Vi mammor knäcks – av tvånget att jobba
Debattören: Hur blir jämställdheten bättre när man gör det svårare att vara hemma med sina barn?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-10-16 | Publicerad 2017-10-15
DEBATT. Det finns en grej som jag har grubblat mycket på nu på senaste tiden, och som gör mig väldigt irriterad. Nästan lite för irriterad för att ens klara av att skriva om det, men jag kan ju inte påverka situationen om jag fortsätter att stoppa huvudet i sanden så nu tänker jag säga vad jag tycker.
Jag blir förbannad varje gång jag hör ordet ”jämställdhet” ihop med ”familj”. Det rimmar lika illa som religion och politik, för ingen familj är den andra lik.
Nu pratar jag inte om vanliga hushållssysslor utan jag pratar om vem som ska ha hand om barnen.
I en perfekt värld hade det gått finfint att dela upp ansvaret 50/50, men nu är inte alla människor likadana så för både barn och föräldrars skull så måste de vuxna själva komma överens om hur fördelningen ska se ut.
Man kan inte komma utifrån och säga ”så här ska ni göra, det blir bäst för alla då” för det blir det inte. Vi är så olika som människor och vi har olika prioriteringar här i livet. Samhället och regeringen pressar mammor att dom ska komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt efter att dom fått barn. Man har ungefär ett år på sig sen får man vinka hejdå till sitt gråtande barn vare sig man vill eller inte!
Regeringen har på flera sätt försvårat livet för mammor som vill vara hemma med sina barn, till exempel tog den bort vårdnadsbidraget och låste ytterligare 30 dagar till vardera förälder.
Dessutom har vi ju det ständiga hotet om att förlora vår SGI, alltså den sjukpenninggrundande inkomsten som ska skyddas genom att ta ut minst fem dagar i veckan så fort barnet har fyllt ett år. Detta handlar enbart om att jaga tillbaka föräldrar till jobbet igen och då skulle samhället bli mer jämställt?
Ja, och så har vi argumentet om mammans pension också och det håller verkligen inte! Om regeringen nu hade varit så måna om våra pensioner så hade den kunnat se till att en del av vårdbidraget användes till det i stället för att ta bort det helt.
Det som gör mig allra mest arg är att arbetande småbarnsmammor blir utbrända i allt större utsträckning för att dom inte räcker till. Visst, lever man i ett superjämställt förhållande där lika mycket ansvar kring barnet vilar på mannen så kanske man inte går och bränner ut sig, men ofta är det inte så för det beror på vilka roller vi har i familjen, hur vi är uppvuxna samt vilka personlighetsdrag vi har. Det går inte tvinga fram sådana förändringar genom ett regeringsbeslut!
Nu får vi smaka på konsekvenserna av detta. Statistiken har redan talat sitt tydliga språk och kvinnor är överrepresenterade bland andelen sjukskrivna.
Till och med Försäkringskassan har kommit fram till att det förekommer en ökad risk för utbrändhet bland småbarnsmammor, vilket än en gång tyder på att regeringen har tabbat sig rejält med sina jämställdhetsfrågor – för hur jämställt är det egentligen att så många kvinnor är sjukskrivna och är det inte något fel när siffran bland sjukskrivna kvinnor ökar drastiskt?
Jag är inte förvånad. Det är klart som f*n att inte alla passar in i samma arbetarmodell.
Jag tror att de flesta mammor som läser detta kan hålla med om att det är nästan ”mission impossible” att prestera på topp på jobbet när man har sjuka barn hemma även om pappan vabbar.
Jag minns i alla fall många vakna nätter där Lucas grät och grät och bara ville ha mig. Dagen efter gick jag till jobbet trots att jag bara sovit 3-4 timmar eftersom man ju ska dela på vabben! Ännu ett ”tvång” som är helt befängt. Varje familj måste få avgöra vad som är bäst utifrån sin egna situation. Det behöver inte vara ett jämställt beslut för föräldrarnas hälsa ska inte förbises på det viset som i mitt exempel.
Om jag skulle få chansen att säga något till regeringen så skulle det vara: Sluta omyndigförklara oss föräldrar! Vi är kapabla att själva ta dom bästa besluten för oss. Ni har misslyckats med det.
Ja, jag är arg…. och säg inte att jag inte ska klaga på den fina föräldraförsäkringen för det gör jag inte. Jag klagar på att den hela tiden försämras på grund av ”jämställdheten”.
Och återigen är jag inte arg för att det finns pappor som vill vara pappalediga – jag är arg för att det finns människor som tror att de vet bättre än familjerna själva.
Emma Tiger, bloggare
Fotnot: En version av texten har tidigare publicerats på skribentens blogg.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.
DEBATT. Stress - vår nya folksjukdom