Nu måste vi stoppa de livsfarliga bengalerna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-10-15

Debattören: Säkerheten på våra läktare är inte förhandlingsbar

Sedan ett år tillbaka har jag uppdraget som nationell samordnare mellan polis, idrottsföreningar, idrottsförbund och supportrar för att publiksporterna ska ta vara på den positiva supporterkulturen och motverka våld kring de stora publiksporterna. Jag och min sekreterare, ämnessakkunnige Agneta Blom, har rest runt och talat med poliser, klubbar och supporterföreträdare.

Det är dags att sätta ner foten. Bengaleldningarna måste stoppas. Det handlar om människoliv. Vi kan inte bortse från risken att den kolossala värmen som utvecklas när bengal eldas kan spridas till en okontrollerad brand, i en tätt stående folkmassa.

I morgon har jag kallat till möte med den grupp som tagit fram en nationell strategi mot våldet runt publiksporterna. Det finns en plan för hur de livsfarliga bengaleldningarna ska stoppas, nu måste den genomföras!

Ett enskilt fokus på repressiva åtgärder mot brott vore dock förödande för idrottsrörelsen och för den positiva supporterkulturen runt publiksporterna.

Vi talar om supportrar som något speciellt. Det handlar för många om så mycket mer än att vara åskådare. Om kärlek och kamratskap. Kväver vi supporterkulturen så förlorar också idrottsrörelsen och upplevelseindustrin en del av sin nerv. Föreningarna tappar intäkter och Sverige blir en kulturyttring fattigare.

Supporterkulturen har baksidor – kärleken till de egna väcker hos en del motvilja eller i värsta fall hat mot ”de andra”. Vi ser tyvärr också våld, missbruk och brottslighet i supporterkulturens spår. Under året har illegal bengalbränning hamnat i fokus. I samverkan med supportrar vill klubbar och polis utveckla möjligheter till legal och säker användning av pyroteknik som stämningshöjare. Det tycker jag är bra, säkerheten är inte förhandlingsbar.

Bengalbränning är dock för vissa – just för att den är olaglig – främst en symbolhandling för att visa att ”vi äger vår läktare, vi har våra egna lagar här”. Men bengalerna leder för klubbarna till dryga böter. För funktionärer och spelare till arbetsmiljöproblem. För polisens del handlar det om att förebygga en katastrof med utvecklad brand på läktaren.

Under den senaste tiden har både Sportbladet och SVT gjort kritiska granskningar av hur fotbollsklubbarna hanterar bengalfrågan. Det är bra att frågan får en kritisk belysning och medierna har rätt i att fotbollen kan göra mer för att upprätthålla ordningen runt matcherna. Men att måla allt i svart är överdrivet.

Hos klubbarna finns ibland en optimistisk tro på möjligheten att vända destruktiva beteenden. Hos andra aktörer i samhället finns å andra sidan en alltför fördömande inställning till supportrarna. Avvägningen mellan att vara förebyggande eller att straffa är aldrig en exakt vetenskap.

Min uppfattning är att alla berörda parter måste samverka i arbetet att förebygga och motverka våld och annan brottslighet vid idrottsevenemang. Åtgärdsläget är inte hopplöst. Den samverkansstrategi som fotbollen, ishockeyn, bandyn och polisen skrivit under borgar för det. Som samordnare följer jag nära detta arbete och försöker bidra till att det ger effekt. Just här har jag nu min viktigaste uppgift: att driva på och stödja genomförandet av den nationella strategin. Därför är det viktigt att även den nya regeringen fortsätter engagemanget för en nationell samordning av arbetet med supporterkultur även efter 1 januari 2015.

Rose-Marie Frebran