Vad försöker försvaret dölja om ubåtarna?
Debattörerna: Svensk säkerhetspolitik kan inte baseras på lösa föreställningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-01-24
DEBATT. Förra veckan avslöjades att officerare från Högkvarteret använt sig av trakasseriliknande påtryckningsmetoder för att upprätthålla den bild som etablerats av ubåtskränkningar mot Sverige. Detta är minst sagt sensationellt.
När två kommendörkaptener dyker upp oanmälda hos chefen för marinens undervattensanalyscentral, Musac, för att pressa honom att ompröva resultat som visar att det tyngsta beviset från ubåtsjakten 2014 inte höll så har en gräns passerats.
Minst lika sensationellt är att denna händelse, som redovisades i SvD den 12 januari, rönt så liten uppmärksamhet. Under samma tid har DN ägnat närmare sex helsidor och en ledare åt att en svensk officer förfalskat sina betyg, en i och för sig allvarlig händelse, men i jämförelse med de av SvD beskrivna metoderna närmast en bagatell.
Likväl har Försvarsutskottets ordförande tagit initiativ till att försvarsministern och ÖB ska komma till utskottet med anledning av DN:s uppgifter om en falsk officer, men ingenting har gjorts med anledning av de båda kommendörkaptenernas agerande, trots att flera riksdagspartier nu sagt att de vill ha mer information.
Vad är det som pågår? Varför verkar allt som går emot marinens uppenbara och närmast desperata kampanj för att upprätthålla bilden av ubåtskränkningar mot Sverige undertryckas?
Och hur kan det komma sig att det går så långt som att representanter för försvarsmakten utövar påtryckningar på en befattningshavare vid en svensk myndighet för att upprätthålla en falsk föreställning om verkligheten?
Saken blir än allvarligare av det faktum att mönstret går igen från 1980-talets ubåtskränkningar. Från denna tid finns flera paralleller.
Ett par exempel:
I februari 1982 observerade förmannen vid Utö skjutfält Stig Norman en ubåt i ytläge utanför Utö. Rapporten från Örlogsbas O konstaterade att ubåten var mycket lik en västtysk typ 206. Denna rapport försågs med dubbla hemligstämplar (70 år), delgavs tre personer och hördes aldrig mer av. Den uppvisades aldrig av Must för vare sig 1995 års eller 2001 års ubåtsutredning.
En tid efter händelsen fick Norman besök av vad han kallade ”slokhattar” från Stockholm, som ville försäkra sig om att han inte pratade om incidenten.
Både civila och militärer observerade under 80-talet ubåtar i övervattensläge efter Norrlandskusten och tog fotografier samt rapporterade till militära myndigheter, varefter officerare kom tillresande, tog hand om filmerna och lät observatörerna skriva på papper om tystnadsplikt. Om detta har de som var med skrivit på bloggen Skalman.
En tidigare Musac-chef som spelade in ett band vid Långnabba 1988 och därefter besökte sina kollegor i London spelade upp bandet för dem. En av britterna utbrast då: ”But this in one of our bloody own”. Detta bekräftade den före detta Musac-chefen för regeringens utredare Rolf Ekéus år 2000 (Ekéus är också en av författarna till debattartikeln, reds anm).
Den tidigare Musac-chefen berättade om hur han efter att ha rapporterat om britternas reaktion blev närmast trakasserad av sina överordnade (och inte långvarig på sin post).
Flera andra inom det militära systemet som kom med obekväma uppgifter råkade ut för liknande behandling. Kommendörkapten Karl Andersson, som var den förste som bordade U 137, ”Whiskey on the Rocks”, 1981, vidhöll i alla år sin uppfattning att ubåten inte varit ute på spionuppdrag, vilket ledde till att han frystes ut och utestängdes från mässen i Karlskrona.
Man undrar också i sammanhanget vilka mekanismer som kan ha legat bakom att SVT beslöt att inte visa den fransk-tyska tv-kanalen ARTE:s film om amerikanernas roll i 80-talets ubåtskränkningar (som man köpt in och översatt) under hänvisning till att den inte levde upp till SVT:s kvalitetskrav – som alltså skulle vara högre än den fransk-tyska kvalitets-tv-kanalens.
Att mönstret från 1980-talet nu verkar gå igen belyser vikten av att komma till fullständig klarhet inte bara om vad som skedde 2014, men också under det kalla kriget, så att man kan dra lärdomar och inte göra om samma misstag igen.
Svensk säkerhets- och försvarspolitik kan inte baseras på lösa föreställningar som inte håller för seriös faktagranskning.
Rolf Ekéus, före detta ambassadör, särskild utredare, 2001 års Ubåtsutredning, ordförande SIPRI 2000–2010
Sven Hirdman, statssekreterare i försvarsdepartementet 1979–1982, före detta ambassadör och krigsmaterielinspektör
Mathias Mossberg, före detta ambassadör och huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning
Sune Olofson, försvarsreporter och debattredaktör i Svenska Dagbladet 1981–2009
Pierre Schori, kabinettssekreterare 1982–1991, biträdande utrikesminister 1994–1999, FN-ambassadör 2000–2004
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel
Gå med i vår opinionspanel du också
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.