Slopa kvinnopott i avtalsrörelsen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-03
Debattören: Lokal lönebildning ger mer jämställda löner
Löneskillnaderna består mellan män och kvinnor. Nu är hög tid att bryta detta negativa mönster. All fakta talar för att vägen mot jämställda löner går via lokal och individuell lönebildning.
Lika återkommande är debatten om lönestatistiken, där vissa anser att löneskillnaderna avslöjar lönediskriminering medan andra menar att statistiken ger förklaringar till löneskillnader som är sakligt motiverade.
Från Almegas sida vill vi ha en mer offensiv hantering av frågan om mäns och kvinnors löner. Till att börja med kan vi slå fast att vi inte vill ha lönediskriminering på arbetsmarknaden. Oavsett hur statistiken ska tolkas finns det ingen anledning att försvara en lönesättning som är osaklig. Lön ska bestämmas utifrån de resultat som den enskilde medarbetaren uppnår i sitt arbete och av hur hon/ han utvecklas i sin yrkesroll. Inte av kön.
Vidare måste vi så fort som möjligt överge de metoder som inte bara är ineffektiva, utan som faktiskt har hindrande effekt. De generella lönepåslagen i centrala avtal, oavsett om det kallas individgarantier eller kvinnopotter, är kanske det tydligaste exemplet.
När vissa av våra fackliga motparter lyckas få igenom krav på generella lönehöjningar i procenttal, blir effekten en ökad löneskillnad mellan män och kvinnor när man räknar i kronor och ören!
Det finns två orsaker till det. Den första handlar om att då den generella lönehöjningen ska smetas ut på samma procentnivå i hela företaget tar den bort det utrymme som kunde ha använts till att hantera osakliga löneskillnader. För att komma till rätta med dessa löneskillnader måste det helt enkelt finnas pengar.
Den andra handlar om mönster på arbetsmarknaden. Vanligtvis dominerar männen bland de medarbetare som har lång erfarenhet i arbetslivet, många gånger på olika chefspositioner, och med en lång lönekarriär bakom sig. Kvinnor har mer sällan samma raka lönekarriär med chefsjobb att luta sig mot. Detta ger löneskillnader, men som mycket beror på vilka jobb man har haft tidigare.
Med generella lönepåslag i procent blir dessa löneskillnader kvar, och med tiden måste de betraktas som allt mer osakliga eftersom de baseras på förhållanden som blir allt mer historiska och än mindre relevanta. För att bryta denna negativa ordning måste centrala, generella lönepåslag överges. Istället bör lönerna bestämmas lokalt, på det enskilda företaget. Därmed måste även kvinnopotter överges.
Erfarenheterna av lokal lönebildning är överlag positiva. Rapporten ’Lokal lönebildning i praktiken’ som akademikernas stora fackliga organisation Saco presenterade i somras visar att det individuella lönesamtalet har gynnat kvinnor mer än män. Kvinnor är många gånger bättre förberedda och pålästa inför sitt lönesamtal. Det har lönat sig.
Ser man till skillnader i lönenivåer mellan olika yrkesgrupper och avtalsområden, talar lönestatistiken för sig själv. Till exempel har kvinnodominerade yrkesgrupper som sjuksköterskor och tandhygienister, som båda har lokal lönebildning, fått en genomsnittlig ökning av lönen under perioden 2001-2008 som var rejält större än den som gruppen tandsköterskor och vårdbiträden fick. De två sista sitter kvar i det gamla systemet Kommunal använder sig av, med generella lönepåslag.
Kontorssekreterare inom de områden där Almega har kollektivavtal av den gamla sorten har haft en ökning av medellönen med 1 564 kronor under åren 2005-2008. Läkarsekreterarna, som har lokal lönebildning, har under samma period fått sin lön höjd med 2 283 kronor.
Enligt SKTF-tidningen, var snittlönerna för läkarsekreterarna 1 700 kronor högre för dem som arbetar i privata företag och har lokal lönebildning, jämfört med sina kollegor i offentlig sektor där Kommunal styr. Motsvarande skillnad för sjuksköterskor är 2 400 kronor.
Kollektivavtal utan generella påslag finns redan på flera av Almegas områden, inte minst med akademikernas fackliga organisationer men också med Vårdförbundet och Ledarna. Ett samarbete mellan Almegas andra stora fackförbund, som till exempel Kommunal, skulle kunna bidra med avgörande insatser mot jämställda löner.
Det kräver att vi tar ett gemensamt ansvar. Men det kräver också en insikt om att gamla metoder inte fungerar.
Jonas Milton