Vi skambeläggs för att vi vill ha en annan vård
Debattörerna: Att Vidarkliniken läggs ner är senaste sveket mot folkviljan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-03-25 | Publicerad 2019-03-24
DEBATT. Sverige har gång på gång svikit folkviljans önskemål om tillgång till ”annan vård och behandling” som komplement till vanlig vård. Kan vi vänta oss mer av enmansutredaren Kjell Asplunds förslag senast den 31 mars? Historien är illavarslande.
Förväntningarna är stora på regeringsutredningen ”ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården”.
Få samhällsområden torde ha utretts så ofta och med sådant magert resultat. Av exempelvis den så kallade alternativmedicinkommittén 1984–1989 bidde en tumme jämfört med behov, förväntningar och direktiv.
Svek nr 1. Detta resultatmagra långbänkeri är ett svek mot svenska folket, givet flera befolkningsundersökningar som visar att man vill ha mer komplementära metoder inom hälso- och sjukvården, så kallad integrativ vård.
Enmansutredningen väntas senast den 31 mars. Professor emeritus Asplund har en diger meritlista och åtnjuter generellt stor respekt. Utredningen innebär en intressant möjlighet att bryta ny mark och infria förväntningar på större valfrihet och kvalitetssäkring. Hur man ska lyckas med detta återstår att se.
Det enda vi vet i dag är information läckt till LäkartIdningen, där man talar om en skärpning av lagstiftningen.
Svek nr 2. En förbisedd men viktig faktor fortsätter att lägga krokben för utveckling: skambeläggningen av ”annan vård och behandling” och dess användare, som i decennier drivits av debattörer med de medicinska professionerna i spetsen.
Sjuka människor och deras anhöriga, som önskar bejaka medicinsk pluralism, utmålas inte sällan som fanatiska, faktaresistenta flummare, som inte vet sitt eget bästa, lättlurade offer för skrupelfria kosttillskottstillverkare och oseriösa utövare.
Skambeläggningen omfattar också svensk hälso- och sjukvårdspersonal som själva söker alternativ, något som är vanligt men tabubelagt.
Flera studier visar att läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal inte bara saknar kunskaper på området; man uppvisar fördomar, ointresse och negativa attityder, som gör att patienter inte vågar fråga eller berätta att de vill pröva eller redan använder andra metoder.
En risk med sådan stigmatisering är exempelvis ogynnsam samverkan av konventionell och ”annan” medicin.
Ändå har människor i vårt land fortsatt att använda annan medicin i stor omfattning – 22–49 procent nämns i olika befolkningsstudier. I USA genomförde NIH under hälsovårdsdepartementet kampanjen ”Time To Talk” för att främja kommunikation om annan medicin mellan brukare och vårdpersonal.
Sverige behöver något liknande. Människors fria hälsoval måste respekteras och avstigmatiseras!
Svek nr 3. Orsaken till att Sverige – i trots mot i stort sett hela den övriga världen och Världshälsoorganisationen WHO:s specifika rekommendationer – intagit en kompromisslöst negativ hållning är en gåta, som för tankarna till medicinsk apartheid.
Den icke-konventionella sektorn gör stor samhällsnytta genom att lindra krämpor för vilka den konventionella vården inte kan erbjuda effektiv behandling, från kroniska smärt- och stresstillstånd, led- och muskelbesvär till biverkningar av cancerbehandling.
Svek nr 4. Det mest iögonfallande sveket mot den andra vården är nedläggningen av antroposofiska Vidarkliniken, Nordens enda integrativmedicinska sjukhus (där personalen haft dubbla kompetenser i skolmedicin och komplementärmedicin), sedan landsting med vårdavtal valt att inte förnya dem.
Tragedin är ett faktum, och slutenvård på det unika sjukhuset upphör nu i mars månad.
För Stockholms läns landstings del avbröts avtalet för rehabilitering i samband med smärta, utmattning och stress trots studier under 20 års tid som just visar vårdens goda bidrag vid dessa svårbehandlade tillstånd.
Nedläggningen sker alltså trots förekomsten av evidens och är såtillvida helt irrationell. Värdet av Vidarklinikens vård är sedan länge vetenskapligt belagd i en flora av vetenskapliga studier, några publicerade i välrenommerade vetenskapliga tidskrifter.
Det handlar inte om att landstingen inte fått valuta för pengarna eller att patienterna som remitterats inte mått bättre. Inga missförhållanden har belagts utom bristfällig journalföring som efter rättmätig kritik styrts upp på ett adekvat sätt.
Förhållandet är svårbegripligt, om man inte tar hänsyn till det hatiska debattklimat som utvecklats kring antroposofisk vård i Sverige. Ett vanligt osakligt argument för avvecklingen har varit att Vidarkliniken är vaccinmotståndare och mässlingsivrare, något som vid upprepade tillfällen dementerats av formella företrädare för sjukhuset.
Ett annat osakligt argument är att vården är baserad på homeopatiska läkemedel, något som bara stämmer till liten del, och som förstorats till att gälla hela vårdinnehållet och därmed gett kritikerna legitimitet i sina krav på nedläggning.
I stället har forskningen visat på mycket gynnsamma effekter av vården som helhet.
En registerstudie av forskare från Sverige, USA och Tyskland som jämförde läkemedelsförskrivning och kostnader över tid hos patienter med kronisk smärta eller stress i vanlig vård respektive vid Vidarkliniken fann att de senare halverade sin förskrivning 90 dagar efter första vårdtillfället, medan patienterna som fått vanlig vård tog nästan dubbelt så mycket smärtläkemedel eller psykofarmaka efter 90 dagar. Vid 180 dagar var skillnaderna mellan grupperna ännu större.
Redan tidigare har forskare visat att patientnöjdhet, livskvalitet och smärta förbättrats för smärtpatienter efter vård vid Vidarkliniken.
Nyligen visade data i ett vetenskapligt arbete att sjukskrivningstal för patienter med smärt- eller stresstillstånd klart minskade efter vården där.
Sammantaget visar dessa kvalitativa och observationsbaserade studier att patienter tycks kunna förbättras i flera avseenden efter vård vid Vidarkliniken, tillika motiverar de fortsatt forskning med framåtblickande och randomiserade kliniska studier inom området.
Så vad är problemet, och varför avslutar man vårdavtalen?
Svek nr 5. Valfrihet är ett honnörsord som snart sagt alla partier någon gång förfäktat, men på hälsoområdet lyser den med sin frånvaro.
Hur kan folkets förhoppningar och krav, uttryckta i politiskt tillsatta utredningar och en utbredd användning av annan vård, gång på gång grusas?
Kommer Asplunds utredning svika svenska folket en sjätte gång? Beslutsfattare och vetenskapssamhället är svaren skyldiga.
Malin Berghagen, yogainstruktör
Karin Björkegren Jones, författare
Karl Dyall, artist
Charlotte Sakho Dyall, näringsterapeut
Basil Finer, överläkare
David Finer, medicinjournalist
Francine Lee Mirro-Finer, ordförande, Svenska föreningen för Dansterapi
Sarah Dawn Finer, artist
Anna Flodberg, chefredaktör
Marianne Goldman, dramatiker, psykosyntesterapeut
Bo Haglund, professor
Mikael Karlholm, influencer
Siri Lundström, biolog, initiativtagare #ValfriVård
Ami Lönnroth, journalist
Rennie Mirro, artist
Eva Sanner, författare
Björn Söderbäck, skådespelare
Maria Torshall, redaktör
Anna Toss, journalist
Charlotta Öfverholm, koreograf
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.