Landslaget liknar mer en b-nation

Mats Wennerholm

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2017-11-24

Boork får lämna Damkronorna

Leif Boork, 68, lämnar Damkronorna efter OS i Sydkorea.

Det gör han rätt i.

Nu är det ingen direkt nyhet att han slutar.

Hans kontrakt går ut efter OS-turneringen i Sydkorea och han har själv tidigare aviserat att han inte såg någon fortsättning.

Det märkliga är istället att han överlevt hela kontraktstiden ut, trots att det varit den stormigaste perioden under Damkronornas historia och några år där resultaten knappast pekat mot stjärnorna.

Tvärtom.

Det svenska damlandslaget liknar mer en b-nation i dag, fast förankrat i b-gruppen i mästerskapen. Så är det även i OS för ett landslag som Boork inte fått att lyfta.

Det nya och det som ger framtidshopp är att Boorks ersättare redan är klar.
Ylva Martinsen, tidigare Lindberg, tar över

En av pionjärerna i svensk damhockey som jag minns både från OS i Salt Lake City 2002 och OS i Turin 2006.

Ylva får ett drömläge

En tid då de svenska damerna nådde sin höjdpunkt med OS-bronsen 2002 och det sensationella silvret 2006.

Sedan har det mer eller mindre bara gått utför.

Nu får Ylva ett drömläge att få Damkronorna att lyfta igen, att skapa harmoni och sammanhållning i ett landslag som varit fyllt av konflikter och flera uppmärksammade sparkningar under Boorks tid.

Det känns som det bara kan gå åt ett håll.

Leif Boork har sin ledarstil och har aldrig gillat att kompromissa.

Jag kan respektera det – om det ger resultat.

Det har det inte gjort under hans tid som förbundskapten, ända sedan han överraskande klev in som assisterande coach i OS i Sotji 2014 och sedan tog över huvudansvaret säsongen efteråt.

Sverige har varit femma, femma, sexa i de tre VM-turneringar Boork lett laget och bara blivit mer frånåkta.

Nu har han en chans kvar att bevisa att hans tid gett resultat.

OS-turneringen i Sydkorea.

Men jag tvivlar.

Hade visioner som ingen annan

Boork har redan förklarat att målet är att vinna och det hedrar honom att han alltid siktat mot stjärnorna.

Det var det som utmärkte en ung Boork när han slog igenom som ung och talför tränare i början på 1980-talet.

Han hade visioner som ingen annan, han pratade om VM-guld för Tre Kronor under en tid då alla såg Sovjetunionen som oslagbara och VM- eller OS-guld som en avlägsen, ja, omöjlig dröm.

Få tränare har startat sina karriärer så starkt som Boork med SM-guld med Djurgården redan andra året som huvudtränare i SHL och bara 33 år gammal.

Som 34-åring var han förbundskapten för Tre Kronor.

Det är värt all respekt.

Boork i ett nötskal

Men efter den där raketstarten har det inte hänt så mycket mer i Boorks tränarkarriär, mer än alla dessa ständiga konflikter i de flesta klubbar han jobbat för.

Och de sportsliga resultaten har inte varit mycket att skryta över. Snarare tvärtom.

Jag blev väldigt förvånad när han tog uppdraget att basa över Damkronorna efter flera år som etablerad expert både i tv och tidningar.

Men det är väl Boork i ett nötskal.

Ointressant blir han aldrig.