Ett skämt, Linköping

Anrell: Nu har Karlsson verkligen hamnat i klistret

Nu har Karlsson hamnat i klistret.

På allvar.

Och den här gången finns det inget försvar för hans agerande.

Jan Karlsson var i klistret redan före årets säsong.

Ni minns säkert skriverierna om ett krogbråk.

Det finns dock de som försvarar Karlsson och säger att det där handlade mera om en övertänd vakt och en mediakåt åklagare – än om en våldsam coach. Och inget åtal är väckt än, vad jag vet, så...

Men efter matchen i Gävle i går så finns det andra bekymmer för Karlsson.

Och nu finns, som sagt, inget försvar.

Eller jo, det finns det kanske. Försvaret skulle kunna vara att det inte finns något försvar.

Ni vet bakgrunden:

LHC tappade tre backar i världsklass inför årets säsong. Att Andreas Holmqvist skulle dra visste man redan i våras, att Mikko Louma skulle försvinna var också klart tidigt. Men så kom dråpslaget när Magnus Johansson, laget hjärta och lungor, ville bli NHL-spelare.

Det hade ingen räknat med.

Ersättningen?

Tja, vilken ersättning?

Linköpings försvarsspel i går var ett skämt. Ett mycket bistert skämt.

Uselt försvarsspel

Av de nio mål Brynäs gjorde berodde åtminstone sju på uselt försvarspel.

De resterande två berodde på att att Linköpingsförsvarare drällde som flicklagsspelare bakom målet.

En back fick godkänt i min bok: Jonas Junland. Resten får betyget minus.

Det märkliga i förhandsdiskussionerna var ju att det stora problemet med backavtappet för LHC skulle vara offensiven. Alla tre var ju viktiga i powerplay – alla var briljanta på att sätta igång spelet från egen zon. Det defensiva spelet skulle väl de andra klara med hjälp av nygamla spelare som Daniel Fernholm och Andreas Pihl.

Så såg det definitivt inte ut i går.

Linköping hade ingen defensiv. Carl Gunnarsson drällde mest. Fernholm näst mest.

Hoppas på Johansson

Linköping är medvetna om problemen. Ledningen försöker bjuda på det mesta som finns på marknaden. Fyra  miljoner räckte inte för att få Ossi Väänänen som gick till Djurgården istället. Vad som kommer in är inte klart än. Men det måste bli någonting. Det är helt klart. Och jag antar att hela Östergötland utanför Norrköping går och hoppas på ett monumentalt misslyckande för Magnus Johansson i Chicago. Men det är nog en from, eller snarare elak, förhoppning.

I natt hade de elva backar i sin laguppställning. Några ska bort. Antagligen inte Magnus.

Det märkligaste av allt – och här blir jag verkligt orolig för Jan Karlsson – var vad han sa efter matchen.

Det var uttalanden som fick Joseph Elanga att framstå som insiktsfull.

Eller Bagdad-Bob som en sanningssägare.

Karlsson flackade med blicken inför tv-kamerorna som om han just lyckats få näsan över ytan i sitt klister – och så sa han:

– Vi gör en jäkla bra hockeymatch.

Det var tur att han la till ”hockey” för annars hade jag inte varit säker på att det verkligen var det som Karlssons pojkar ägnat sig åt i andra perioden.

Sen tillade Karlsson, som för att stoppa alla ansatser till eftertanke hos åhörarna eller hos sig själv:

– Mitt i allt detta finns det positiva saker.

Tja, vad skulle det vara?

Krismedvetande, kanske.

Nu vet alla i LHC:s ledning att laget behöver minst två backar av högsta klass om det här laget ska klara av att ens vara i närheten av en ny SM-final.

Nu vet alla i LHC:s ledning att laget behöver åtminstone en stark ledare på isen och en i omklädningsrummet. Mikko Loumas dribblingar skapade ytor för de andra spelarna i HV direkt, Andreas Holmqvist är redan en spelare de andra lyssnar på i Frölunda, Magnus Johansson var en härförare, ett moraliskt incitament.

Inget av det där finns nu.

Enda målet – ett självmål

Och när anfallsspelarna mest ser ut som Tony Mårtensson i finalserien i våras och Mattias Weinhandl missar sina lägen inser alla att här behöver mycket göras av Helber och de andra i ledningen.

LHC:s enda mål var – ett självmål, signerat Jörgen Sundqvist.

– Vi gör en jäkla bra hockeymatch...

Visst påminner det lite om den där iranske ledaren i New York i veckan som utan att vika med blicken sa:

– Vi har inga såna där homosexuella i Iran.

Fast han kunde i alla fall hålla fast blicken när han talade.

Brynäs då?

Daniel Widing var fantastisk. Lobbade till och med in en puck (med lite backhjälp, men ändå).

Och Pavel Brendl. Herregud, denne Brendl skulle kunna göra hur många mål som helst om alla matcher var lika avgjorda som den här.

Och Boork myser. Han har ju lurat media igen. Det här snacket om tre kedjor var ju bara... snack.