Tillbaka på olycksbanan: ”Jag blev så jäkla rädd”

Angelica Jonsson i stor intervju om rädslan efter olyckan, V75-chansen och saknaden efter Karl-Erik Bender: ”Man visste att det var väldigt nära”

helskärm

Angelica Jonsson var under 2015 med om en otäck olycka där hon föll ur sulkyn och slogs medvetslös.

På lördag är hon tillbaka på olycksbanan Färjestad – och jagar revansch med Boke Palema.

– Jag låg medvetslös på banan. I mitt senaste lopp fick jag flashbacks och blev så jäkla rädd, säger Angelica till Trav365.

Angelica Jonsson var under 2015 med om en allvarlig olycka som skulle förändra hennes liv för alltid. I samband med ett lopp på Färjestad en tidig novemberdag kvävde sig hennes häst. Det hela slutade med att flera ekipage krokade ihop och Angelica föll ur sulkyn. Något minne av olyckan har hon inte än i dag.

– Jag har en minneslucka och har fått detta återberättat för mig. Min häst gick i backen och jag flög ur som en katapult. Jag var medvetslös på banan, fick en kraftig hjärnskakning och blev ordentligt mörbultad, berättar Angelica för Trav365.

Kommer du ihåg något av den dagen?

– Det var tjejkväll på Färjestad och efter värmningen kommer Björn Goop gåendes. Då slår han mig med pisken på ryggen och säger: ”Kör så det ryker.” Sedan minns jag inget förrän jag ligger i ambulansen och ber personalen att inte skära sönder min dress eftersom den kostar så mycket pengar, men det gjorde de ändå, ha ha.

Hur många gånger har du tittat på olycksloppet i efterhand?

– Kanske tre, fyra gånger? Jag har det på en USB-sticka och tänkte att om jag ser om loppet kanske minnet återkommer, men icke. Jag flyger en bra bit och banorna är stenhårda, så jag hade en otrolig tur.

Fick flashbacks av olyckan – valde att sluta

På sjukhuset görs en omfattande undersökning men trots hjärnskakning och smärta i både axel och höft kom hon trots allt ganska lindrigt undan. Eller gjorde hon det? Faktum är att Jonsson visserligen gjorde comeback i sulkyn en tid senare men det blev sammanlagt bara fem starter till, innan hon nästan exakt ett år efter olyckan valde att avsluta en lovande kusk- och ryttarkarriär.

– Det var just i Färjestad som jag körde mitt sista lopp, med en häst som heter Leonas Kasper. Han var så satans pigg i loppet att jag fick flashbacks och blev så jäkla rädd. Olyckan året innan satt i huvudet, att det kunde hända igen. Då bestämde jag mig för att aldrig köra något mer.

Finns det ändå något du saknar från tiden antingen i sadeln eller sulkyn?

– Nja... ett tag var jag inne på att ta körlicens eftersom det är så svårt att få kuskar att köra mina hästar. Då blev jag less men sansade mig snabbt. Den där rädslan blir starkt förknippad med loppkörningen så det kommer jag aldrig göra igen.

Angelica fick sin första ponny som 13-åring och är en hästtjej ut i fingerspetsarna. Hon är uppvuxen i Edsvära och närheten till Stall & Stuteri Palema gjorde att flickebarnet ofta sökte sig dit för att vara nära djuren. Hennes syster Marina Jonsson var på den tiden redan anställd som skötare i stallet.

– Jag brukade ta cykeln dit för att rulla bandage och borsta hästar. Det har bara varit hästar i mitt liv, även om man då missar och försummar mycket genom åren. Jag ångrar dock ingenting och sedan två år tillbaka är jag stuteriansvarig på Palema. Jag inseminerar fölmärrar och förlöser fölungar. Och mockar skit så klart! Det kommer jag inte undan från och är en expert.

”Jag är inte byggd som en montétjej”

Hon arbetar 80 procent och kan ta med sig två av sina egna hästar under varje arbetsdag för att ge dem de träningsjobb som inte är möjliga på den egna gården. Under fjolåret blev det sammanlagt 15 fölningar och Angelica verkar trivas alldeles förträffligt med sina nuvarande arbetsuppgifter.

