Skärp er – vi riskerar våra liv för er skull
Sjuksköterska: Jag blev smittad på jobbet medan ni lever som att corona inte existerar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-06-15
DEBATT. Fem till sex veckors sicksackande mellan covidpositiva patienter resulterade i att det till slut blev min tur. Nu sitter jag här under min sjätte sjukvecka och känner mig mer arg och besviken för varje dag.
Jag är riktigt less på mycket i den här coronapandemin. Framförallt är jag som covid-smittad sjuksköterska oerhört less på människors förminskande av sjukdomen.
Jag blev själv sjuk i covid-19 efter att vårdat covid-patienter i flera veckors tid och hade aldrig trott att jag som frisk 31-åring skulle må så dåligt och under så lång tid.
Jag ifrågasätter ganska mycket i hanteringen av covid-19 inom den svenska sjukvården och håller inte riktigt med om flera av de rekommendationer som gjorts. Jag betvivlar till exempel säkerheten i en del rutiner och av den skyddsutrustning som vi blivit erbjudna, men det är en annan debatt.
Det som upprör mig allra mest just nu är allmänhetens respektlöshet gentemot oss som dagligen riskerar våra liv för att rädda dem när de blir sjuka. Jag trodde aldrig jag skulle bli så här öppet bitter, men nu är gränsen nådd.
Jag blir så obeskrivligt provocerad av att se människor pussas, kramas, kela och på olika sätt umgås med varandra som att coronaviruset upphört att existera bara för att solen tittat fram. Jag blir även störd över människor som är glada över att reseförbudet i landet har hävts. Varför är det så viktigt att åka på mer eller mindre onödiga resor och sprida smittan kors och tvärs över riket och eventuellt belasta sjukvården i län där antalet covidsjuka kanske hade börjat lugna ner sig? Eller ännu värre till delar av landet där smittan börjat eskalera?
Vad är det som krävs för att människor och myndigheter ska förstå allvaret i en sjukdom som skördat och kommer fortsätta skörda så många liv?
Tyvärr har jag ingen lust att visa förståelse längre. Jag orkar inte längre bortförklara människors idiotiska beslut. Kanske är det för att jag själv och flera av mina kollegor blivit sjuka i det här vidriga viruset, garanterat smittade på jobbet då vi vårdat covidsjuka.
Kanske har en del av dessa patienter levt lika riskfyllt som många gör och fortsätter göra där ute, trots upprepade uppmaningar att hålla socialt avstånd? Bara tanken på det gör mig så så ledsen. Jag har nu varit hemma i över fyra veckor och kan knappt gå i normal takt utan att få hjärtklappning.
Jag ber er som fortsätter leva som att covid-19 inte finns att försöka tänka på någon annan än er själva. Tillexempel på dem som ska riskera sitt liv och hälsa för att vårda er om ni blir sjuka.
Er som klagar på att arbeta hemifrån ber jag att ”hålla tyst”. Var glada och tacksamma för möjligheten att fortfarande kunna arbeta i en trygg miljö, tjäna pengar och slippa exponera er för coronaviruset och därmed riskera att bli sjuka.
Det finns människor där ute som inte kan "gömma sig" från viruset, utan faktiskt arbetar mitt i pandemin. Som offrar både hälsa och pengar för er skull. Som arbetar med livet och hälsan som insats, utan att få extra betalt eller andra arbetsförmåner.
På grund av allmänhetens beteende och på hur politiker och arbetsgivare äventyrar sjukvårdspersonalens säkerhet ifrågasätter jag verkligen mitt val av yrke. Bara fem år efter avslutad utbildning undrar jag starkt varför jag ens är kvar i ett yrke där en offrar så mycket för så lite. Och där stora delar av samhället förväntar sig att det ska vara så.
Visa hänsyn och skärp er – behandla inte oss som andra klassens medborgare nu när vi behövs som mest!
Meryem Yebio, sjuksköterska
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel