Slutar som travtränare: ”Jag kunde inte få luft”
Bo Falsig tackar för sig efter 20 år: ”Det är en skräckblandad förtjusning”
Publicerad 2022-07-18
Bo Falsig har haft en tid av motgångar och kommer till hösten att sluta som travtränare.
Yrket har tagit väldigt hårt på hans psyke och stressen tvingade honom till sist att uppsöka psykolog.
– Jag brukade vakna med ångest och kände att jag inte kunde få luft, säger Bo till Trav365.
Inom kort går en epok i graven. Åby-baserade Bo Falsig, 51, kom nyligen fram till beslutet att i höst lämna yrket som travtränare. Efter 20 år, och en tid med sämre resultat, kände han till sist att situationen var ohållbar. Från och med den 1 oktober påbörjar Bo ett nytt kapitel i sitt liv, något som Sulkysport har rapporterat om.
– Jag har under en längre period känt att jag inte kommit upp i samma nivå som tidigare, och personligen skulle jag inte vilja ha häst hos en tränare som inte levererar. Det har varit mycket motgångar och när du inte får ett kvitto på att du gör rätt känns det jobbigt, berättar Bo för Trav365.
”Helt enkelt inte lyckats”
Något lätt beslut var det dock inte och de närmsta månaderna kommer verksamheten sakta med säkert avvecklas.
– Det känns bättre sedan man har gått ut med det här, även om det är svårt att säga upp sin enda personal som jag tycker väldigt mycket om. Hästarna kommer att lämna undan för undan och utrustning ska säljas av.
Känner du rentav att du kanske till och med väntade för länge med att ta det här beslutet?
– Det gör man väl alltid? Det är inget litet beslut eftersom man har arbetat aktivt med hästar sedan avslutad skolgång. Jag har aldrig gjort något annat i mitt liv och vi inom travet lever ju vår dröm.
– Det finns mycket under mina 20 år som tränare som jag ångrar, mycket man hade kunnat göra annorlunda. Jag har ändå fått mina chanser med välstammade hästar, men helt enkelt inte lyckats. Nu är det därför dags att testa något annat.
Falsig flyttade för en tid sedan sin verksamhet från Balltorp till Höglanda men fick inte den nytändning som han kanske hade hoppats på.
– Miljön på Balltorp var inte bra. Stallarna var i dåligt skick med mögel, vilket resulterade i sjuka hästar. En dog, en bröt ett ben, en tvingades kastreras om, en annan blev halt, förstår ni? Det tog aldrig slut. När du sedan ändå hade bra dagar då exempelvis en vann och en annan slutade tvåa så var det ändå så att man bara tänkte på den tredje som var dålig.
”20 000 kronor i månaden”
När det var som mörkast stod 14 av 16 hästar på skadelistan och problemen hopade sig. Ekonomin blev lidande och samtalen till ägarna allt tuffare.
– Om du ringde tio samtal så kunde nio av dem handla om tråkiga saker. Det är inte så man vill ha det. Jag minns ett samtal med Thomas Uhrberg när jag började som tränare och uttryckte min oro. Då svarade han: ”Du kan vara lugn, det går aldrig över.” Det har han rätt i.
– Det kommer i framtiden bli allt mer tydligt för tränare i min storleksklass att vi är sårbara. Även om vi har träningsavgiften så går den till utgifterna, som allt dyrare foder och dieselkostnader. I slutändan drabbar allt detta även kunderna som tycker att detta är för dyrt.
Något lyxliv är det sannerligen inte för majoriteten av landets travtränare. Det finns en exklusiv skara som skördar stora framgångar, men för någon i Bo Falsigs storleksklass får man ibland vända på varje krona för att få det att gå ihop.
– I fjol gick jag ordentligt minus. När man som jag har 16 hästar, och en anställd, så kan man kanske gå plus 5 000 kronor. Om jag däremot haft två hästar mindre så backar jag lika mycket. På den nivån är det. Min lön har länge legat på 20 000 kronor i månaden och då jobbar jag cirka 70 timmar i veckan – minimum.
– Travtränare blir du för att det är jäkligt kul, inte för att bli rik. Jag har kollegor som tvingats lämna travet och då varit skyldiga en massa pengar under tio år efter avslutad karriär. Den situationen är jag inte beredd att sätta mig själv i.
Tvingades uppsöka psykolog
Det gick så långt som att nattsömnen rubbades. Stressen hade börjat ta ut sin rätt och tränaren vaknade ofta upp i förtid med bröstsmärtor. Situationen blev till slut ohållbar.
– Jobbet har tagit väldigt hårt på mitt psyke. Jag brukade vakna med ångest och kände att jag inte kunde få luft. I samband med det valde jag att söka professionell hjälp hos en psykolog. När du är chef är det du som styr och har ansvaret. När det går dåligt är det ditt fel och ingen annans. Jag är inte beredd att leva med den bördan längre.
– Vid ett tillfälle vägde jag 86 kilo men är nu nere på 71. Folk frågar till och med om jag bantar, men viktminskningen beror på stressen.
Vad kan du berätta om stödet som du fått under de mörkaste perioderna?
– Min största hästägare Dahn Renholm har varit ett otroligt stöd och alltid pushat mig, likaså Åbys sportchef Jon Walter Pedersen. Mina vänner har också betytt mycket men på grund av mitt jobb har jag inte haft tid att hälsa på dem.