– Det är enormt häftigt att de stora bebisarna kan ligga i mammas mage. Det är en sådan urkraft när märrarna fölar.

Hon har under årens lopp arbetat som veterinärassistent på Bjertorp Hästklinik, samt varit hästskötare hos bland annat Åke Svanstedt under sammanlagt nio år där hon bara skötte om ston. Bland framgångarna märks dubbla vinster i Drottning Silvias Pokal, men när chefen valde att flytta västerut tog Angelica beslutet att stanna kvar i Sverige.

– Att arbeta för honom var det bästa man kunde göra. Mycket eget ansvar och lättjobbat med ett jättebra gäng hästskötare. Han frågade mig faktiskt om jag ville följa med men USA har aldrig lockat. Dessutom hade jag egna hästar och hundar här hemma. Och drottningen fick jag aldrig träffa...

Jonsson inledde sin aktiva karriär i rena ”Emilia Leo-tempot” 2006, med fyra segrar på hennes sju första ritter. En stjärna tycktes vara född.

– Det var otroligt häftigt att få vinna, en jäkla kick alltså. Kanske att man då trodde att man skulle få rida åt fler tränare, men de flesta hade redan sina egna tjejer. Jag är dessutom inte byggd som en montétjej och lite för tung. Jag orkade inte träna så mycket för att hålla vikten nere, så det blev en kortvarig karriär.

Fick chansen – och tog den

Så istället valde Angelica att ta hjälp av en sulky och hon minns mycket väl sin första kuskseger.

– Jag slog Åke då. Han körde storfavoriten men tyckte att det var roligt och gratulerade givetvis mig. Min häst stod i över 40 gånger, hans i 1,1 eller något liknande.

Det var nog kuskplus på den där skrällhästen?

– Ja, eller hur!?

Och nu får du snällt stå vid sidan när dina hästar tävlar...

– Då kan man skylla på någon annan när det går dåligt, säger hon med sedvanlig glimt i ögat.

På lördag selar hon ut Boke Palema i V75-5 som, precis som sin tränare, varit med om både det ena och det andra under karriären hittills.

– De förra tränarna hade stora bekymmer med att hålla honom fräsch. De hade kört fast och ledsnade. Dessutom har Boke blivit både sparkad och opererad, vilket ledde till att han stod över jobb under en tid. En dag frågade Karl-Erik mig om jag ville prova och det var ett lätt beslut för mig. Efter framgångarna med Viveur Bi kände jag att jag trots allt gör någonting rätt.

”Han var hemma en tid för att få dö”

Karl-Erik Bender som hon åsyftar var en maktfaktor inom svensk travsport under många år. De flesta av oss minns Gidde och Torvald Palema bäst. Båda har vunnit Elitloppet men tyvärr gick Karl-Erik nyligen bort efter en tids sjukdom, vilket gör sig påmint under intervjun. Bitvis har Angelica svårt att hålla tårarna tillbaka.

– Man visste att det var väldigt nära eftersom han var hemma en tid för att få dö. Det var otroligt sorgligt för att det var en människa som betytt oerhört mycket både för travet och bygden. Han ställde alltid upp när man behövde hjälp. Man kanske inte förstår hur mycket man uppskattade honom förrän nu då det är slut. Min pappa jobbade till och med på Benders när han var yngre.

Har du koll på din segerprocent i år?

– Ja, det är ju lätt. Den är på hundra, men är nog inte det efter morgondagen. Jag hade hoppats på tung och kladdig bana, vilket gynnar honom, men det blir ju knappast det. Han är otroligt lat och inte tillräckligt snabb för V75 under sommaren. Fast nu är det vinter och lägsta klassen... De bästa är inte ute och tävlar. Form har han, så jag måste passa på och prova. Han är skitstark!

Att helgens V75-tävlingar körs på samma bana där olyckan var framme 2015 kan vara ett omen, ett positivt sådant förhoppningsvis.

Vad skulle en första V75-seger betyda för dig?

– Vet du vad, det skulle i så fall vara min andra. Jag stod dock inte som tränare på Hakon von Haithabu när den vann på Bjerke, så jag fick inte äran. En seger skulle betyda oerhört mycket för mig. Jag blir jättenervös av att stå vid sidan och har inte lärt mig det där ännu, avslutar Angelica.