk media.

– Men det där beror på okunskap och att de skriver om saker de inte kan, säger Falk när uttrycket kommer på tal.

– Vill ville att våra motståndare skulle tycka att det var ett helvete att möta oss. Och våra motståndare tyckte det. Sen vad herr Wennerholm (Sportbladets hockeykrönikör, red anmärkning) och grabbarna tycker, det intresserade inte mig. Ja, det intresserar fortfarande inte mig.

Men många tyckte ju att 1-3-1-hockeyn var tråkig att titta på?

– Klart att det var tråkigt... för alla som inte var djurgårdare. Sen att inte motståndarna klarade av att skapa några målchanser, det var inte vårt fel, det tyckte vi att de faktiskt fick försöka lösa på egen hand.

– Jag lirade samma spel i Frölunda och det var INGEN som tyckte att det var tråkigt att gå till final. Vi spelade för att vinna.

Och vann var precis vad Lasse Falk gjorde.

”Det var ett dreamteam”

Samarbetet med Putte Carlsson blev en succé direkt. Efter sex års öken vann Djurgården SM-guld 1989. Leksand vann den första finalen i Globen men hade egentligen inte en chans. Djurgården vann tre raka matcher och avgjorde finalserien med en förkrossande 6-1-seger i Leksand.

– Vi hade en lagmaskin och massor av bra spelare. Jensa Öhling, Roffe Ridderwall, Micke Johansson, Challe Berglund, Thomas Eriksson, Garpenlöv... Det var ett dreamteam och det gick bra från början. Vi spelade ett spel som motståndarna inte visste hur fan de skulle bemöta. Det var som att stjäla godis från en femåring. Spelade vi bara som vi skulle, då vann vi.

Var det här din bästa tid som tränare?

– Ja, det var det nog. Vi hade Åke Bergdahl som ordförande och Putte (Carlsson) som sportchef. Putte jobbade långsiktligt, tittade på nya spelare och hade en del synpunkter på hur vi spelade, men vi såg likadant på hockey så den ledarkonstellationen var perfekt. Putte hade ett jävla öga för spelet. Han gav mig frihet att köra mitt race. Han stod bakom mig och städade upp när det var gny och gnäll.

Möte – dagen efter guldfesten

Det är otroligt svårt att försvara ett SM-guld. Hur gjorde ni för att göra det?

– När vi hade tagit det första guldet så ringde Putte mig, på morgonen efter guldfesten. Jag var lite däven kan man väl säga och då ringer han klockan åtta på morgonen. Han ville träffas nere på ett fik i stan om fem minuter och jag tog mig dit. Vi satte oss, tog en kaffe och en bulle och det första han säger till mig är ”Lasse, hur i helvete ska vi göra för att vinna nästa år”?.

Och det här var dagen efter guldfesten?

– Morgonen efter. Det säger en del om hur vi jobbade då.

Hur gjorde ni då?

– Vi ökade träningsdosen, slappnade inte av, det var inga spelare som såg ut som buksvin. Vi var ännu mer noggranna. Du vet, i framgång kan man få spelarna att göra nästan vad som helst, så det gäller att smida när järnet är varmt.

Och som det smiddes.

Djurgården försvarade sitt SM-guld två gånger om – en bedrift som ingen lyckats med sedan dess.

Efter succén i Djurgården hamnade Falk till slut i Frölunda.

Konflikt med finsk stjärna

Han förvandlade laget från ett harvande gäng på gränsen till allsvenskan till ett finallag.

Men det räckte inte hela vägen fram.

Luleå vann SM-finalen 1996, en finalserie som har beskrivit som det råaste någonsin.

I Frölunda stötte Falk ihop med storstjärnan Christian Ruuttu.

Ett möte som inte blev helt okomplicerat.

– Han var duktig som spelare men jag fick lägga 75 procent av min kraft på honom i stället för på laget. Han ville gärna ha lite egna regler och det accepterade inte jag, det krävdes hårt jobb för att få in honom i kollektivet.

Det blev en del diskussioner, låter det som?

– Nej. Jag diskuterade aldrig. Jag bestämde bara. Och jag lyckades få honom att anpassa sig.

Du fick smeknamnet ”Buttra Molnet” när du tränade Frölunda. Nöjd med det?

– De tycker ju själva de är roliga där nere. Jag tyckte inte det var så roligt men jag brydde mig inte om det.

Det är lätt att dra paralleller med Djurgårdens nuvarande tränare Hardy Nilsson.

Eller ”Hårde Hardy”, som han kallas.

”Skrikandet inte min grej”

Det sammanbitna uttrycket i båset, butterhetet, leendet som nästan aldrig syns till.

Ni påminner en del om varandra, du och ”Hårde Hardy”?

– Äh. Hårde Hardy? Han är inte speciellt hård. Han har principer och en stark vilja, sådan var jag också. Jag var aldrig glad någon gång efter en SM-final. Jag var nöjd, tillfreds med livet, men inte glad så att jag sprang runt och skrek som en jävla vilde.

Du syns inte till på några jubelbilder efter gulden?

– Nej, det är inte så konstigt. Jag gick in i omklädningsrummet direkt och korkade upp en champagne. Jag satt där och njöt. Det där skrikandet är inte min grej.

Skulle ni kunna jobba tillsammans, du och Hardy?

– Nej, det går inte att ha två tuppar på en dynghög, det är en för mycket. Ska två starka viljor jobba tillsammans måste man ha olika färdigheter. Vi är för lika, säger Falk som avslutade sin tränarkarriär i Huddinge för drygt tio år sedan.

Ser ingen hockey live

Saknar du hockeyn?

– Nej, det gör jag faktiskt inte. Man måste vara så klarsynt så att... alltså, ska man hålla på med det här så måste man gå in hundra och jag skulle aldrig orka med det. Det är ungefär som i lumpen, du kommer bara ihåg det roliga, men det är mycket runt omkring som är slitsamt. Jag vet att jag aldrig skulle orka med det, därför finns det ingen anledning att sakna det.

Hur mycket hockey ser du i dag?

– Mycket, men inte på plats. Det ena örat har sagt upp sig och sen har jag tinitus. Det är sådant jäkla liv så jag klarar inte av det. Jag har en granne som har alla kanaler som går att ha. Egentligen ska man se hockey live men tittar man på teve kan man se fler. Jag har sett varenda omgång och nästan en period av varje match. Leder Djurgården med 4-0 kan man ju slå över och kolla Timrå.

Det är många experter i teve...

– Ja, för många. Leif Boork är bra, resten skruvar jag ner ljudet på. Jag blir bara irriterad. Och vissa skriker som om kniven vore i dem. Det är lite för låg nivå för att jag ska orka lyssna. Jag behöver inte ha någon som talar om vad som händer, så för det mesta kör jag ljudlöst.