”Det bästa är över – nu blir allt sämre”

Fredagskrönika: Erik Gustafsson ser Sverige drömma sig tillbaka till en svunnen tid

Sverige har fått nostalgifeber. Allt tack vare en moped.

Hundratusentals har sett den, drömt sig tillbaka – och delat med sig av sina minnen.

Jag talar förstås om den dinoblå Dakotan i Umeå som i veckan klubbades för 63 500 kronor. Sug på den. Sextiotre och en halv brakare.

Plötsligt har landets annonssajter exploderat av gamla mopeder. Det är som varenda uthus från Ystad till Haparanda letats igenom efter en värdefull tingest. För bevisligen kan nostalgi och saknad få oss att göra nästan vad som helst. Som att buda upp en moped till hisnande nivåer.

För visst saknar vi alla något.

Det kan vara livet för 38 år sedan när 63 500-kronorsdakotan för första gången rullade ut från Olje-Erik i Malå. Eller tiden då Volvo byggde ”hederliga bakhjulsdrivna bilar”. Men även om vi minns det som i går ter sig mycket närmast oändligt långt borta. Om man ser det i perspektiv.

För världen är i förändring – och det går i en rasande takt.

Jag erkänner. Jag är inte gammal nog för att ha upplevt den ”gamla goda tiden”, men jag har fått äran att de senaste åren vara ovanligt insyltad i bilbranschen. Och när jag var i Spanien för att provköra Volvo XC90 slog det mig hur snabbt förändringen faktiskt gått. Visst, vi susar inte runt flygande bilar och det är fortfarande gamla otto- och dieselmotorer under plåten, men miljö- och effektiviseringskrav har satt stora bollar i rullning runt om i världen.

Och det är ett av skälen till att det är slut på fem-, sex- och åttacylindriga motorer i en Volvobil. Och i de flesta andra bilar också, för den delen. Inget mer mysigt gurglande, inget dovt mullrande. Den stora sugmotorn är en utdöende produkt. Och jag sörjer den.

Slut på det roliga

En efter en försvinner allt som inte är högteknologiskt turboladdade fyror. Till och med Skoda Superb, Östeuropas flaggskepp, tappar i det senaste generationsskiftet bort sin spinnande 3,6-literssexa. Vad jag kan komma på är Opel Insignia ensam om att fortfarande erbjuda sexcylindrigt, så länge vi pratar icke-premiumbil förstås.

Inte längre i Citroën. Inte i Subaru. Och inte heller i Alfa Romeo. Tiden när Volkswagen hade den ovanligt goda smaken att klämma ner en W8-motor i Passat känns fullständigt utraderad.

Krympt med en D5 i storlek

Det är knappt så att premiumtillverkarna mäktar med den nya dagordningen. Ta bara nya Mercedes-AMG C 63 som exempel. Där har V8:an krympt från 6,2 till 4,0 liters cylindervolym. Det är mer än en hel Volvomotor!

Effektmässigt är det förstås inga problem, ett par turboladdare skyfflar in luft så det räcker och blir över. Men det blir ändå inte samma sak. Den sista känslan som får nackhåret att resa sig saknas. Det där ljudet existerar snart inte längre.

För ni vet väl att såväl BMW M5 som Porsche 911 förstärker ljudbilden elektroniskt?

De glada glansdagarna i bilvärlden har passerat. Nu för tiden köper ingen bil med hjärtat, för ingen bryr sig om vilken bil de kör. Vi slentrianköper något bara för att vi måste. Eller köper och köper, majoriteten av bilarna som säljs i Sverige är ju företags- och tjänstebilar.

Därför försöker branschen säkra sin överlevnad genom laddhybrider och elbilar. Inget fel med det. Jag gillar elbilar och hade jag bara haft plånboken hade jag gladeligen lagt order på såväl BMW i3 som Tesla Model S. Men nu har varken jag eller jättemånga andra det, och därför är det en mörk tid som ligger framför oss.

Gott folk. Den goda tiden är över och nu går det nedför.

Håll tag i de senaste tio, tjugo, trettio åren – och håll hårt. Visst, allt eftersom kommer det bli bra igen. När batterierna blivit billiga, laddstolparna oändligt många och vätgasen hanterbar. Men innan det händer måste vi klara oss igenom en gråtrist övergångsperiod fylld av små, träiga snåldieslar. Som ett par år med november månad hela tiden.

För klara oss med skärpan i behåll gäller det att vi grabbar tag i det vi håller kärt.

Svante Andersson valde en Puch Dakota för 63 500 kronor.

Vad väljer du?

Veckans höjdpunkt:

Det naturliga vore så klart att säga Koenigsegg Regera. Ett sällan skådat monster med mer än 1 500 hästkrafter som borde få varenda svensk att känna stolthet. Genomslaget i internationell media har varit enormt sedan avtäckningen på bilsalongen i Genève i veckan.

Men jag vet något som är ännu bättre. Och det är du, du som läser det här. Du är en av en miljon läsare som under veckan läst på Aftonbladet Bil. Det gör mig också stolt.

Veckans nederlag:

Jag har sagt det förut, kommer säga det igen och nu säger Tina Thörner samma sak. Hallå bilvärlden; ni är förlegade!

Varje gång det vankas bilmässa är de där. De inhyrda kvinnliga modellerna som ska stå bredvid plåten bara för att höja attraktionskraften. Bara för att männen ska bli mer intresserade.

Det är synd och det är som Tina säger; det borde inte ens behöva diskuteras. Hon skäms för mänskligheten, jag för mina kolleger.