Doldisen valde bort miljonerna för familjen

Per K Eriksson i stor intervju om framgångarna i USA och doldislivet i Sverige: ”Jag är nöjd med tillvaron”

Under 80- och 90-talen dominerade doldisen Per K Eriksson periodvis amerikansk travsport.

Han vann bland annat storloppet Hambletonian vid hela tre tillfällen och drog in miljoner till stallet.

– Jag träffade inte barnen på fyra, fem månader under sommarmånaderna, avslöjar Per för Trav365.

Per K Eriksson har hunnit bli 60 år och driver numera en mindre träningsverksamhet bestående av endast sex hästar. Annat var det under 80- och 90-talet då han gång på gång sopade banan med gräddan av amerikas tränarelit. Bland hans många framgångar kan vi nämna tre vinster i världens största treåringslopp, Hambletonian, och elva segrar i Breeders Crown. Detta är sagan om svensk travsports kanske mest okände topptränare som i mångt och mycket är en doldis för den yngre generationen travälskare.

Per föddes en oktoberdag 1960 i Linköping i Östergötlands län. Hans far Arne var amatörtränare och intresset för hästarna skulle tidigt dominera sonens tillvaro. I viss konkurrens med lite hederlig svensk dansbandsmusik.

– Vi var en grupp killar som under högstadieåren åkte runt några dagar i veckan och uppträdde med vår dansbandsorkester. Det var fester överallt, bland annat bröllop, och vår vokalist var väldigt duktig. Själv spelade jag kompgitarr och gör faktiskt det fortfarande, med ett nytt band, även om det numera mest handlar om covers. På grund av corona har det dock varit rätt kört och vi har inga spelningar bokade just nu. Detta är dock en sak som vi gör mest på skoj men att stå på scen och uppträda är bland det bästa som finns, berättar Per för Trav365.

”Han hade nog vunnit Elitloppet – lätt”

Som 20-åring valde han att lufta sina vingar och följde med Sören Nordin till USA. Där väntade ett jobb som skötare och även om det var ett stort steg för den unge killen som precis gjort lumpen så kändes det aldrig aktuellt att tacka nej.

– Tanken var att stanna kvar i sex månader, det blev dock 20 år. Jag hade aldrig kommit dit jag är utan Nordin-bröderna, och då framför allt Sören. Genom åren har man sett många bra travtränare men de sticker ändå ut. Det är en familj av otroliga hästkarlar och Sören lät mig även följa med på auktioner, där jag satt och skrev notiser i blocket. Mycket av våra framgångar byggde på de 20-30 hästar vi inhandlade just i auktioner varje år.

Efter några inledande år som skötare spände Per bågen och blev egen 1983, med runt 20-25 hästar i träning till en början. 1985 exploderade dock intresset för hans verksamhet och en stor anledning till det berodde på en viss Prakas, unghäststjärnan som vann Hambletonian samma år och på endast 29 starter sprang in nästan 17 miljoner kronor.

– Det är den häst som betytt mest för mig och min verksamhet. Han var jättebra som tvååring men hade samtidigt en del problem med sina framknän. I samband med att Thomas Nilsson och Legolas var i USA för att starta i VM-loppet köpte vi hans tryckvagn och den fick Prakas träna med tre timmar varje dag mellan två- och treåringssäsongen, med min nuvarande fru Tina, som dessutom var skötare till honom, i vagnen. Det finns nog inte många hästar som haft ett sådant upplägg. Det var en härlig dag när han vann Hambletonian, och jag var den yngste vinnaren någonsin. Han bröt visserligen ut många spår över upploppet men det får de göra i loppen där borta, det berodde också på ena framknäet.

Prakas betar numera på de evigt gröna ängarna i skyn efter att 2005 ha drabbats av kolik. Minnet av honom består dock och det råder inga tvivel för tränaren hur han hade kunnat hävda sig utomlands om han nu inte gått till avel redan som treåring.

– Han hade nog vunnit Elitloppet som äldre. Lätt. Tyvärr får vi sällan se de bästa amerikanska hästarna tävla vidare. Prakas ligger mig varmt om hjärtat och kommer alltid först.

Alf Palema – ett lyckat köp

1991 kom seger två i Hambletonian, nu med Giant Victory, och av bara farten tog Per en tränardubbel året därpå. Avelsgiganten Alf Palema satt länge illa till i kön men störtdök på innerspår och satte nosen först före den tappre stallkompisen King Conch.

– Det där var en udda dag och också det mest överraskande jag varit med om i min karriär. Jag var helt fokuserad på King Conch och blev först jättebesviken när han torskade, detta eftersom jag inte såg vem som slagit av honom till slut.

Det finns dessutom en riktigt intressant historia bakom nämnde Alf Palema, och det var rena tillfälligheten att hans och Pers banor korsades.

– Karl-Erik Bender funderade på att placera två av sina hästar i min träning. Alf, och så en märr. Kravet var att jag skulle köpa in mig i båda men Alf var stor och tung, som ett kallblod. "Måste jag köpa båda?", undrade jag, men gillade märren och valde att slå till med 25 procent på de båda. Det beslutet var det bästa jag gjort rent ekonomiskt och vinstpengarna byggde min gård hemma i Linköping, som jag för en tid sedan sålde. Alf orkade inte med sin stora kropp som tvååring och vi valde tidigt att ställa av honom. I Hambot hade jag varit nöjd med ett femtepris med honom men vi ryckte alla växlar och körde bland annat barfota runt om. Så tävlade han även vid ett senare tillfälle men då regnade det och han trampade sig illa. Skadan satte tyvärr stopp för hans tävlingskarriär men inom aveln har han varit fantastisk.

Trots de otaliga framgångarna gav Per sig aldrig riktigt utrymme att bara stanna upp och njuta av stunden. Det fanns alltid nya lopp och han berättar att saker och ting skulle gjorts mycket annorlunda om han haft möjligheten att vrida tillbaka klockan 20-40 år. När han ges tillfälle att minnas tillbaka på åren i USA blir det mycket glada minnen, men också tråkiga incidenter som kommer på tal. Och det är ibland nära till tårar för den öppne och trevlige östgöten.

– Två saker sticker ut för mig. Vi hade en märr vid namn Dream Of Joy som vann alla storlopp som tvååring. Hon sprang in runt 600 000 dollar och gick till vinterträning med perfekta ben. Hon skulle precis påbörja uppbyggnadsperioden men hennes ordinarie skötare var på semester. I samband med att boxdörren öppnades sprang hästen in i en cementvägg och slog av sig höften så pass allvarligt att hon tvingades ligga i boxen under fyra, fem veckors tid. Hon var stressad av sig så det var inte den nya tjejens fel, men jag undrar vad det hade blivit av Dream Of Joy utan den tråkiga händelsen.

”Dagen därpå var han död”

Det andra minnet är ett om hans goda vän Ingvar Gran som var med vid uppstarten av Pers träningsverksamhet i USA, och även om det gått nästan 40 år så är det fortfarande jobbigt för Eriksson att prata om den tunga perioden i sitt liv.

– Han var min partner. En dag så började han hosta men tyckte själv att det inte var så farligt, så vi körde på som vanligt. Kanske borde vi ha stannat upp? Det visade sig senare att hans lungor var fyllda med cancer. Vissa dagar var han bra, andra mycket sämre. Jag minns att han hälsade på oss i stallet en dag, men dagen därpå var han död. Min bror och syster kom över till USA och det var en jobbig tid för mig. Han var bara runt 35 år gammal.

Amerikansk travsport har haft sin beskärda del av skandaler genom åren och på senare tid har det gått så långt att till och med FBI blivit inblandade i flera dopningshärvor.

– De har en helt annan bild av medicinering, både av djur och människor. Där är det vanligare med smärtstillande medel, tyvärr, och även bloddopning. Alla dessa gangsters vill vara steget före och det är svårt att stoppa dopningen. Vissa är dock där och försöker rensa upp, exempelvis vd:n på Meadowlands. Jag gillar inte utvecklingen i USA, eller Sverige för den delen. Hästarna tvingas springa i enorma farter redan i väldigt ung ålder, och då klarar de inte av lika många lopp. Dessutom blir unghästarna allt dyrare i auktioner och snittpriset är väl runt miljonen? Det är fel väg att gå, det måste finnas en bredd bland folk som köper häst.

Under sina 20 år i USA hade han hittat kärleken i danskättade Tina, och tillsammans skaffade de fyra barn. Pendlingen mellan New Jersey där Per hade sin verksamhet under sommarmånaderna, och Florida där familjen bosatt sig året runt, började ta ut sin rätt och en flytt hem till Sverige kom på tal.

– Jag träffade inte barnen på fyra, fem månader och det är långt att flyga inom USA. Vi diskuterade ett tag på att köpa gård i New Jersey men hade samtidigt byggt på en gård i Sverige sedan 1992. Barnen var uppe i skolåldern och vi tog beslutet att flytta tillbaka 2001. Det var inget stort steg att ta trots allt, bara öppna dörren och kliva in. Jag älskar USA som land men barnen är glada och har bra jobb numera.

Drömmer om en ny världsstjärna

Och vem kan glömma de där magiska åren med Royal Fighter som bland annat tjusade Elitloppspubliken ihop med Jennifer Tillman sommaren 2015. Försöket det året vann man från positionen utvändigt ledaren, till publikens stora ovationer – men också förvåning.

– Det var kul att bara vara med då han var ett långskott. Och för Jennifers skull som varit med och kört så många dåliga hästar åt oss. Jag minns publiken och all uppståndelse efter försöket. Folk i vår by, som aldrig tidigare spelat på travet, hade lirat och vunnit pengar. Det var den roligaste upplevelsen för mig på en travbana. Han fick visserligen inte chansen i finalen men det är inget jag led av.

Per har hållit en förhållandevis låg profil sedan flytten hem och har numera plats för runt sex till åtta hästar. Drömmen om en ny världsstjärna är det som driver honom och det finns en i stallet som han tror lite extra på.

– Lozano di Quattro är en fantastisk travare. Tyvärr råkade han ut för en lunginflammation för runt fyra månader sedan och därför hinner vi inte få igång honom till Kriteriet. Det är en bror till Ivory Di Quattro och jag hoppar mycket på honom som fyraåring. Jag är nöjd med tillvaron just nu. Min karriär har visserligen varit bättre förr men om man ser på tränare som Peter Untersteiner och Robert Bergh så förstår man hur mycket arbete som krävs för att hålla till på den nivån.

När Eriksson inte tränar häst tillbringar han gärna sin fritid på golfbanan, och då främst på rangen. Ett handicap på 17 har han men försöker fortfarande hitta rätt utslagsteknik. Inom V86-spelet selar han ut Symphonic Joker, som kommer från seger.

– Han har dock varit struken för en sårskada i höger bakben. Det behövde inte sys men han tappade flera jobb under uppehållet. Spår nio behöver inte vara fel, även om han inte kan utnyttja sin startsnabbhet. Vi ligger lite lågt med honom den här gången, avslutar Per.