Dallas slåss för de unga i Rosengård

Anna Lundkvist

MALMÖ. Med kärlek, boxning och en stor dos disciplin hjälper han ungdomar på glid i stadsdelen Rosengård i Malmö. För många har Dallas, 75, även blivit en extra pappa som ställt upp när det behövts. 2011 fick ha ta emot utmärkelsen Årets Livsgärning för sitt engagemang.

– Att se att det blir bra män och kvinnor av ungdomarna är min betalning, säger Dallas.

De flesta i stadsdelen Rosengård i Malmö vet vem han är. Dallas, eller Dialy Mory Diabaté som han egentligen heter, kom till Sverige av slutet av 60-talet och har arbetat med ungdomar i stadsdelen sedan dess. Med hjälp av boxning och en stor portion disciplin har han hjälpt unga killar och tjejer på glid. För många har han även blivit den där manliga förebilden som saknats.

Vi träffar Dallas i Rosengårds sporthall en tisdagskväll på boxningsklubben där han tillbringar varenda kväll i veckan med att träna ungdomar. Och att han är en välkänd i Rosengård går inte att ta miste på, de flesta som går förbi hälsar eller stannar till för att byta några ord med honom.

– Alla vill träffa Dallas, säger André Housounou med ett stort leende.

Håller kontakten med Dallas

Han har sin släkt från Berlin på besök och har tagit med dem till sporthallen för att de ska få träffa Dallas. André är en av killar som tränat för Dallas, idag är han vuxen och har egna barn, men håller fortfarande kontakt med sin gamle boxningstränare.

– Jag har känt Dallas sen jag var 7 år och började boxas när jag var runt 13 år. Han betyder mycket för mig och har varit som en extra far för mig, säger André.

I dag är det de yngre killarna och tjejernas träningsdag. Men några äldre killar har också tagit sig till klubben, några tränar spärrar i boxningsringen och andra tränar kondition. Alla jobbar stenhårt och det är inget trams.

– När de går över linjen här då är det jag som bestämmer. Det vet de och då lyssnar på mig, säger Dallas och pekar på en svart linje strax innanför dörren till träningssalen.

– Vi är en situation där de flesta barnen inte respekterar någon annan vuxen än deras föräldrar och det kommer jag inte att köpa. Jag tar strid för att de ska förstå att jag bryr mig. Om jag inte gör det är jag feg. Så länge vi vuxna inte ger upp så finns det en chans för dagens ungdomar.

”Vuxna måste säga till”

Och det är just den här stora skopan disciplin som har gjort Dallas så populär bland ungdomarna i Rosengård.

– Det är inte smärtfritt. Jag är rätt så bestämd men det gillar ungdomarna. De kan komma hit i efterhand och säga tack för att du sa till mig den där gången, jag har tänkt till och du hade rätt. Vi vuxna måste säga till när ungdomarna gör något fel. Men inte heller glömma att berömma dem när de gör något bra. Har man bra ungdomar så har man ett bra samhälle. Jag brukar säga att alla mina ungdomar är världsmästare tills de bevisar motsatsen.

För Dallas handlar det också mycket om att se alla ungdomar och visa att han bryr sig om dem.

– Det behövs så lite. Det är jättemånga barn som blir så glada av att jag kramar om dem och frågar hur de mår. I vårt samhälle finns det barn som från att de går upp tills att de går och lägger sig så har ingen har frågat hur de mår. Att ge dem där lilla är guld värt för dem.

Engagemanget för ungdomar kom med modersmjölken för Dallas. Hans mamma var den som tog sig an de barn i kvarteret som inte hade kläder eller mat.

– Jag fick tidigt lära mig att dela med mig och det är något som jag lärt mina barn. Har du tre skjortor kan du ge en till någon som behöver den bättre. Det är självklart för mig.

Överraskad på galan

2011 fick Dallas utmärkelsen Årets Livsgärning på Svenska hjältars gala för sitt engagemang. Han visste inte om att det var han som skulle få utmärkelsen utan överraskades mitt under galan när strålkastarna plötsligt riktades mot hans plats på läktaren. Dessutom blev han överraskad på scenen av sin gamle adept Ismael Koné som flugit in från Miami, där han numera bor, för att dela ut priset till sin gamle coach.

Vad betydde det för dig att få utmärkelsen?

– Det har betytt mycket. Jag kom tomhänt till Sverige och det var en bekräftelse på att det jag har gjort är viktigt. Jag har gjort det jag har trott på för ungdomarnas skull utan att förvänta mig något tillbaka. När Svenska hjältar uppmärksammade mig så blev jag desto gladare.

Vad är det som driver dig att fortsätta?

– Att se att det går bra för ungdomarna som jag tränat. Då känner jag att jag har bidragit till samhället. Man måste ställa upp för samhället, när jag kom till Sverige så ställde folk upp för mig nu måste jag göra samma sak. Vissa sparar pengar på banken, jag ser engagemanget i ungdomarna som en investering istället. Att se att det blir bra män och kvinnor av ungdomarna är min betalning.

Hur orkar du?

– Det handlar inte om att orka utan om att vilja. Och viljan finns. Jag gillar detta och när jag varit med ungdomarna och ser att de är glada får jag kraft att fortsätta.

Ska fortsätta komma till boxningshallen

Boxningshandskarna har Dallas inga planer att lägga på hyllan än på ett tag.

– Jag ämnar att leva länge. Så länge jag kan gå som kommer jag att komma hit. Eller tills mina barn säger till mig att nu räcker det, men det tror jag inte att de kommer att göra för de vet hur olycklig jag skulle bli om jag inte fick komma hit och träffa mina ungdomar.