Vad fan får vi på landet för våra skattepengar?
Debattörerna: Ambulansen dröjde drygt 3 timmar, polisbilen kom efter 10 timmar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-03-12
DEBATT. Det skulle kunna vara din mormor som i tre och en halv timme blir liggande med krossad höftkula, illamående och kräkningar innan ambulansen till slut kommer fram.
Händelsen drabbade nyligen en 74-årig kvinna utanför Vilhelmina och även om man ska vara försiktig med att dra allt för stora växlar på enskilda händelser så är det svårt att bortse från hur verkligheten för landsbygdsboende ser ut.
Händelsen visar dock att det finns ett glapp i tryggheten om likvärdig vård. Ett glapp som måste täppas till.
Sanningen är att den 74-åriga kvinnan hade kunnat bli liggande med krossad höftkula ännu längre om hon hade haft oturen att bo vid någon av de enskilda vägar som inte längre har snöröjning. Då hade ambulansen haft svårt att ta sig fram och det hade blivit ännu värre.
Den katastrofala snöröjningssituationen har uppstått till följd av Trafikverkets förändrade kontroller av tidshållning när entreprenörer snöröjer och innebär i praktiken att entreprenörerna undviker uppdrag som handlar om plogning av enskild väg.
Helt enkelt för att risken för försening till nästa jobb, som kan vara en av de statliga vägarna, bedöms vara alldeles för stor.
Det är ett problem som landsbygdsboende i norr fått leva med under i princip tre vintrar och den enda politiska reaktion av någorlunda vikt som regeringsföreträdarna bjudit på stod infrastrukturminister Tomas Eneroth för.
Tyvärr begränsades hans intresse till att framträda i lokalmedia och vilseleda och ge sken av att hans uppdrag att utvärdera snöröjningen innefattade enskild väg, trots att det i klartext stod i uppdraget att det var avgränsat till statlig väg och järnväg.
På ungefär samma sätt hanteras synen på trygghet från brottslighet.
Hade den 74-åriga damen i Vilhelmina haft olyckan att utsättas för grov brottslighet istället för en olycka så hade väntetiderna kunnat bli ännu längre. I regionen, södra Lappland, finns det på vardagskvällar och nätter endast en polispatrull som delas av 30 000 människor på en yta stor som Danmark.
Föga förvånande innebär det att framkörningstiderna kan vara enormt långa och om det dessutom uppstår komplicerade situationer kan väntan bli ännu längre. Det fick Handlarn I Klimpfjäll erfara när inbrottstjuvar hälsade på och försvann med 200 000 kronor som butiken hanterade åt sig själva och föreningar i samhället.
Då dröjde polisen tio timmar.
Det som är beklämmande i sammanhanget är att andra offentliga aktörer tycks ha betydligt svårare att glömma bort landsbygden. Skatteverket är jättebra på att kratta in pengar från landsbygdens befolkning och Skogsstyrelsen är högst aktiva när det gäller att kringskära skogsägarnas äganderätt – ibland utan någon som helst ersättning.
Det finns en stor diskrepans i hur angelägna det offentliga är att framtvinga sin egen vilja, exempelvis att driva in skatt, och hur stort intresset är för att faktiskt leverera den service som skattepengarna förväntas köpa.
Det är orimligt att förvänta sig att landsbygdsboende ska finna sig i att å ena sidan agera bankomat och å andra sidan stilla tigande se på när man inte får grundläggande trygghet – oavsett om det gäller skydd från brottslighet, möjligheten att få sin väg skottad eller att ambulansen kommer i skälig tid när höftkulan krossas vid ett fall i köket.
För att göra en Norrlandsparafras på näringslivsprofilen Leif Östling numera kända ord: Vad fan får landsbygdsborna för pengarna?
Helena Lindahl, riksdagsledamot, Västerbotten (C)
Maria Kristoffersson, regionpolitiker från Vilhelmina (C)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.