”Jag försöker dra en vits här och där”

Djurgårdens tränare Tony Zabel om målet att bli hockeyproffs, bygg-branschen och den nakna bilden...

”Han är snuskig”, säger Fredrik Claesson.

En Google-sökning visar en bild på Djurgårdens nye tränare naken i ett badkar.

Det kanske har blivit dags att ta reda på vem Tony Zabel egentligen är?

Det är svårt att googla fram bakgrundsinfo om Tony Zabel.

Bortsett en intervju med Vi i Villa från 2002 finns mer eller mindre bara nyheter kring hans övertagande av Djurgården och ett par matchreferat från J20.

Utanför Djurgården är det knappt någon som vet vem han är.

Så, det enklaste blir att fråga de spelare som haft honom under junioråren.

– Han är rätt snuskig av sig, man har fått höra en del, säger Fredrik Claesson med ett leende.

Vadå?

– Nej, jag kan inte berätta det. Men det är mycket skoj och det gillar jag. Vi har en bra dialog, han och jag.

Spelade med Molin och Falk

De andra Djurgårdsspelarna som haft honom vittnar om samma sak, alltså inte det snuskiga, utan en engagerad tränare som är noggrann, men kan slappna av och vara kompis med spelarna utanför rinken.

Den nu 40-årige Zabel kom in på tränarbanan redan som 25-åring, precis efter att den aktiva karriären var över. En karriär som hade kunnat vara betydligt längre om det inte vore för två allvarliga skador.

Tillsammans med spelare som Ove Molin, Nichlas Falk och Mattias Norström tränade han hårt i tonåren med det självklara målet att bli hockeyproffs. En kväll i Scaniarinken kom första stora motgången.

– Jag kommer inte själv ihåg det, min pappa har berättat, men jag fick en crosschecking i nacken, flög in med pannan i sargen och ramlade sen på isen. Där ligger jag raklång på isen och bara skakar med benet och det tar sju-åtta minuter innan jag vaknade upp, då var redan ambulansen där. Det blev en vecka på sjukhus, berättar Zabel.

– Sedan fick jag ytterligare några sådana tacklingar. Och det blev inte bättre av att jag krockade för tio år sedan.

Inledde som plattsättare

Än i dag har Zabel problem med sin nacke, han måste hela tiden vara noggrann med att hålla i gång kroppen och äter smärtstillande.

Inte nog med det. Ett år efter den otäcka nackskadan blev Zabel vid 17-årsåldern nästintill helt blind på sitt högra öga efter en illa placerad klubbspets.

– Jag var borta från hockeyn ett tag. Sen försökte jag komma tillbaka men det blev aldrig riktigt bra, säger Zabel.

– Så kan livet vara. Därför försöker jag säga till juniorerna jag jobbar med i dag att vara noggranna med skolan. För det är en skada ifrån – sedan blir det ingen hockey. Så kan det va.

Zabel satsade i stället på att slå sig in i en annan bransch – byggbranschen. Han inledde som plattsättare och startade ett företag.

– Jag har alltid gillat utmaningar, gått i bräschen för saker och ting och vågat prova på nya saker. Med hårt arbete har man lyckats. Jag var 20 år när jag satt med högsta chefer i finansvärlden – de frågade när chefen kommer. ”Ja, det är jag”, sa jag. Då hade jag 20 anställda. Där satt jag, och det har gått bra ändå.

Kastade kläderna i Vi i Villa

Parallellt inleddes alltså tränarbanan redan som 25-åring, då i Djurgårdens U9-lag, sedan trappades det upp hela vägen till J20 där Zabel inledningsvis var assisterande tränare till Tomas Montén.

– Då kände jag att jag ville satsa och se hur långt man kan gå.

Sedan togs steget att sälja företaget för att satsa helhjärtat på tränarkarriären. Med stolthet har han fått se spelare som Gabriel Landeskog, Marcus Krüger och Mika Zibanejad passera juniorlaget för större arenor.

– Som juniortränare är uppdraget ganska enkelt – du är där för att plocka fram spelare till elitserien. Man blir alltid stolt för varje spelare som får göra ett byte där uppe. Då har man lyckats med sitt jobb.

Kändes det självklart att kliva in nu när erbjudandet kom, att ta över A-laget?

– Hela mitt liv har gått ut på utmaningar. Ställer Djurgården en fråga om jag vill försöka göra något åt det så självklart. Jag skulle inte kunna tänka mig att tacka nej, förutom om jag inte skulle känna att jag kan bidra. Men det finns saker som jag känner att jag kan förbättra.

Hur det än går kommer Challe Berglund in nästa säsong. Vad har du att vinna på det här?

– Jag får en drömchans att känna hur det känns att vara elitserietränare. Bara att jag sitter här med dig i dag, det vinner jag på, det är erfarenheter. Det är också utmaningar. Och skulle vi ta oss ur det läge vi är i dag skulle jag ta med mig massor som skulle hänga kvar hela mitt liv.

Och så var det det här med Bilden. Zabel tvekade inte att kasta kläderna när Vi i Villa ville ha en bild på honom i badkaret.

– Det var på den tiden man trodde man var fotomodell...

Det är inte alla tränare som har vikt ut sig?

– Nej, den är skön. Jag kanske är den första? Jag skulle ha haft lite mer muskler på den bilden bara...

Fredrik Claesson säger dessutom att du är snuskig?

– Oj då. Det får stå för honom...

– Jag försöker dra en vits här och där, känna av dem och se vad som passar för stunden. Det ska vara lite garv tycker jag. Hockeyn är en tuff sport, vi ska kunna vara tuffa, ha mycket attityd och allt det där, men någonstans måste man hitta människan i det hela.

Tuffhet blandat med glädje. Det är Djurgårdens sista hopp i en säsong där allt har gått snett.