Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Åsa drabbades av livshotande sjukdom – då donerade ex-maken sin njure

Publicerad 2015-10-06

När Åsa Ahlberg, 63, behövde en ny njure fick hon hjälp från oväntat håll.

Den som ställde upp utan att ens ha blivit tillfrågad var ex-maken Bo Niklasson, 63.

I dag är Åsa piggare än någonsin – och evigt tacksam.

– Det är svårt att förstå att någon genomgått allt det här för min skull.

De träffades 1981 och gifte sig ett par år senare. Två barn och ett lyckligt familjeliv hann det bli innan Åsa Ahlberg och Bo – eller Bosse som han kallas – Niklasson 1999 gick skilda vägar.

– Vi trätte lite i början efter skilsmässan, men det la sig efter ett par år. Sen har vi inte haft jättemycket kontakt men haft vårt gemensamma projekt – barnen, säger Bo.

Åsa instämmer:

– Det är ju ganska naturligt när man skiljer sig. Vår kontakt har mest bestått i telefonsamtal om barnen.

Men 2012 fick Åsa beskedet att hennes njurfunktion drastiskt försämrats. Njurinflammationen hon drabbats av som 25-åring – och vars konsekvenser hon medicinerats för under alla år – hade långsamt förstört hennes njurar och hon drabbades nu av njursvikt, något läkarna inte trott skulle ske. Hon stod inför alternativen dialys eller att få en ny njure.

– Det var fruktansvärt jobbigt. När Bosse erbjöd sig att donera sin så sa jag nej, jag ville inte utsätta honom för det. Men när min läkare hörde talas om det försökte hon övertala mig och egoistisk är man ju så efter ett tag insåg jag de mycket stora fördelarna, säger Åsa och skrattar.

Enkelt beslut

För Bo var det ett enkelt beslut att oombedd erbjuda sin hjälp efter att noga ha vägt för- och nackdelar mot varandra. Att överleva med hjälp av dialys är möjligt men livskvalitén försämras avsevärt. Dessutom ökar medellivslängden för den som får ett nytt organ. Åsas nye man Kjell kunde heller inte donera på grund av sjukdom.

– Och hon är våra gemensamma barns mamma, självklart ska de få ha kvar henne. Men jag hade gjort samma sak för någon av killarna jag gjorde FN-tjänst med i Sinaiöknen som ung. Det handlar om den där gemenskapen, att man hör ihop, att man delat något speciellt under en period i sitt liv, säger Bo.

Att något av hans barn eventuellt någon dag skulle behöva en njure var något Bo funderade på.

– Men risken är så liten och man får tackla det sen. Ser du en trafikolycka stannar du och hjälper – du funderar ju inte på om det kan smälla i nästa korsning också.

För att få donera kontrollerade man bland annat Bos blodtryck, njurvärden och hjärta och kunde konstatera att han var kärnfrisk. Men det skulle dröja innan transplantationen gjordes. För att maxa Åsas njurars livslängd väntade man tills hon bara hade en tioprocentig njurfunktion.

Under de två år som hann gå passade Bo på att gå ner i vikt – och vandra upp för Kilimanjaro tillsammans med dottern Malin. Åsa däremot, kämpade mot tröttheten och gick på strikt proteinfattig diet.

Den 17 december 2014 var det så dags. Kvällen innan umgicks det gamla paret för första gången på flera år. Att de varit gifta hade sina fördelar.

– Jag bad henne skärpa till sig några gånger – och för första gången lyssnade hon, säger Bo och skrattar.

Vill inte kalla sig hjälte

I fyra timmar arbetade man för att koppla loss Bos njure. I operationssalen bredvid låg Åsa. Man fick kämpa för att få plats med njuren – så stor var den. Dessutom var njuren mycket frisk och efter ett par dagar berättade personalen på sjukhuset att ingen återhämtat sig så fort i njurfunktion tidigare på Huddinge sjukhus. Detta gjorde tävlingsinriktade Bo extra glad. Sex dagar senare kunde Åsa åka hem – en dag efter Bo.

– Det var som att återhämta sig från en bakfylla. Ont hade jag inte alls men något jag missbedömt var hur trött jag skulle bli. Det tog ett par månader innan jag blev som vanligt, säger Bo.

För Åsa förändrades livet på en gång. Tröttheten hon dragits med försvann och hon kunde äntligen äta som vanligt. I dag ligger hennes njurfunktion på 60-70 procent. För att tacka sin ex-man ska hon och Kjell bjuda Bo på en resa – men hon skickar också dagligen sms för att berätta hur tacksam hon är.

– Ibland är det miljoners tack, ibland miljoners triljoners, säger Bo och skrattar.

Åsa fortsätter:

– Bosse har gett mig något helt ovärderligt, hur tackar man egentligen? Det är svårt att hantera det här eftersom det är svårt att förstå att någon genomgått allt det här för min skull.

Och händelsen har fört samman familjen. Kontakten och banden mellan barn och föräldrar har stärkts. Gammalt groll har lagts åt sidan och saker man behövde prata om kom upp till ytan.

Att ställa upp så här och berätta är självklart för Bo som liksom Åsa vill sprida information om organdonation. För Åsa är alla som donerar organ – och personalen på Huddinge sjukhus – hjältar, men Bosses insats är extra speciell. För honom är epitetet obekvämt.

– Man är hjältemodig om man gör något som är svårt och som innebär en risk för en själv. Jag tycker att det här var bra gjort av mig, att jag är ett bra föredöme för barnen – men någon hjälte är jag inte.

Donationsveckan 2015

För femte året i rad initierar Socialstyrelsen Donationsveckan, där syftet är att uppmärksamma organ- och vävnadsdonation och att få fler att ta ställning. Årets Donationsvecka är, liksom tidigare år, förlagd i anslutning till den europeiska donationsdagen, som i år äger rum 10 oktober.

Syftet är att fler människor tar ställning för organ- och vävnadsdonation. Ett annat mål är att de som redan har tagit ställning sprider det viktiga budskapet vidare och att allmänheten får bättre kunskap om organ- och vävnadsdonation. Tidigare år har visat att mångdubbelt fler personer passar på att ta ställning under Donationsveckan jämfört med en vanlig vecka.

Här anmäler du dig till donationsregistret.

Källa: Livsviktigt.se