Trots att Bo inom kort lägger av som tränare lär han på intet sätt släppa travet. Hemmabanan Åby kommer att besökas regelbundet, även om det huvudsakligen blir i en roll som åskådare.
– Jag kommer absolut att umgås med alla de där gubbarna som är så trevliga. Det jag kommer att sakna mest är dagarna när man kör ut med en riktigt fin unghäst, som tvåårige King Sober, och känner: ”Fy fan, den här kan bli hur bra som helst.”
– Men vad fan, vill jag köra fina hästar så kan jag ju åka ut till Jörgen Westholm, Thomas Uhrberg eller Steen Juul och hjälpa till.
”Helt omöjlig och bara gnäll”
Det har dock givetvis även funnits ljusglimtar under karriären för Falsig som tidigt förälskade sig i travet. Redan som ung grabb hemma i moderlandet Danmark läste han stamböcker istället för läxor, och hängde hellre i stallet än på geografilektionerna i plugget.
– Vid tio års ålder kunde jag varje dansk häststam och har varit en nörd hela mitt liv. Innan min vän Ole Bender gick bort i cancer förra året brukade vi ringa upp varandra för att rabbla upp snabbloppare från 80-talet och ta deras härstamning.
– När jag var tolv år slog jag vad med Jan Hallberg om en back öl och en flaska whisky. Han var lärling i Odense och sa till mig att jag aldrig skulle få licens, så det har han fått betala senare i livet.
Falsig växte mer eller mindre upp på allehanda travbanor och har en pappa som på den tiden leasade häst. Drömmen om att bli just travtränare kläcktes i ung ålder och efter många år som lärling togs sedermera beslutet att bli det som han sedan barnsben drömt om, nämligen att stå på egna ben.
– Tanken var att stanna i Sverige något halvår när jag började hos Thomas Nilsson och Thomas Uhrberg 1990, på den tiden drev de ett popstall ihop. Jag tyckte att Nilsson var så jäkla dryg och besvärlig. Helt omöjlig och bara gnäll. Jag stålsatte dock mig själv och vägrade åka hem till Danmark med svansen mellan benen.
– Samtidigt fick man en enorm respekt för honom då han hade ett sådant enormt hästkunnande. Han var väldigt noggrann och efter ett tag fattade man att han inte menade något elakt med sitt sätt att vara.
Tvingade chefen köpa tårta
Många förknippar kanske Thomas Nilsson främst med jobbet som tidigare travexpert på tv, samt vinsten med sagohästen Mack Lobell i Elitloppet 1990.
– Jag minns dagen efter den segern. Då kom han till jobbet precis som vanligt, som om ingenting hade hänt, och vi tvingade honom åka iväg och köpa en smörgåstårta. Det tyckte han var helt onödigt, segern var som vilken annan för honom.
Falsig och Nilsson har hållit kontakten sedan dess, även om det blivit en del svåra samtal i samband med att Thomas gick ut och berättade om sin kamp mot skelettcancer.
– Det var givetvis tråkigt när jag fick beskedet och inget man mår bra av. Vi är fortfarande bra kompisar och han bor två kilometer bort från mig. I höstas var han förbi stallet och körde fort. Vi har inte talats vid på några veckor men jag tror att han är ute med sin husbil. Han såg dock pigg ut senast jag såg honom och vi firade för en tid sedan hans 75-årsdag.
När han får minnas tillbaka på en lång karriär i travets tjänst lyfter han bland annat fram sin första V75-seger med Bhengaali, och känslan att helt plötsligt vara med i travets elitserie, samt andra storsegrar ihop med Crossfire Simoni, Inspector Godiva, Nouvelle Pelle (på hemmaplan) och familjehästen Practical Joke.
– Jag har helt klart upplevt väldigt mycket roligt.
Semester, vad är det?
Hur ser egentligen framtiden ut, tror du?
– Det är klart som fasen att jag ska ut och jobba, inte sitta hemma, och måste så klart ha en inkomst. Det är en skräckblandad förtjusning men i samband med att jag gick ut med det här har det öppnats en del dörrar för mig. Dessutom tycker jag att vi som arbetar med travet har en sådan hög arbetsmoral som inte finns på många andra ställen.
Vilka dörrar är det som har öppnats?
– Det är olika människor som kommit med förslag på jobb. En hästägare sa att jag kan börja jobba hos honom i morgon om jag vill. Var jag slutligen landar vet jag dock inte. Jag har inte haft semester på 2,5 år och inte kunnat hänga med mina barn när de varit lediga.
Hur låter det med fem veckors betald semester varje år?
– Totalt orimligt, ha ha. Och så är det tydligen även semesterersättning, en annan grej som är främmande för mig.
– Jag får ta mina tre söner och ge mig ut på en roadtrip i Danmark. Träffa vänner och mina föräldrar, det vore kul. Min äldste son tog nyligen studenten och har redan fått jobb på Volvo Lastvagnar. De övriga två spelar mycket fotboll och jag är stolt över att inte ha missat så många av deras träningar.
Har de två yngre sönerna ärvt bollkänslan från far sin?
– Jag är helt oduglig på sånt. Det kan vara deras mamma som haft en dold fotbollstalang, även om jag aldrig sett henne sparka på en boll, avslutar Bo.