Svåra tiden: ”Vad ska jag göra med mitt liv?”

Sonja Johansson-Stake om de tuffa åren efter sjukdomen och nervpersen på V75: "Varför utsätter jag mig för detta?"

helskärm

58-åriga förtidspensionären Sonja Johansson-Stake jagar på lördag sin första V75-seger med Blue Frontline.

För cirka 20 år sedan råkade hon dock ut för sin första av tre hjärnhinneinflammationer.

– Jag kunde inte jobba vidare och tänkte: "Vad ska jag göra med mitt liv?", berättar Sonja för Trav365.

Under lördagen jagar Sonja Johansson-Stake och hennes Blue Frontline första segern på V75. De gör det som hårt betrodda av spelarkåren, de gör det med taktiken glasklar.

– Hon kan bli arg efter ett lopp om hon suttit inlåst och inte fått chansen. Kusken har kört henne mycket och springspår brukar passa väldigt bra. Kommer hon till ledningen så kör han där, avslöjar Sonja för Trav365.

58-åringen är uppväxt i Mariestad och dotter till ambitiösa föräldrar vars företag tillverkade träskor. Hon beskriver sig själv som en helt vanlig tjej under uppväxten, med fotboll som det kanske främsta nöjet. Flyttlasset gick mer än en gång de där tidiga åren och Sonja fick därmed uppleva stora delar av landet, men runt 1978 flyttade hon sedermera tillbaka till sitt kära Mariestad. Där har hon en gård och på träningslistan hittar vi endast en tävlingshäst: Blue Frontline.

– Det är min man som står som ägare men det var jag som hittade henne förra våren. Jag köpte henne osedd på Facebook för ungefär 45 000 kronor. Det var för långt för oss att åka till Bollnäs.

När visste du att hon var något extra?

– Första gången jag körde henne i jobb. Hon är dock en laddad fuxa och jag behövde hjälp att få ut henne ur stallet, men därefter var hon underbar att köra. Debuten för oss gjorde hon i ett breddlopp och det blev seger direkt. Jag kramade nog halva Örebro efteråt och visste inte vart jag skulle ta vägen.

"Varför utsätter jag mig för detta?"

Det femåriga stoet har gått från att tävla om 10 000 kronor till att synas på den största scenen inom loppet av drygt ett år, alltid med sin ständiga följeslagare Sonja i släptåg. Amatören halkade in i travet för cirka 20 år sedan av en ren slump, en väldigt tråkig sådan.

– Jag blev fästingbiten och åkte på en hjärnhinneinflammation. Sedan dess har jag fått sjukdomen på nytt vid två tillfällen och lider av hjärntrötthet. Om vi åker till Gekås Ullared så måste jag ta igen mig i tre dagar efteråt. Jag försöker anpassa mig efter min sjukdom. Tidigare körde jag på i 180 men det slår tillbaka. Hästarna har dock varit min räddning.

Innan sjukdomen som förändrade hennes liv på fler sätt än ett och resulterade i förtidspensionering så arbetade hon först på fabrik och sedan kontor, bland annat på ett bostadsbolag. Där trivdes hon utmärkt och blir känslosam när hon blickar tillbaka till en tid då livet lekte.

– Självklart saknar jag att jobba men det går ju inte. Vissa blir hjärnskadade av sjukdomen, andra förlamade. Själv tål jag inte stress längre. Under en period kände jag att: "Vad ska jag nu göra med mitt liv?", men så testade jag på att rida utan att ha haft någon hästbakgrund. Två år senare fick jag köra mitt första träningsjobb i sulky för en amatör. Han heter Claes och var anledningen till att jag började med trav, men vi är inte kompisar längre, ha ha.

Hur kommer du att handskas med stressen under loppet?

– Det är fruktansvärt att stå vid sidan! Jag blir jättenervös och mår så illa. Då tänker man för sig själv: "Varför utsätter jag mig för detta?" Jag är dock en tävlingsmänniska och måste lära mig att njuta, vilket jag försöker att göra. När det går bra så svävar jag på moln men efteråt, i bilen hem, så är jag helt slut.

”Inte pengarna som är det viktiga”

Sonjas första tävlingshäst var en märr vid namn Kyrkebos Lady. Hon skördade fina framgångar under 2002 och 2003, innan en gaffelbandsskada satte stopp för tävlingskarriären och tränaren valde då att ta en längre paus som varade i åtta år. Oturen fortsatte att grina den sympatiska damen i ansiktet även efteråt då det enda fölet, Amiral Francais, bara hann med nio starter innan han i samband med lopp bröt en kota.

Blue Frontline har på många vis varit räddningen och en ljusglimt i amatörens liv. De är sedan i fjol bästa vänner och när Trav365 når Sonja på telefon håller hon på att göra i ordning hästbussen inför lördagens äventyr.

– Hästarna blir ju ens familjemedlemmar, som hundar. De känner av när du inte mår bra och är alltid så tacksamma, samtidigt som de ger så mycket tillbaka. Blue Frontline är jätteduktig och snäll och givetvis är jag väldigt glad över att ha en V75-häst. Det är dock inte pengarna som är det viktiga, jag blir lika glad oavsett vilket lopp hon vinner. Vi ändrar ingenting till den här starten. Om jag har respekt för Conrad Lugauers häst? Herregud, ja. Den har jag varit inne och titta på i lopparkivet, avslutar en försiktigt optimistisk tränare.

Trav365 och resten av Trav-Sverige håller tummarna. Både för hästen och ett snabbt tillfrisknande för Sonja.