Ensam mamma söker rättvisa och jämlikhet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-08-21 | Publicerad 2014-09-19

Debattören: Som ensamstående förälder motarbetas du hela vägen

Alla förstår nog inte hur jobbigt det är att vara ensamstående förälder och samtidigt yrkesarbeta. Särskilt om man samtidigt måste kämpa mot samhället på samma gång.

Under flera år hankade jag mig fram som timvikarie på ett sjukhus. Till en början fick jag tacka nej till många pass då barnens förskola hade vanliga kontorstider. Jag sökte då platser på ett nattis. Innan ansökan ens var inlämnad försökte de mota bort mig – man skulle uppfylla vissa krav innan man ens fick ställa sig i kö. Ett var förstås att man skulle vara ensamstående men dessutom skulle man jobba minst åtta obekväma arbetstillfällen i månaden. Visste man inte hur mycket man jobbade så kunde man få en prövotid på tre månader. Då jag fick veta att kön till att få en plats var upp till fyra månader chansade jag ändå och sökte.

Jag fick platser. Men när inskolningen var klar och jag trodde jag skulle kunna jobba kom nästa bakslag. Det finns en tiodagarsregel, som innebär att jag tio dagar i förväg skulle tala om vilket behov av tider de kommande dagar jag hade. Jag blev ju inringd med kort varsel, ibland samma dag. Återigen fick jag tacka nej till arbetspass för att förskolan inte kunde erbjuda plats. Jag fick ändå betala för en heltid. Detta var den enda dygnet runt-öppna förskolan i hela kommunen, resten var nedlagda och även denna fick bistånd ett år i taget. Jag insåg också att alla kommuner inte ens erbjuder dygnet runt-förskola. Det är ju ett jätteproblem för alla ensamma mammor och pappor, att de på grund av detta inte kan ta ett jobb.

Så här såg två olika dagar ut för mig, beroende på om jag jobbade dag eller kväll.

Dag 1.

05:00 Jag klev upp för att hinna göra mig färdig innan det är dags att väcka barnen.

06:00 Väckte barnen, påklädning och så vidare.

06:30 Förhoppningsvis var båda lämnade – buss mot jobbet.

06:45 Framme, bytte om.

16:30 Slutade jobbet, tog bussen för att hämta på förskola och skola.

17:15 Hemma, gjorde middag och umgicks en liten stund innan det är dags att lägga sig.

Dag 2.

07:00 Vaknade, fick pojken klar för skolan. Han gick över på nattis efter skolan så vi sågs inte förrän nästa dag. Flickan hemma med mig under förmiddagen.

13:30 Lämnade på förskolan, med vetskapen om att vi inte skulle ses förrän nästa dag vid middagstid.

14:00 Började jobbet.

21:30 Åkte hem ensam, barnen sov förhoppningsvis tryggt på nattis. Tänkte på barnen och visste att vi ses nästa dag efter mitt dagpass.

Som ensamstående förälder och beroende av en så kallad dygnet runt-förskola ser livet ut såhär. Givetvis är det toppen att denna typ av barnomsorg finns, annars kan man inte jobba på obekväma tider. Jag skulle då inte kunna jobba inom sjukvård, sociala omsorgen eller äldreomsorgen, inte kunna ta många av de arbetspass som erbjuds. Även om det dåliga samvetet som mamma alltid pockar på, är att kunna jobba och ta hand om sina barn ekonomiskt en högre prioritet.

Så förutom att ha blivit lämnad ensam med två småbarn, fick jag dessutom kämpa med ekonomin, arbete och barnomsorgen. Detta är vardag för många och de regler som nu finns gör inte saken lättare.

Jag har fått höra många gånger att jag borde söka andra jobb – men vilka jobb ska jag söka? Jag är ju utbildad inom vården, det är den kompetens jag har. Det finns inga andra jobb. En ensamstående mamma som ibland måste vabba – man kan tänka sig hur resonemangen går bland många arbetsgivare, ”bättre att inte anställa en sådan”. För en ensamstående förälder görs hela vägen från A till Ö svårare.

Jag tycker att jämlikhet är ett begrepp att begrunda.

Natacha Vadell