Fett med socialism i Folkpartiets feminism

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-11-19 | Publicerad 2015-11-12

KDU: Hur blir människor friare med mer statlig styrning?

DEBATT. Inför valet förra hösten varnade vi i KDU för att vänsterfeminismen i Folkpartiet hotade en frihetlig familjepolitik. Vi fick rätt. Folkpartiet liberalerna stryper nu, sakta men säkert, valfriheten för landets barnfamiljer. Senast genom att kvotera mera i föräldraförsäkringen. En extra ”pappamånad” är dessvärre inte partiets första snedsteg. Sedan tidigare har det osmakliga vänsterprasslet resulterat i att valfrihetsreformen vårdnadsbidraget försvinner vid årsskiftet.

Det är viktigt för liberalerna att förneka föräldrar möjligheten att stanna hemma lite längre när barnen är små. Birgitta Ohlsson (FP) är bara en i raden av folkpartister som sagt att valfriheten i form av vårdnadsbidraget är en ”kvinnofälla” – som om kvinnor inte skulle ha förmåga att se ekonomiska konsekvenser av sina egna handlingar. Som om tid med barnen vore något skadligt och som om allt vi människor värdesätter här i livet skulle kunna reduceras till kronor och ören. Där har Birgitta Ohlsson och landets folkpartister fel, på varje punkt.

När Maria Arnholm (FP) skulle motivera varför Folkpartiet vill minska valfriheten i föräldraförsäkringen så var svaret också häpnadsväckande. ”Jag vill att människor i Sverige oavsett kön eller könsidentitet ska vara ännu friare om tio år än i dag.”

I liberalernas Sverige ska alltså människor göras friare genom ökad statlig styrning och tvång – genom att minska människors valfrihet. Den frihetssynen är skrämmande lik socialisternas och det är en syn som vi kristdemokrater vill bekämpa. Staten kan nämligen inte ”befria oss från valfriheten”. Fria är vi istället när vi själva får välja och forma vår vardag.

I det här fallet handlar det rent konkret om att Folkpartiet vill att en större del av föräldraförsäkringen ska brinna inne för de föräldrar som är i behov av att överlåta föräldradagar mellan varandra för att barnet ska kunna få del av hela föräldraledigheten. Den ökade kvoteringen kommer dels att resultera i minskat inflytande för landets barnfamiljer, men dels också i att fler barn tvingas in i förskolan allt tidigare.

Vänsterliberalismen är vidrig därför att den säger sig förespråka frihet, men gör allt för att begränsa friheten för landets barnfamiljer. I dessa dagar jublar givetvis de som röstade Folkpartiet för att staten ska bestämma mer och familjer mindre, samt för att barnen ska vara mindre med sina föräldrar och mer på förskolan. Få av alla oss andra kan dock känna någon glädje över den förlorade valfriheten som ökad kvotering innebär.

Folkpartiets jämställdhetskamp handlar inte längre om lika möjligheter för enskilda utan om lika utfall för de stora kollektiven, precis som för vänstern. Ett namnbyte till Folkpartiet radikalfeministerna är det minsta väljarna nu borde begära, efter liberalernas svek att kvotera mera i föräldraförsäkringen.

Det återstår att se om väljarna väljer att straffa Folkpartiet i nästa val, men en sak ska väljarna veta – Folkpartiets feminism, innehåller fett mycket socialism.

Christian Carlsson,

vice ordförande, KDU Sverige