Tuffa uppväxten: ”Slog tänderna i porslinet...”

Stefan Hultman öppnar upp om svåra barndomen i biografin: ”Letade fel” • Måendet i dag • Operationen • Framtiden: ”Ville inte leva”

Ikonen och travprofilen Stefan Hultman hade en mycket jobbig barndom.

I sin biografi ”Stefan Hultman – mitt liv på travbanan”, berättar han bland annat om en otrygg uppväxt med våld och prestationsångest.

”När jag var liten kom pappa och tog mig i bakhuvudet och tryckte ner mig så hårt att jag slog tänderna i porslinet”, beskriver 60-åringen i boken.

Stefan Hultman, som vunnit bland annat både Elitloppet och Prix d’Amérique, tvingades att avsluta sin framgångsrika karriär då han blev svårt sjuk.

Detta på grund av diabetes typ 1, men också den dagliga kampen med myastenia gravis, samt neuropati – ett tillstånd som påverkar nervsystemet.

Trots sin sjukdom har han emellanåt arbetat som folkkär och hyllad expert i Kanal 75:s sändningar, ett uppdrag som fick ett definitivt slut då hälsan försämrades kraftigt.

”Mått väldigt dåligt”

Det har under en tid varit tyst från Stefan som valt att hålla en mer tillbakadragen profil då han stundtals brottats med psykiska och fysiska påfrestningar.

– Jag har mått väldigt dåligt en period, för tillfället är det lite bättre men det går upp och ner. Just nu håller läkarna på och förbereder en större operation. Det är hjärtat som inte orkar pumpa ut vätska vilket innebär att jag måste besöka sjukhuset var fjortonde dag och tömma 20 liter så kroppen ska kunna ta hand om den. Jag känner mig väldigt nervös inför operationen men som jag mår kan det inte bli sämre, säger han till Trav365.

”Bara leva ett normalt liv”

Hur illa har det egentligen varit med dig?

– I fjol var jag nära att behöva amputera mina fötter. Då ville jag ge upp helt, ville inte leva längre, ville inte tänka på att få två proteser och inte kunna gå. Det tog hårt på både mig och min sambo Carina. Men nu mår fötterna bra, det är positivt. Jag vill bara slippa Danderyds sjukhus och tömma vätska. Allting blir så tungrott. Jag är stor och tjock, men tänk hur det är nu, får inte ens på mig byxorna.

Under samtalet med Stefan är det tydligt att han bara har en önskan i framtiden.

– När jag slutade på Kanal 75 sa jag och Carina att om jag blir fri från skavanker, då vill jag leva ett vanligt pensionärsliv. Det är därför jag valt att ligga lite lågt, har behövt att få vara ifred. Hälsan måste få komma först, fortsätter Hultman.

Kan du i framtiden se dig i tv-rutan igen?

– Det är väl ingen som vill ha mig längre ändå. Jag är inte attraktiv numera. Jag hade ett bra jobb och arbetade med både V86 och V75, det var bra betalt. De gav mig en sista chans men så kom bakslaget med mina fötter.

Biografin: ”Han blev fysisk”

I förra veckan släpptes biografin ”Stefan Hultman – mitt liv på travbanan”.

I boken sätter Stefan ord på ett liv som kantats av framgång, segrar och hyllningar – men också en baksida där den otrygga uppväxten med våld och orimligt höga krav var vardagsmat.

”Än i dag, fastän jag har fyllt 60 år, vågar jag inte böja ner ansiktet i handfatet när jag borstar tänderna. Vid ett tillfälle när jag var liten kom pappa och tog mig i bakhuvudet när jag gjorde just det och tryckte ner mig så hårt att jag slog tänderna i porslinet”, står det i att läsa i boken.

För Trav365 utvecklar Stefan sin minnesbild.

– Jag har alltid haft en enorm prestationsångest, som barn, inom hockeyn och i travet. Både jag och författaren Henrik Ingvarsson tror det beror på min pappa Ove och hur jag hade det under min barndom. Pappa ställde väldigt höga krav, han hade själv en väldigt tuff barndom, berättar Hultman och fortsätter:

– Det gick ut över mig. Han blev fysisk och gav mig aldrig något beröm. Jag tror så här i efterhand inte att pappa menade att vara så hård men det var hans sätt. Och senare, då alkoholen, tog över blev han ännu mer lynnig och slog mig. Han letade ofta fel och brister.

När du tänker på din pappa i dag. Vad känner du då?

– Pappa gick bort för tio år sedan och trots allt som hände så kan jag i dag sakna honom. Det blir så med åren, man kommer ihåg det som var bra, det var trots allt han som fick mig att komma in i travet. Nyligen pratade jag med mamma och hon sa att han innerst inne blev glad när jag lyckades.

– Jag tycker det är tur att han aldrig hann se mig bli sjuk. I dag sitter jag här. Jag har varit tuff mot mig själv. Psykologhjälp har aldrig varit något för mig. Min medicin har varit att gå ut i skogen med hundarna.

Hur var det att arbeta med boken om ditt eget liv?

– Författaren Henrik Ingvarsson har varit duktig på att skriva. Jag läste boken han skrivit om Johnny Takter och när vi bestämt att det skulle bli av så skrev jag upp stödord ända från 1971. Själv har jag inte läst hela boken, jag tycker det är jobbigt. Men hörde att den toppade någon lista och det gör mig väldigt glad.
– Prio ett har varit att vara ärlig, hur jag sett på min karriär och berätta om mitt beteende. Jag har tidigare varit folkskygg och det finns en anledning till det, det finns så mycket att berätta och allt kommer från hjärtat. Sen har det varit nervöst att se hur boken ska komma att tas emot.

Hur har du kommit ihåg alla detaljer och namn genom åren?

– Jag har ett otroligt bra minne. Det är som en film. Det är många länder och namn, men jag har lätt för att komma ihåg sånt.

Maharajah: ”Skulle bli min död”

Stefan Hultman vann otaliga storlopp under sin karriär, ofta var det kusken Örjan Kihlström som körde, men det är ändå segern i Prix d’Amérique med ikonhästen Maharajah som blev den stora pricken över i:et.

– När vi vann Prix d’Amérique 2014 var det bara ”äntligen”. Det var ett lyckorus inombords, utåt sett visade jag inte på samma sätt. Nu kan jag blicka tillbaka på en karriär som travtränare och vara stolt och nöjd. Utan segern i PdA hade jag varit halv. Min sambo Carina har sagt att Maharajah skulle bli min död, så mycket betydde det, säger 60-åringen med stor glöd och stolthet i rösten.

Till sist Stefan. Orkar du följa travet något i dag?

– Jag följer det så gott jag kan, det blir främst V86 och V75, inte vardagstravet. Hästarna har varit mitt liv och kommer förbli mitt liv. Man vet aldrig vad som kommer hända om två, tre år, hur jag mår. Men nu är det viktigaste att jag får må bättre och vara med min familj. Det blir inget med travet alls längre. Men jag drömmer om att få besöka E-läktaren, stå på den plats jag gjort så många gånger, på mitt älskade Solvalla.

”En styrka för boken”

Författaren Henrik Ingvarsson, som också skrivit Johnny Takters biografi ”En beundrad outsider – Boken om Johnny Takter” berättar om det över ett långa arbetet med boken om Hultmans liv.

– Vi har kört mest digitalt på ”Zoom” och sett varandra. Det har känts bäst med tanke på hälsoläget. I fallet med Stefan finns det flera bottnar, något som skaver, och det blir så mycket intressantare. Han själv är en känslobomb med ett otroligt minne. Planen och ambitionen är att Stefan ska signera boken på bland annat Paralympiatravet och Elitloppet, om han orkar.

Hur känns det nu när boken är klar och ute i handeln?

– Det känns bra och vad jag har hört har den blivit väl mottagen. Under lördagen låg den tvåa på Bokus försäljningslista. Jag tycker vi har fått till en fin bok. Anledningen till att jag tror det blev så bra är processens gång. Ibland var Stefan på topp och nästa gång grotta han ner sig. Det tror jag är en styrka för boken, avslutar Ingvarsson.