Skyll inte Facebook för folks dåliga omdöme
Julia Skott, expert på sociala medier, tycker påhoppet är obegripligt
Rolf Westerlund är en av många som menar att Facebook är en samhällsfara. Han har inte nödvändigtvis fel i enskilda resonemang, men det blir fel när man väljer att beskylla Facebook för det dess användare gör.
Den amerikanska vapenlobbyns devis ”Guns don't kill people, people kill people” är direkt överförbar. Facebook är inte otroget åt dig bara för att du kan prata med någon som inte är din partner; det är du själv som snedstegar. Det är inte Facebooks fel om folk maskar på jobbet eller i skolan, det är inte Facebooks fel om folk hellre spelar digitala bondespel än läser en bok.
Skillnaden mellan frivilliga uppgifter och ofrivillig övervakning lämnar jag därhän. Men även utöver det beskylls Facebook både för att folk berättar allt om sitt intimaste, och för att nu när föräldrar och chefer går med måste man begränsa vad man delar med sig av. Jag säger igen: Är det verkligen Facebook som är problemet?
Visst, det finns de som utan att blinka berättar för hela världen att de skolkar från jobbet eller om sitt sexliv, men gör man det i ett öppet forum är det lika offentligt oavsett vem som för tillfället kan se det. Antingen står du för det, eller inte. ”Det var inte jag, det var Facebook” är inte en giltig ursäkt för vare sig otrohet eller dåligt omdöme. (Man kan faktiskt välja vem som får se vad, om det nu är så, men finns det på internet så gör det.)
Henrik Berggren på DN:s ledarsida är också Facebookskeptiker, och också han verkar mer utgå från sina egna (miss)uppfattningar än något annat. ”Om alla kan se allting om alla blir förtroliga samtal omöjliga,” tycker han – och jag förstår verkligen inte vad han menar. Det är bara att sätta sig på valfritt kafé eller ställa sig i en tunnelbanevagn där folk pratar i telefon för att inse att förtroliga samtal håller folk hemskt gärna publikt ändå. (Annars är statusrader nog inte tänkta för förtroliga samtal, sådant tar man via privatmeddelanden eller hederliga gamla mail.)
Ett orosmoment jag kan hålla med om är fotoalbumen. Det kan absolut vara jobbigt när någon laddar upp komprometterande bilder. Men då får man antingen hålla sig till att bara göra saker man kan rättfärdiga, eller ta ett allvarligt snack med sina bekanta – kanske där man hotar med hämnd om de fortsätter att lägga upp dubbelhakebilder.
Henrik Berggren ondgör sig över vad han kallar ”pseudoumgänge”, som ”kan underlätta djupare kontakter men inte ersätta dem.” För det första tror jag inte det är någon som påstått det. För det andra så kan det faktiskt ändå vara en ersättning – om alternativet är att överhuvudtaget inte alls hinna träffas, hinna prata, hinna hitta varandra (och i många fall hinna resa över halva jorden för att göra det).
Och det är det jag kan önska att folk kunde komma ihåg. Facebook i sig är inte en samhällsfara, lika lite som dansbanor, jazz eller serietidningar var det. Det är ett sätt att kommunicera. Om man tror att folk i gemen är för korkade eller odisciplinerade för att kunna hantera digitalt umgänge och underhållning, så är det inte plattformen som är problemet.