”Utan Lars hade jag aldrig överlevt”

Åsa Passanisi

Fredrik Eng, 45, höll på att dö till följd av en allvarlig sjukdom.

Då bestämde sig kompisen Lars Johansson, 46, för att rädda hans liv.

– Om inte Lars hade donerat sin njure till mig hade mina barn inte haft en pappa i dag, säger Fredrik.

De har hängt ihop sen barnsben - och gjort allt tillsammans. Men vänskapen hade kunnat få ett abrupt slut, om inte Lars bestämt sig för att donera sin ena njure till Fredrik.

Det var för fem år sedan som Fredriks njurar kollapsade, till följd av långvarig diabetes och högt blodtyck. Småbarnspappans tillvaro ändrades över en natt.

– Plötsligt kunde jag inte kissa och jag fick börja med dialys, var fjärde timme, berättar han.

Sjukdomen begränsade Fredriks liv och möjlighet att vara den pappa han alltid varit, men det skulle bli värre.

– Efter ett tag drabbades jag av bukhåleinflammation och blev riktigt dålig, fortsätter Fredrik och får tårar i ögonen när han berättar att han trodde att livet var på väg att ta slut.

Mitt emot honom, på en vägkrog strax utanför Falköping, sitter Lars Johansson – Fredriks bästa vän och hjälte.

Lars som levt hela sitt liv i skogen och ser sig själv som en enkel man, säger att Fredrik alltid funnits där för honom – och att beslutet att donera var lätt.

– Jag har förlorat två släktingar i njursjukdomar, jag vet att det kan gå riktigt illa, säger han.

När Lars bestämt sig knackade han på hemma hos sin sjuke vän, och slog sig ned i soffan.

Fredrik minns samtalet ordagrant:

– Lars sa att jag alltid ställt upp för honom och att han ville göra något för mig, därför ville han ge mig sin ena njure.

Fredrik skakar på huvudet när han berättar.

– Jag började gråta och sen gick jag runt i cirklar och sa "om du är så jäkla dum får du skylla dig själv."

Lars ler mot sin bästa vän och säger:

– För mig var det självklart. Varför skulle jag inte hjälpa honom, om jag kunde?

En dag senare åkte Fredrik till sjukhuset och berättade att han hade en donator – och därefter påbörjades en årslång transplantationsutredning.

Lars fick hela tiden möjlighet att backa ur – men han stod fast vid sitt beslut. Han skulle ge Fredrik möjlighet att leva vidare.

När bägge fått tummen upp och det stod klart att Lars skulle kunna donera till Fredrik, drabbades Fredrik plötsligt av en allvarlig lunginflammation som höll på kosta honom livet. Då var hans barn tre och fem år gamla.

Och allt verkade nattsvart igen.

– Men på något konstigt sätt klarade jag mig och vi kunde till slut genomföra transplantationen.

Den 11 december förra året skrevs Lars och Fredrik in på Sahlgrenska, och låg bredvid varandra i varsin säng.

– När jag låg där tänkte jag på alla år. Vi har ju gått i lekskolan tillsammans, rest ihop, vi fiskar tillsammans, ses över middag. Att ha en sån fin vän som Lars gör mig än i dag tårögd, säger Fredrik, och fortsätter:

– Mina barn hade inte haft en pappa i dag, om det inte hade varit för Lars.

Tio timmar efter att kompisarna skrivits in på sjukhuset vaknade Fredrik. Han hade då tre njurar. Två som sedan länge slutat fungera, och en frisk. Lars vaknade upp med en njure.

Efter en tids återhämtning repade sig bägge och ett halvår efter transplantationen är Fredrik i dag piggare än någonsin, och slipper dialys.

För att fira planerar vännerna nu att göra en längre resa tillsammans.

– Men jag får nog passa mig lite, säger Fredrik och skrattar:

– För en tid sedan berättade Lars att han hade ont i ett ben, sen skämtade han och sa "du, jag behöver nog ett nytt ben, kan jag ta ditt?".