”Utan dem hade jag inte varit där jag är i dag”

Carl-Otto och Tuva Göransson i stor intervju om V75-vinsten, mobbningen och vägen ut: ”Kollar man bakåt kommer man ingenstans”

Tuva Göransson har en livshistoria som berör – med svår mobbning under högstadiet.

Räddningen kom i form av hästarna, och en snäll man från Skåne.

– Utan familjen Kolgjini och Dynamite Light hade jag aldrig varit där jag är i dag, säger Tuva till Trav365.

Under lördagen stod Kalmar som värd för V75-tävlingarna och extra många tummar hölls säkert för Carl-Otto ”Calle” Göransson, hans dotter Tuva och en viss fyraårig märr. Och visst blev det seger för LaFerrari Dimanche!

När Trav365 får tag i segertrion sitter de i bilen på väg hem till Halmstad. Tuva har fortfarande tankarna i Kalmar.

– Vi mår jättebra just nu! Jag sitter och ser om loppet medan pappa tittar på fotboll. Efteråt släppte alla nerverna för mig, och det var så kul för ägarna som väntat tålmodigt på hästen. Det är jättestort att kunna titulera sig V75-vinnare för första gången, berättar Tuva för Trav365.

Hästintresset i familjen är stort. Både Calle och frun Frida har sedan barnsben intresserat sig för de fyrbenta och den passionen delas även av barnen. Tuva sköter om V75-hästen LaFerrari och det lär ha bitits på naglarna på flera händer i samband med lördagens lopp.

– Det är jag som har svårast att hålla känslorna i styr. Det är framför allt i starten som jag brukar titta bort eftersom jag då oroar mig över att hästarna ska galoppera. Jag blir lika glad varje gång de inte gör det, säger hon.

– När Dynamite Light startar kan man knappt få kontakt med henne. Hon lever sig verkligen med i loppen, menar Calle.

”Det var fruktansvärt”

17-åriga Tuva genomled under högstadiet svår mobbning, något Trav365 skrivit om tidigare, men har på senare år skakat av sig sina plågoandar, lämnat mörkret och blickar numera bara framåt.

– Självklart tänker man tillbaka till den tiden ibland men kollar man bakåt kommer man ingenstans. Jag har ett jättebra liv nu och kan göra det jag vill. Men visst har det satt sina spår och jag vågar inte prata så mycket med nya människor. Man är lite blyg.

Vad har ni för råd till andra barn och föräldrar i samma situation?

– Att prata om det. Gör man inte det finns det ingen hjälp att få, och då kan det gå för långt. Det var jätteviktigt att jag gjorde det, även om jag alltid varit en person som trott att man kan lösa sånt själv.

Pappa Calle utvecklar:

– Som förälder känner man sig hjälplös. Det var fruktansvärt och en av de värre perioderna i våra liv. Vi fick inget gehör från skolan, inte förrän vi gick hårt mot hårt och kontaktade högre instanser. Tack och lov fick vi mycket hjälp från Norge av organisationen Stop Mobbing. Fridas pappa gjorde också ett jättejobb.

Fann glädjen – hos Kolgjinis

Familj och annat travfolk valde i samma veva att spela in en videohälsning till dottern, för att få henne på bättre tankar.

Hur var responsen från släkt, vänner och övriga trav-Sverige?

– Jättebra, alla har stöttat mig. Även folk som man inte känner. Det är så fantastiskt. Man blir lite som en familj.

Den lite skygga tjejen försöker fortfarande vänja sig vid all uppmärksamhet från media. Helt lätt är det ännu inte.

– Vad ska man säga? Jag tycker inte om att vara i rampljuset så där jättemycket men det är ändå roligt att andra ser en.

Vändningen i historien kom när en viss Jägersro-tränare, en envis man med ett hjärta av guld, tog del av den där fina filmen.

Om Lutfi ”Ludde” Kolgjini läser denna artikel, vad skulle ni vilja berätta om hans betydelse för er när livet var som tuffast?

– Han betyder jättemycket för mig. Hela familjen Kolgjini gör det. Utan dem hade jag aldrig varit där jag är i dag och jag ser dem som en extrafamilj. Jag är bara så glad och tacksam över att ha så fina människor runt omkring mig hela tiden.

Är inte denne Kolgjini lite av en nallebjörn?

– Ibland så, ha ha.

– De ska alla ha en enorm eloge som stöttat oss och tagit hand om Tuva. Det finns mycket att säga om Kolgjinis men en sak är att de alla är helt fantastiska människor. Ludde brukade ringa och kolla hur hon mådde och hos honom fick hon vara en del av gruppen. Hon fick äntligen känna sig viktig, flikar Calle in.

”Han är min bästa vän”

Förutom att låta den då 13-åriga flickan hjälpa till i stallet, och där skaffa vänner både bland de två- och fyrbenta, så skulle Kolgjini senare även leasa ut en häst som med tiden kom att bli hennes bästis.

Dynamite Light blev i Tuvas kärleksfulla händer en segermaskin, med fem vinster inom loppet av sex månader.

Från att ha varit cool och skämtsam tidigare under intervjun sköljer plötsligt känslorna över henne.

– Dynamite är helt fantastisk och har en sådan fin personlighet. Jag vet inte var jag hade varit i dag om inte han funnits med i bilden. Han är min bästa vän. One of a kind och jag kommer nog aldrig att få en sådan häst som han i framtiden.

