Oerhört tacksam att jag fick uppleva honom
Micke Nybrink: Så vill jag minnas Järvsöfaks
Järvsöfaks, hur ska vi minnas honom, detta unikum till häst?
Han är den enskilt mest betydelsefulla hästen i svensk travsport.
Han är anledningen till att alla vet något om trav.
Han är också en ikon, ett föredöme och en ledstjärna för alla som jobbar med hästar.
Jag minns det som om det var i går, telefonsamtalet med Jan-Olov Persson. Det var en söndagskväll, den 22 augusti 1999 och jag jobbade på travtidningen V75-Guiden med att ringa runt och intervjua tränarna till lördagens V75-omgång.
Jan-Olov gillar att prata om sina hästar, det visste jag, men när han började lägga ut texten om en femårig hingst vid namn Järvsöfaks kunde han inte sluta. Jösses vad han surrade. Tror att det var när jag, i det som borde ha varit slutet av samtalet, frågade om vinstchansen som det brakade loss.
”Ni har spår tio och det är bra hästar emot. Det är ju Svenskt Mästerskap”, försökte jag för att få honom att inse svårigheterna och bli objektiv, ruska om honom lite.
”Men Micke, det här vinner han, du har ingen aning om hur bra han är. Järvsöfaks är hästen jag gått och väntat på hela mitt liv. Jag är faktiskt ganska övertygad om att han kommer vinna SM många år framöver. På lördag börjar vi på något stort, jag vet det, så många hästar har jag tränat och kört”.
Som när man såg Usain Bolt
Ja, man kan le nu – för det uttalandet fick Jan-Olov Persson INTE äta upp. Faktum är att det nästan var en underdrift av vad som komma skulle. Ja, han vann loppet, lekte med dem.
Det är väl ungefär som när man såg Usain Bolt, Roger Federer, Tiger Woods eller Zlatan för första gången. Man anade något stort men vågade inte tro för mycket.
Svenskt Mästerskap vann han tio gånger med start den lördagen 1999. Men inte nog med det. Det känns nästan som jag sitter och fabulerar hans meritlista. Den är nämligen vansinnigt bra:
Elitkampen på Solvalla vann han fem år i rad. Det är i stort sett som att vinna Elitloppet, fast för kallblod. Och det har förstås ingen gjort. Järvsöfaks var hästen som gjorde det omöjliga möjligt. Fasen också, nu börjar ögonen tåras igen.
Under åren 2003 till 2005 tog Järvsöfaks 42 segrar i rad, det var helt enkelt omöjligt att slå honom. Varje gång jag mötte Persson på en stallbacke frågade han mig om jag hade spikat, mest för att retas lite. Han skrattade och gav mig en knuff för han visste att jag försökte fälla favoriter och Faksen stod ju sällan i mer än 1,10.
Årets häst blev han vald till tre gånger och titeln Årets kallblod tog han tolv gånger.
När han vann i Gävle den 12 juli 2005 sprang han 1640 meter på kilometertiden 1.17,9 och det är fortfarande gällande världsrekord. Det är kanske inte oslagbart men att det stått sig i över 15 år säger en del; dagens travhästar springer flera sekunder fortare med hjälp av snabbare banor och helt annan utrustning.
Tar aldrig slut
Nej, nu får jag mjölksyra om jag fortsätter med hans meriter. De tar liksom aldrig slut. 26 år blev han och det som kanske imponerar mest är att han vann 201 lopp på 234 starter. Det är ta mig fasen helt sjukt.
Järvsöfaks är den mest kompletta travhäst jag någonsin sett. Han rörde sig fantastiskt och var ALLTID bra. Hans lägstanivå har jag ingen aning om eftersom jag aldrig såg den.
Han var som en maskin som alltid gjorde det han skulle och det kändes också som han älskade att tävla. För oss som spelade handlade det ibland om att vi fick för oss att han skulle förlora. Vi uppfann något motbud, krystade desperat. I början var det vanligt, efter några år hade de flesta tröttnat. ”Äsch, den är lika klar som Järvsöfaks”, säger vi numera om hästar som vid en första anblick inte kan förlora.
Järvsöfaks är utan tvekan en av de största anledningarna till att svensk travsport är så stark och framgångsrisk. Vi brukar säga att Ego Boy tog travet in i folkhemmet när han vann Elitloppet 1973 och att Legolas gjorde V65 (och senare V75) till något alla spelade på lördagarna.
Alla hade hört talas om Järvsöfaks
Utan Järvsöfaks är jag säker på att travet och V75 inte hade tagit sig in i det nya årtusendet på samma sätt som nu. Alla hade hört talas om Järvsöfaks, alla visste att när han startade hade vi åtminstone en vinnare på lördag.
Ja, jag tycker att det här är jobbigt. Det stockar sig i halsen. Får stanna upp ibland, resa mig upp och fokusera. Nej, jag är inte blödig, bara vördnadsfull inför en av de största vi sett. Det känns inte bra att sagan är slut men jag försöker se framåt och tänker på att travet måste fortsätta vara ett ställe där hästar som Järvsöfaks kan frodas.
Jag är lite orolig faktiskt. Den nya tidens trav är mer snabba puckar och korta karriärer. Hästarna tränas hårt som små och presterar otroligt i unga år. Tills de bara försvinner, vi hinner inte lära känna dem.
Nej, sätt stopp för den utvecklingen och ha i stället Järvsöfaks som ledstjärna. Det är hästar som han vi behöver, stora, lysande stjärnor med långa karriärer.
Vi kan bara hoppas på att få se en så här bra häst igen, det går inte att begära. Men jag är i alla fall oerhört tacksam att jag fick uppleva honom, ända sedan det där första samtalet med Jan-Olov Persson för 21 år sedan.
Tack Järvsöfaks och tack Jan-Olov Persson för alla upplevelser. Vi kommer aldrig att glömma.