Jonas spelade bort hela sitt arv

Innebandytränaren Jonas Pettersson, 36, började spela redan som 14-åring.

Han spelade bort hela sitt arv efter mamman som gick bort i cancer och lånade pengar för att finansiera sitt spel.

– Jag lånade några tusenlappar för att åka på en travhelg, berättar han för Trav365.

Jonas Pettersson började spela redan när han var omkring nio år. Tillsammans med sin mormor och morfar spelade han poker och om han vann fick han några kronor av dem.

– Jag tippade även stryktipset. Spelet var positivt för mig med den gemenskapen. Jag lärde mig kanske redan då när jag fick de första positiva kickarna, säger Jonas Pettersson.

När han var 14 år började han spela på oddset.

– Jag var väldigt sportintresserad och tyckte att det var lätt att tippa. Jag ville vara den där killen med 13 rätt och som fick respekt. För mig var spelandet positivt, säger han.

Trots att Jonas bara var 14 år när han började spela blev han aldrig nekad i någon spelbutik eftersom kontrollen inte var lika hård då.

Spelade bort arvet

När han var 18 år gammal fick han tillgång till sitt arv efter mamman som gick bort i cancer när Jonas var sju år.

– Jag började låna pengar från det kontot. Jag kallade det för att låna för att göra det legitimt. Jag lånade några tusenlappar för att åka på en travhelg. Det gick inte så bra, så jag lånade mer pengar. Till slut var hela arvet på 80 000 kronor bortspelat, säger han.

Hans pappa och styvmamma visste inget om att han hade spelat bort hela arvet efter modern.

– Jag tänkte att jag aldrig kan visa det här för mina föräldrar. Så jag gick till min brors konto och förfalskade hans namnteckning. Jag gjorde lika med min styvmoders konto. Det blev som en ond cirkel med allt. Jag tog 20 000 av min bror och 5 000 av min styvmoder, allt gick till mitt spelande. Ju sämre jag mådde desto mer spelade jag, berättar han.

Tre tunga perioder

Jonas Pettersson hade tre riktigt stora kraschar i sitt liv. Den första var när han var 18 år då han var beroende av spelet.

– Forskningen säger att det tar 3,5 år för att utveckla ett spelberoende och när jag var 18 år uppfyllde jag alla kriterier för ett spelberoende. Men det var ingen som ifrågasatte det här med spel, säger han.

När han var 22 år kom han i kontakt med svarta bookmarkers och drog på sig stora skulder.

– Jag fick mycket folk efter mig som jag var skyldiga pengar, säger han.

Spelberoendet blev dock mindre när han fick jobb som golfcaddie på Europatouren åt Robert Karlsson.

– Under de åren var inte spelberoendet på samma sätt. Men det fanns i bakgrunden om jag hade tråkigt, säger han.

2001 var han tillbaka i Sverige och startade ett företagsprojekt i Stockholm.

– Efter en tid drog sig en sponsor ur och jag blev kort med pengar. I samband med det kom spelberoendet tillbaka. Jag började låna av nära och kära och sa att det var till projektet. Jag tog en del av summan som jag lånade och åkte till Solvalla för att spela, säger han.

Under åren som han spelade vann han aldrig några riktigt stora summor.

– Jag vann inga miljonvinster, men det var hyfsat stora belopp. Det var mer känslan av att spela inför varje travlopp för att lindra abstinensen.

Vändningen i livet kom när han träffade en flickvän. Hennes föräldrar arbetade som kurator och psykolog. De förstod att allt inte stod rätt till.

– De ställde mig mot väggen och sa att jag inte kunde leva som jag gjorde, säger han.

Jonas började läsa upp sina betyg och bestämde sig för att studera till socionom. Samtidigt som han studerade avtjänade han ett 14 månaders långt fängelsestraff för grovt bedrägeri.

– Jag gick in med energi och tänkte att det skulle vara en lärorik stund i livet, men det var riktigt tufft. Det är den största livserfarenheten jag har varit med om. Det har utvecklat mig till den jag är idag. Jag vill inte ha det ogjort, men samtidigt känns det inte som om jag vill ha det gjort, säger han.

I dag tränar han innebandylaget Sundsvall City och är utbildad socionom. Tillsammans med journalisten Jens Bollius har han skrivit ”Högt spel – en spelberoendes memoarer”, som handlar om hans missbruk. Samtidigt har han startat upp föreläsningar om spelmissbruk.

– Jag skrev manuset till den här boken under tiden i fängelset och sedan har Jens jobbat ihop den, säger han.

Tre orsaker

Nu i efterhand har han tre förklaringar till att det blev som det blev.

– När min mamma gick bort stängde min familj och mina syskon av allt. Jag fick inte gå på begravningen, de tog bort alla fotografier och de pratade inte om min mamma. Jag tror att jag lärde mig det beteendet redan då, att stänga av.

– Sedan tror jag att samhället har påverkat. Eftersom jag kunde spela redan då jag var 14 år. Hade jag inte börjat spela så tidigt hade jag inte varit beroende när jag var 18 år.

– Idrottsföreningarna skulle ha haft mer kunskap och pratat om spel. Jag fick lotter som jag skulle sälja, men istället behöll jag dem själv. Men mitt spelmissbrik beror även på min personlighet. Jag är allt eller inget, säger han.