Vi hjälper flyktingarna – men vad gör staten?
Debattören: Vi ställer upp gratis men kan inte göra allt – nu måste myndigheterna steppa upp
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-04-29
DEBATT. Cirka 400 kvinnor och barn på flykt från krigets Ukraina har under de senaste veckorna fått flytta in hos privatpersoner i välkomnande hem i norra Stockholm.
När de kom till Sverige var de egentligen anvisade till Migrationsverkets tillfälliga, inte sällan mycket spartanska, boenden. Men i stället har generösa människor valt att öppna sina hem, utan att begära en enda krona från myndigheter. Nu börjar flera av flyktingarna dessutom få egna bostäder och komma in på arbetsmarknaden.
Detta är integration när den är som bäst, men när någon av dessa människor akut behöver stöd från myndigheter är resultatet minst sagt magert.
I slutet av februari chockerades jag liksom alla andra över de fruktansvärda bilderna på den blodiga ryska invasionen av Ukraina. Ett fredligt land blev på det brutalaste sätt angripet med våld och angriparna gjorde ingen skillnad på militärer eller civila. Många miljoner kvinnor och barn lämnade Ukraina på bara några veckor.
Men redan då i februari hade jag svårt att sitta overksam. Jag ville göra något. Genom mitt tidigare arbete i Ukraina började jag komma i kontakt med flyktingarna som snabbt ville lämna kriget och fly.
Sedan började det mest fantastiska jag någonsin sett och som gör mig så oerhört stolt över mina medmänniskor.
Jag startade en Facebook-grupp och gensvaret blev enormt. Människor erbjöd, helt utan motkrav, sina hem och sa ”vi både kan och vill ta emot en familj på flykt”. Men människor erbjöd inte bara sina hem, utan även sin tid, sina saker och sin hjälp.
Under devisen ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” har civilsamhället och frivilliga krafter ställt upp.
Någon har en säng, någon annan har en madrass, en tredje kör över allt i sin bil, en fjärde erbjuder sig att handla mat till våra nya gäster, en annan öppnar upp sin arbetsplats och säger att ”kom hit på intervju så ska vi se om du kan börja jobba här”.
Och företagens gensvar är också helt makalöst.
Sats erbjuder gratis träning för flyktingarna, Leos Lekland öppnar upp gratis för ukrainska familjer, andra företag erbjuder gratis krisstöd och arbetstillfällen. Och nu börjar flyktingarna komma i jobb.
Föreningslivets gensvar är lika starkt. Djurgården fotboll erbjuder gratis biljetter till Allsvenskan, och idrottsklubbarna öppnar upp sin verksamhet för innebandy, fotboll, friidrott och många andra aktiviteter.
De nästan 400 kvinnorna och barnen på flykt har kommit till ett varmt hem och framför allt en trygghet. För det är precis det som är deras första fråga när de får reda på att vanliga människor öppnar sina hem. Är detta verkligen tryggheten, eller är det en dold väg in i människohandel?
Och här måste de känna sig 100 procent trygga. Största delen av min egen tid går till att följa upp familjerna och att säkra att kvinnorna och barnen mår bra. Vi tvekar inte att omplacera om vi hör om minsta problem.
Facebook-gruppen är som ett företag med 2 000 anställda och alla är lika dedikerade och jobbar helt frivilligt, nästan dygnet runt!
Vi löser alla praktiska utmaningar som kan dyka upp. Ett spädbarn behöver medicin, en papegoja blir sjuk, en treåring behöver en särskild typ av gröt som han är van med hemifrån. Tillsammans löser vi det.
Det är ett helt makalöst engagemang!
Vår grupp kostar inte skattebetalarna en enda krona, tvärtom, allt finansieras av ideella krafter. Detta står i bjärt kontrast till de boenden som erbjuds av andra aktörer som inte sällan dessutom kan tjäna stora pengar på att erbjuda, det som verkar vara, undermåliga boenden.
Men vi kan inte hjälp till med allt – och det är här som jag känner stor besvikelse på myndigheterna.
När Dmitry med långt framskriden cancer i magen vill lämna den idrottshall han nu är anvisad till av myndigheterna vände han sig till mig. Vi i gruppen ordnade ett tillfälligt boende i ett riktigt hem. Men vi kan inte ge honom en permanent och lugn bostad i närheten av cancerbehandlingen.
Här behöver myndigheterna kliva fram. Migrationsverket och kommunen sitter nu i en byråkratisk ”förhandling”, långt från en permanent lösning på Dmitrys utmaningar. Och under resans gång har jag stött på de mest häpnadsväckande historierna från myndigheter.
Ensam kan man inte göra allt, men tillsammans kan vi flytta berg. Jag känner en enorm stolthet över mina medmänniskor. Under de senaste veckorna har jag och många i gruppen jobbat dygnet runt med att lösa hundratals praktiska problem. Men vi hjälper också människor in i jobb och till bostäder i Sverige.
Detta är integration på riktigt.
Är det då verkligen för mycket begärt att våra myndigheter också ska kliva fram, och inte bara finansiera boenden med tvivelaktig kvalitet?
Catarina Göthe, administratör FB-gruppen för stöd till Ukrainas folk i norra Stockholm
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.