”Att vara flykting är ett permanent ärr”

Anna Lundkvist

”Att vara flykting är ett permanent ärr”

När flyktingströmmen nådde Stockholm var Tina Morad, 37, en av de första som tog sig ner till Stockholms centralstation för att hjälpa till.

Engagemanget ledde till organisationen Refugees Welcome Stockholm – som kom att bli en av de största aktörerna i mottagandet.

– Jag var själv flykting som fick hjälp att ta mig till säkerhet, för mig är det viktigt att ge tillbaka, säger Tina Morad. 

Vi träffar Tina Morad på Stockholms centralstation. Det är sen fredagseftermiddag och stationen är full av helgresenärer. Hon kommer direkt från ett möte och trots att det är helgstämning i luften är det långt ifrån en ledig helg som väntar för Tina. Sedan initiativet Refugees Welcome Stockholm drog igång förra hösten har det varit fullt upp för eldsjälen Tina Morad. Och det var här inne på centralstationen som Refugees Welcome Stockholm föddes.

– Mitt engagemang fanns redan innan Refugees Welcome Stockholm började, jag har varit engagerad i utlandet och i konfliktländer. När jag kom hem till Sverige och flyktingkrisen närmade sig Sveriges gränser kände jag att jag kunde hjälpa till på hemmaplan. Det gick inte att blunda för det, det var svårt att inte göra något.

En av de första som mötte flyktingströmmen

Tina Morad var en av de första som kom till Stockholms centralstation för att möta och hjälpa flyktingarna som tagit sig hit.

– När jag kom till centralstationen såg jag att det fanns människor där som kände likadant. Det var så lätt att hjälpa och så många som behövde hjälp.

Arbetet som började som ett privat initiativ växte på bara fyra veckor till en fullfjädrad organisation och som kom att bli en av de största aktörerna i flyktingmottagandet i Stockholm.

– Tusentals människor började engagera sig och hjälpa medmänniskor på flykt. I början försökte vi hjälpa till med mat, dryck och lite varma kläder till de som tagit sig till Stockholms centralstation. Inom loppet av några dagar märkte vi att det även behövdes transportmedel, medicinsk vård och juridisk rådgivning.

Organisationen som börjat med ett bord inne på centralstationen växte sig för stor för ankomsthallen och fick flytta ut till stora tält på parkeringen utanför. De startade även och drev ett akutboende. När det blev för kallt bytte de tälten mot baracker.

Ryktet spred sig om de rosa västarna

Tina som hade hade erfarenhet av krishantering från sitt arbete utomlands blev en av ledargestalterna och började tillsammans men några andra strukturera upp arbetet och bygga ett samordningssystem. De köpte in rosa västar – som kom att bli organisationens signum. Och ryktet spred sig bland människorna som var på flykt att de skulle leta rätt på de rosa västarna när de kom till Stockholm för att få hjälp.

Under arbetet har Tina Morad har fått ta del av många livsöden. Hon minns speciellt en man som under flykten hade kommit ifrån sin bror och barn.

– De hade under kaoset hamnat i två olika båtar och fått med sig varandras barn och tappat bort varandra på vägen. Jag minns hur skärrad, desperat och rädd han var. Han kände att han hade ett löfte att infria till sin bror och hur ansvarig han kände sig för sin brors barn och jag såg hur tacksam han var över att få hjälp. Det kändes fruktansvärt att en människa kan råka så illa ut och inte ha någon kontroll över sin situation.

Tina hjälpte mannen att ta sig till Oslo där han hade bestämt med brodern att de skulle försöka att träffas igen.

– De hade bestämt en plats där familjen skulle återförenas. Han hade ingen aning om var det låg men skulle ändå försöka ta sig dit. Jag hoppas att de lyckades hitta varandra.

Många livsöden som påverkat

Eller kvinnan som förlorat sitt barn men inte förstod det och i stället bar runt på en docka som hon pratade med.

– Det har varit väldigt många livsöden som har påverkat en. Men även många positiva och där personerna kommit tillbaka och själva hjälpt till och velat vara del av den här rörelsen, vilket är fantastiskt.

Hur orkar du?

– Det gör jag inte, men jag vill orka. Men min personliga historia som flykting gör att jag inte vill ge upp. Om jag hade haft folk omkring mig som hade gett upp när jag hade behövt det som mest, när min familj var på flykt då hade vi kanske inte tagit oss till säkerhet på samma sätt.

Tina Morad flydde tillsammans med sin mamma och bror från en etnisk utrensningen av kurder i Irak där hennes pappa blev avrättad av Baath regimen.

– Min familj hamnade i en situation där de levde som papperslösa i Iran. Jag vet hur det är att bo år ut och år in i ett land som inte vill ha dig där och att försöka att ta sig därifrån och vidare. För mig har det också varit en resa, en resa som man bär med sig. Därför brukar jag säga att vara en flykting är dels en status och dels ett permanent ärr.

Arbetet går in i en ny fas

För Tina Morad är arbetet med Refugees Welcome Stockholm mycket ett sätt att ge tillbaka. För sin insats blev hon även belönad med Raoul Wallenbergpriset i år.

– Att ge tillbaka är en livsstil det är inte bara ett uppdrag eller en insats, det är ett sätt att leva.

Sedan gränserna stängts, id-kontroller införts och lagarna ha skärpts så behövs inte jobbet på centralstationen på samma sätt. Men arbetet med Refugees Welcome Stockholm fortsätter – organisationen går nu in i en ny fas.

– Arbetet började med krisberedskap och mottagande har nu övergått till integrationsarbete och politiskt påverkningsarbete. Refugees Welcome Stockholm kommer att jobba mycket med sysselsättning och att skapa möten med etablerade och nyanlända. Dessutom jobbar vi för att påverka samhällsklimatet till att bli mer positivt.

Tina Morad brinner även för att förstärka kvinnors rätt i samhället, speciellt för asylsökande kvinnor, invandrarkvinnor och utsatta kvinnor.

– Jag kommer även att fortsätta att jobba utomlands med konfliktområden. Så mitt engagemang kommer att fortsätta långt utanför Sveriges gränser framöver.

Men arbetet på centralstationen kommer hon alltid att minnas.

– Man blev väldigt ödmjuk och kände en form av empati som var på djupet. Man kände sig behövd av så många människor. Jag tror att många volontärer bär med sig den känslan – att de varit med och skapat en bit historia och kan känna sig djupt stolta över det.