Låt era barn spela – det kan rädda deras liv
Debattören: I en strulig tid blir datorn en tillflykt och väg tillbaka
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-06-16
DEBATT. Högstadiet var för mig en strulig tid. Jag hade gått tre år i en resursklass och skulle nu integreras tillbaka till en vanlig. Att ha gått miste om tre års social utveckling satte sina spår och det dröjde inte länge tills jag var där i den stora klassen utan vänner. Att känna sig exkluderad från kamraterna bryter ned en människa. Och jag befann mig lågt nere vad beträffar min självkänsla och självbild.
Dataspel blev min tillflykt från verkligheten. Här förträngde jag det som var jobbigt med människorna runt omkring mig och fick tiden att gå. I förhoppning att en dag skulle det bli bättre. Det var då min pappa gjorde det som skulle komma att rädda mitt sociala umgänge och i förlängningen mitt liv.
Det underlättade säkert att min pappa var it-tekniker för att han skulle få upp ett intresse för mitt. Kanske var det tvärtom att jag sökte mig in till hans domän. Hur som blev det vårt gemensamma intresse. Han anordnade ett lag i det spel jag spelade och rekryterade medlemmar dit. Vi hade träningar och matcher och tillsammans byggde vi upp en clan som skulle bli en av de bästa i Sverige. I alla fall i mina ögon.
Att vi blev så duktiga är inte så konstigt egentligen, när övning ger färdighet, och jag la ned all min tid på att spela datorspel.
En dag ringde det till min pappa. Någon frågade om jag var intresserad av att svara med i landslaget. Överlycklig tackade jag givetvis ja när min pappa frågade.
Något landslag blev det dessvärre inte. Man hade nämligen förväxlat min pappa med mig så den som ringde trodde det var min pappa som spelade och inte hans 14 åriga son. Så stort var min pappas engagemang. Så det blev bakåt på grund av åldersgräns för spelet.
Vi fortsatte att spela. Stundtals kändes det som att han var mer nervös inför matcher än vad jag var. Men det var inte själva spelandet som var grejen, egentligen. Det som gör att man spelar är det sociala umgänge med människor man bygger upp. I vårt fall var vi i åldrarna mellan 14 och 39 år gamla. Våra träffar stannade inte till skärmarna, utan vi träffades även offline, irl, genom träffar som min pappa anordnade.
Han bokade en stuga i Växjö dit vi åkte och träffade folk från clanen. En annan gång bokade han biljetter för laget till betaprovningen av ett spel. Precis som vid en fotbollsmatch körde han och hämtade upp de andra minderåriga. Det här är tillfällen jag aldrig kommer att glömma.
Dessutom var fördelen med att sitta bakom en skärm att när jag fick ett utbrott kunde jag ta det i min ensamhet. Det var ingen annan som behövde se när jag smällde sönder mitt tangentbord. Där fick jag även möjlighet att öva på att hantera mina känslor.
Jag fick vara viktig där. Där fick jag lyckas. Kommer alltid vara evigt tacksam till det.
Nu har det startats upp en grupp precis i detta syfte på Facebook, den heter ”Spelgruppen för barn med NPF”. Jag råder alla som känner sig träffade att gå med i den. För socialt umgänge är livsviktigt.
Alexander Skytte, leg. lärare och föredetta e-sportsstjärna
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.