De kom ensamma – nu spelar de tillsammans

I Östra Ryd bygger fotbollen broar mellan de nyanlända flyktingarna och ortens svenska ungdomar

SÖDERKÖPING/ÖSTRA RYD Boendet ville sysselsätta sina ensamkommande flyktingungdomar och förbättra integrationen.

Då drog Sverker Johansson i gång ett fotbollslag.

I Östra Ryds juniorer spelar nu ortens nya och svenska ungdomar sida vid sida för att bygga broar och skapa gemenskap.  

– Utvecklingen är helt otrolig – och det är det roligaste jag har gjort, säger Sverker.

Samlade i en stor ring börjar de med att hälsa på varandra.

Handslag efter handslag, hej på hej, går killarna varvet runt.

Under uppvärmningen som följer skriker tränarna Sverker Johansson, 50, och Adis Kulenovic, 34, instruktioner på övertydlig svenska. Ibland med hjälp av kroppsspråk.

Killarna i Östra Ryd IF:s juniorlag har bara spelat ihop sen i september och nya ansikten tillkommer nästan varje vecka. Men här varierar också svenskakunskaperna. I stället snackas det bland annat flytande arabiska, tigrinska och tigre.

Dubbelvinst

De flesta av spelarna som samlats på Vikingavallen i Söderköping den här iskalla marskvällen, har lämnat familj och vänner, flytt krig och diktaturer och ensamma tagit sig till tryggheten i Sverige. Vissa för flera år sen, vissa bara månader tidigare. Majoriteten kommer från Eritrea och Afghanistan, övriga från bland annat Somalia, Syrien och Albanien.

En gång i veckan tränar laget här på konstgräsplanen, en gång i veckan i Östra Ryd.

– Då blir det att springa upp och ner i kyrkbacken och styrketräna i gympasalen, säger Sverker.

Det var Sverker som i somras fick frågan från Olivlundens boende i Söderköping, om han inte kunde träna deras ensamkommande flyktingbarn under mer organiserade former. Han, som till vardags är murare men tränat fotboll på ett eller annat sätt i tio år, hade under årens lopp sett till att boendets ungdomar fick lira boll i den mån det var möjligt. 

Och att nu dra i gång ett helt nytt lag var självklart.

– Jag får hålla på med fotboll som jag tycker är kul och gör samtidigt en insats för de här ungdomarna. Det är en dubbelvinst, säger Sverker.

Lagets andra tränare Adis instämmer.

– Att få träna de här killarna kunde jag inte motstå.

”En boll kan göra mycket”

I september var det så dags att få ut Östra Ryds juniorer på plan.

Att starten var svår är inget man hymlar om.

De flesta killarna har bollvana men var helt ovana vid att ha tränare och tider att passa. För vissa var det nytt bara att spela i fotbollsskor.

Den första internmatchen beskriver man som en riktig upplevelse.

– Det var speciellt att spela med ett gäng som visserligen har mycket fotboll i sig, men inte just lagspelet. Dessutom regnade det och planen blev lervälling, säger Sebastian Johansson.

18-åringen är en av ett tiotal svenska ungdomar som engagerat sig i det nya laget. Poängen har hela tiden varit att de nyanlända ska få svenska kompisar och bli delaktiga i samhället – något som också fungerat enligt både spelare och tränare. Språkbarriären har varit bland det svåraste.

– Men många pratar samma språk, så då kan den som är bäst på svenska kommunicera med de andra. Men det är mycket bättre nu än i höstas, säger Alex Berndtsson, 16. 

Sebastian nickar:

– Det är som att prata om två olika lag, vi har utvecklats otroligt mycket. Nu är vi som en familj – en boll kan göra mycket.   

Samhället slöt upp

Sverker kan inte nog hylla ortens ungdomar som slutit upp för att få till ett lag och för att skapa sammanhållning. I dag tror han att man känner stolthet över att intresset att spela på bara några månader exploderat. Just nu har man 35 aktiva.

– Hade vi vetat hade vi anmält två lag till serien, säger Sverker. 

Men det är inte bara laget som blivit en familj. Det lilla samhället Östra Ryd har slutit upp för att stötta spelarna och ser till exempel till att Olivlundens ungdomar får skjuts hem till Söderköping efter träningarna. Att alla ska känna sig delaktiga är viktigt för Sverker.

– Så här ute på landet finns det en vilja att ställa upp och göra något bra. Det är dessutom nödvändigt om det här ska hålla. 

Nu väntar de första riktiga matcherna för laget – i nya matchställ. Redan I höstas fick man chansen att spela på en allsvensk arena – och tog slut i halvlek, berättar Adis och skrattar. Helt chanslösa tror Sverker ändå inte att man är.

– Det här är väldigt annorlunda än att träna personer som från fem års ålder spelat under kontrollerade former, men utvecklingen är också helt otrolig. Och det är det roligaste jag har gjort, säger Sverker.