Ond spiral hotar svensk travsport

Micke Nybrink

Spelet går som tåget.

Alla kranar står på max.

Lika bra mår inte sporten.

Dags att vrida på där också?

ATG har verkligen lyckats optimera spelet på hästar i Sverige. Rekord slås varje år och 2009 var en enda stor spelmässig succé. Vi är typ bäst i världen på travspel.

Egentligen har jag dålig koll på travpolitik men jag kan i alla fall tycka lite som en observatör från sidan. Jag lever ju med sporten och spelet dygnet runt. Jag har ögon och öron.

Nog är det så att vi börjar tappa stinget? Sporten står och väger och jag hoppas verkligen inte att den tippar över åt fel håll. Hästbristen börjar märkas allt mer. Loppen är ofta rumphuggna, nio hästar i stället för tolv, elva i stället för 15, vissa ställs till och med in.

Utan bredd ingen elit

Tränarbasen Jim Frick uttalar sig på travnet och menar att uppfödarna håller på att ge upp. De bedriver rena välgörenheten, får nästan aldrig pengarna tillbaka. Och det går ju inte i långa loppet. Här måste de som sitter på pengarna kliva in och sponsra. Utan hästar, ingen sport, ­utan sport, inget spel.

Vi måste ha en bredd, utan den får vi ingen bra elit och ingen grogrund för framtiden. Det här vet alla. Ändå går vi mot en elitisering där några få dominerar. Några få tränare har alla hästar, ­några få kuskar kör alla lopp.

Hur jävligt det än kan tyckas finns det anledning att kväsa fenomenet. Det gamla förslaget om att stortränarna bara ska få ha en häst per lopp i riksspelen (V75, V64, V65) och att catchdrivers tvingas knyta upp­ sig till varsin stortränare och köra åt dem i första hand, inte hålla på och byta lag, är kanske värt att plocka upp igen? Nu knorrar Lähdekorpi, Walmann och Nurmos men jag tror att även de vill ha en levande sport? Kom med ett bättre förslag då!

Hästägarna håller på att dö ut. ”Ingen under 55 år äger häst”, suckar Jim Frick på travnet. Nu är det aningen överdrivet­ men det är i alla fall ganska sant. Hur ska vi hitta en ny hästägargeneration? Här har STC och ATG en tuff uppgift.

Även media ”drar sitt strå till stacken”. Vi hyllar catchdrivers som rockstjärnor och dyrkar stortränarna för deras skicklighet. Bredden glöms bort. Vem vågar satsa på en karriär som tränare när man ändå inte får någon uppmärksamhet? Många unga talanger lägger av innan de ens har börjat.

Staten har ingen aning. Eller? De måste informeras om situationen, att hästägande och uppfödning är på dekis, att få vågar satsa på travet som profession.

Som sagt, spelet är fantastiskt och vi lär fortsätta ösa in pengar länge. Men till slut, när det är samma hästar, kuskar och tränare i lopp med åtta startande … Då spelar vi på annat.