Dynamite Light råkade under fjolåret ut för en gaffelbandsskada men har återhämtat sig fint. Inom kort gör han så comeback på tävlingsbanan, till Tuvas stora glädje.

– Han gick banjobb i onsdags och nu kan vi börja kolla proportionerna igen. Min dröm var att starta honom under Elitloppshelgen ifjol och den gick i uppfyllelse. Det var jätteroligt, även om man saknade publiken. Han gick i mål med oryckta tussar och med sparade krafter.

Tiden börjar bli knapp men än lever hoppet om att han får göra ett nytt försök i montéeliten när Solvalla kör stortrav sista söndagen i maj. Fast denna gång med publik.

”Där jag känner mig hemma”

Hon går andra året på Realgymnasiet med inriktningen trav. Det blir sammanlagt en dags praktik i veckan, samt en halvdag vid skolbänken. Framtiden tycks vara utstakad.

Har det varit lättare att skaffa vänner i gymnasiet än i högstadiet?

– Ja, helt klart. Man går och pratar med personer som vill samma sak. Jag trivs jättebra i min klass och alla är väldigt snälla och vill en väl. Vi är ett tajt gäng. Det är en liten klass och vi är bara fyra stycken som går trav, och resterade tio ägnar sig åt ridning. Av oss alla är det mest jag som pratar trav.

– På måndagar praktiserar jag hos Wim Paal inne på Halmstadtravet. Visst tillbringar jag nog för mycket tid i stallet med hästarna, men det är där jag känner mig hemma. Största drömmen är att bli skötare till en sådan där riktigt bra passhäst.

Loppet i hennes hjärta är Sprintermästaren på hemmabanan, ett lopp hon hemskt gärna skulle vilja vinna. Ingen dröm är som bekant för stor och i LaFerrari Dimanche har familjen Göransson en tänkbar kandidat för framtida klassiska fyraåringslopp. Stosprintern, kanske?

– Det är sådant man siktar på men sedan får hon själv visa att hon hör hemma där. Hela den helgen är fantastisk. Helt magisk. Mycket människor och på hemmaplan.

Behövde ta ett break

Solen skiner över Halmstad och gården där familjen Göransson har sin tio hästar stora verksamhet. Med en färsk V75-seger i bagaget, den första sedan uppehållet för ett antal år sedan, kan vi gissa att framtiden ser ljus ut för Calle Göransson.

– Det är alltid trevligt att få vara med i finrummet och jag är jättetacksam till ägarna som gav mig ännu en chans. Hon har inte gjort så många starter hittills i karriären men kommer på sikt att bli en riktigt bra barfotahäst. Vi väntar dock med skorycket till senare.

Calle är ett typexempel på hur livet ser ut för väldigt många travtränare i branschen. Trots långa arbetsdagar och tufft slit kan det ofta vara svårt att få ekonomin att gå ihop. 2018 tvingades han till och med ta beslutet att stänga ner sin tränarverksamhet.

– Det hände så mycket i våra liv just då och det var välbehövligt. Jag såg inte ett travlopp på fem månader.

Efter några år hos Lutfi Kolgjini började det sedermera klia i fingrarna och comebacken som proffstränare har varit en succé, med 15 vinster på 85 starter. Framtiden tycks se ljus ut för 43-åringen.

Målsättningen är att på sikt få in ytterligare några hästar i stallet, även om man inte vill gå tillbaka till de runt 50 som när det var som mest.

”Fantastiska människor”

Tuva beskriver sig själv som ”lite feg” och yrket som kusk eller ryttare känns just nu inte så aktuellt. Om den dagen ändå kommer då hon trots allt gör debut i sulkyn så lär det knappast gå lika lång tid mellan segrarna som för far sin.

Calles vinster som kusk sedan 2010 är lika lätträknade som plogbilar i Skåne. Att bli travtränare kan hon däremot tänka sig en dag i framtiden. Och allra helst en lika duktig sådan som farsgubben sin.

Tuva, du är väl även något av en hobbyfotograf om vi inte är ute och cyklar?

– Det var dock länge sedan jag fotade, även om jag tycker att det är kul att ta med kameran till stallet.

I fredags lär dock denna gått varm då lillasyster Wilma skulle genomföra sin andra hopptävling med stor häst. Tuva var på plats och stöttade, precis som andra har pushat henne genom åren.

Calle, hur stolt är du över dina barn?

– Jag och Frida är väldigt stolta. De är jätteduktiga på det de gör. Wilma var bland annat åtta i SM i sin sista ponnystart. Man är färgad, så klart, men de är både arbetsamma i stallet och rakt igenom fantastiska människor. Det är klart att man som förälder är glad över att de har samma intressen. Jag ser hellre att de är i stallet än att vi ska behöva hämta dem inne i stan mitt i natten.

Inför loppet hade familjen ganska modesta planer på hur en eventuell seger skulle firas. Tuva hoppades få några timmars sömn i bilen, medan pappa Calle inte hade något emot en stor stark.

– Det får bli något kul i stallet i morgon söndag. Hästen kommer att få en massa morötter och vila i någon vecka. Jag är jättetacksam till alla som har skickat grattishälsningar till oss, avslutar Tuva.