Därför lämnar jag mitt jobb i socialtjänsten
Debattören: Arbetet liknar kvinnomisshandel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-12-19
DEBATT. Det finns likheter mellan kvinnomisshandel och den kris som vi länge har sett inom socialtjänsten och andra välfärdsyrken.
Här om dagen, i fikarummet på vårt socialkontor, pratade jag med en av de totalt tio personer som hittills i år sagt upp sig eller slutat på vår avdelning. Hur kom det sig att hon hade stannat så länge – i två år? För mig var det anmärkningsvärt; hon arbetade sextio procent, men under åren hade cheferna lagt på henne en arbetsbörda som om hon arbetade heltid. Hon var konstant stressad och trött.
Min kollega sa till mig att hon många gånger trott att situationen skulle bli bättre. Sen märkte hon hur det inte blev bättre, hur det aldrig blev bättre, och sen kom tillfället när de praktiska omständigheterna i privatlivet tillät att hon sa upp sig.
Jag påpekade för henne att hon pratade ungefär som våldsutsatta kvinnor brukar prata – “snart blir det bättre, snart slutar han slå” … Hon höll med mig om liknelsen.
Finns det någonting som pekar åt rätt håll vad gäller utvecklingen inom socialtjänsten? Ja, möjligen dokumenten. I dokumentens värld har barn behov och ett ofantligt antal tillhörande rubriker under vilka vi handläggare kan fylla på med information om behoven. Men när vi har gjort det, och analyserat barnets behov så noggrant vi kan, ja, då saknas det ibland hjälp att ge.
Låt mig ge ett exempel. En flicka som levde i en dysfunktionell familj, med djup och långvarig isolering hemma, fick en kontaktfamilj beviljad. Mer än ett halvår senare har insatsen ännu inte verkställts. Flickans behov formulerades – i tjusiga dokument – men hjälpen fanns helt enkelt inte. Hon är dessutom inte ensam om uteblivna insatser. Orsak: det saknas kontaktfamiljer i närområdet.
Stora besparingskrav finns i många kommuner. Välfärden kostar för mycket. Det som kostar mest, enligt vad jag fått höra, är placeringar av barn i konsulentstödda familjehem.
Varför placerar vi då i sådana? Jo, på grund av samma besparingskrav, som gjort att vi genom åren inte haft resurser att bygga upp en egen reservoar av familjehem, utan i stället tvingas placera utsatta barn i dyrast tänkbara placeringsform – cirka tre gånger så dyrt som egna familjehem.
Krisen i kommunekonomin förstärks, så vi försöker spara ännu mer pengar. Hur sker det? Dels genom att vi drar in på utbildningar, drar in på handledning, sätter handläggare i kontorslandskap. Och vad händer? Folk vantrivs, säger upp sig, ett ständigt tillflöde av unga nyutbildade socionomer som kommer och går. Kunskap försvinner, tröttheten ökar, nya namn ska läras in, och framtidstron – om den nu fanns – tynar bort.
Man inser att man valt fel yrke, fel bana, att välfärden inte är något politiken “satsar på”.
I en rapport från IVO, “Vad har IVO sett 2019”, finner jag en av de mest koncisa formuleringarna av vårt dilemma:
"När styrning och organisering inte förändras i samma takt som befolkningens behov, uppstår det glapp där patienter och brukare kommer i kläm. Det kan exempelvis visa sig genom en lång väntan på olika vård- och omsorgsinsatser och att patienter, brukare och närstående själva får ta ansvar för att samordna vården och omsorgen."
Kort sagt: behoven är större än samhället har intresse av att betala för. Styrning och organisering anpassas efter glädjekalkyler och inte verkliga behov.
Papperna och dokumenten tar det dock inte slut på. Inte heller på omorganisationerna som chefer i olika led av professionell hurtighet tvingas utföra – kanske främst eftersom den andra slutsatsen är så skrämmande: att det behövs mer resurser, fler fötter i leran – dvs. mer resurser till den illa beryktade välfärden.
Omorganiseringar är en omskrivning för oviljan att betala för välfärden. Det är åtminstone så jag tolkar det från min nivå.
Tillsammans med tilltagande dokumentation och administration ersätts substansen i arbetet.
Vi får vackra floskler att prata om, i stället för ett vackert samhälle vi kan prata öppet om. Vi kommer få barn som i framtiden pekar på oss och säger att allt vi var intresserade av var att ha ”ryggen fri” – det är nämligen vad dokumentation ofta handlar om.
Och vad händer med barnen? Jag har sett kommuner som infört visioner om “noll placeringar”, vilket signalerar ganska tydligt hur farligt rent ekonomiskt man ser placeringar utanför hemmet som. Det signalerar också hur världsfrånvända många ”ekonomiskt ansvariga” politiker är inför det samhälleliga behovet.
I bästa fall fungerar de så kallade “förebyggande insatser” som ska implementeras, men frågan är om detta inte mest är magiska besvärjelser för att slippa tänka på “befolkningens behov” som IVO talade om i citatet ovan.
Har man ett nyktert intellekt samt några år på nacken i branschen inser man att ingenting är på väg att bli bättre – varken i samhället eller i välfärden. Socialtjänsten kommer fortsätta gå på knäna. Och när det sker kommer barn som annars skulle få hjälp att drabbas av långa väntetider eller uteblivet stöd.
Tillbaka till liknelsen mellan socialsekreterare och misshandelsoffer. Hur brukar vi på socialtjänsten hjälpa de våldsutsatta? Ofta hjälper vi dem att lämna våldet, att fly platsen där våldet förekommer.
Och man kan säga att detta faktiskt redan sker. Socionomer vill inte jobba som socialsekreterare gentemot barn. Det har funnits – och finns – en personalflykt från yrket, vilket gör att jobbet som socialsekreterare blir ett första hundår – eller kortare – innan man tar sig vidare.
Barn missgynnas, särskilt de mest utsatta som är placerade i familjehem, som får stå ut med flera handläggarbyten under tiden i familjehemmet. Och det är bara vad man kan vänta sig, särskilt när socialtjänsten inte är en verksamhet politiker vill “satsa på”.
Frågan är om någon i framtiden vill satsa pengar på att motverka den kriminalitet som dagens besparingar leder till? Eller på psykiatrin? Eller på familjerna i framtiden, när dagens negligerade barn får egna barn och ska försöka bli de föräldrar de själva aldrig fick?
Socialsekreterare som liknar misshandelsoffer ska inte bara hoppas på en förbättring, de ska höja rösten gentemot politikerna och agera så att förbättring om möjligt blir av! Vad är man annars? Kanske bara en ängslig medlöpare, en liten lort, som Astrid Lindgren kanske skulle ha sagt.
Varför är socialsekreterare så tysta? Antagligen av rädsla att bli arbetslösa, omöjliga att anställa, att själva bli utstötta likt klienterna de oftast arbetar gentemot. Men det värsta man kan förlora är ju trots allt bara ett jobb som mer och mer liknar misshandel …
Tolv kollegor har redan sagt upp sig, slutat eller bytt tjänst i år. Jag har också sagt upp mig.
Jeremiah Karlsson, författare och utredande socialsekreterare inom barn- och familj
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.