Skådespelarna blir till nyttiga idioter i filmen
Christer van der Kwast: ”Quick” vilseleder publiken
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-10-04
DEBATT. Filmen om fallet Quick och journalisten Råstams avgörande insats för att ”rättsskandalen” avslöjades har haft premiär. Filmen gör anspråk på att vara ”den fängslande sanna historien bakom Sveriges största juridiska skandal hittills” och ”en rörande journalistisk thriller om en man som offrade sitt eget liv i sökandet efter sanningen”.
Berättelsen om hur Råstam blev Sture Bergwalls vägledare mot sanningen är ett centralt inslag i filmen. Men kan det vara så att filmen vilseleder publiken och att det i stället är en lögnhistoria som tar form? Så här ser jag på det som visas i filmen.
Råstam är tvingad att få Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden om det ska bli ett scoop. Resning och frikännande är det ultimata målet. Advokaten Thomas Olsson – en betydelsefull aktör i upplägget – väntar diskret i kulisserna (men är väl dold i filmen). Bergwall inser snabbt fördelarna med att spela med och ta tillbaka sina erkännanden.
Han får chansen att offentligen uppträda i en ny och mer aptitlig roll som oskyldigt dömd och offer för en rättsskandal. I förlängningen finns möjligheten av ett rejält tilltaget skadestånd. En perfekt win-win-situation.
Ett antal utvikningar i filmen till Råstams tragiska personliga öde och varma relation till Bergwall skapar sympati för Råstam och försvårar kritiskt tänkande.
Publiken har ingen möjlighet att uppfatta vad som är fakta eller rena påhitt i filmen.
Det gäller exempelvis filmens uppgifter om hur Bergwall hittar information och vägleds på olika sätt. I filmen är Bergwall – som påstås ha ljugit systematiskt under åtta års utredning – självklart ett sanningsvittne.
Nidbilder efter Råstams modell av de ansvariga för utredningen används för att förstärka filmens tema – att det är en rättsskandal som avslöjas.
Professor Christianson beskrivs som en fåntratt som styr Bergwall i samband med förhör, psykologen Birgitta Ståhle som ett aningslöst våp, utredaren Penttinen som en dum och viljelös polis, advokaten Claes Borgström som passiv och mer intresserad av pengar än att skydda sin klient.
Själv porträtteras jag som en manipulativ ”nobody” värd förakt. Bergwalls bakgrund som höggradigt farlig sadistisk pedofil hamnar däremot i bakgrunden när den dömde seriemördaren förvandlas till en harmlös missbrukare och ett offer.
Självklart får publiken inte klart för sig att ingen domstol har slagit fast att Bergwall är oskyldig i faktisk mening. I hovrättens beslut om resning i mordmålen sägs endast att skuldfrågan ska prövas på nytt i tingsrätten. Så blev det inte. Bergwall frikändes formellt sedan åklagarsidan lagt ned åtalen.
De fragmentariskt redovisade ”bevis” för Bergwalls oskuld som filmen bygger på anknyter enligt min mening försåtligt till det som många redan tror sig veta.
Det är tråkigt att se hur en välkänd regissör och allmänt uppskattade skådespelare gör sig till nyttiga idioter för en berättelse om att det inte fanns någon egentlig bevisning mot Bergwall.
Filmen ger emellertid en möjlighet för allmänheten att fundera över om den obehagliga sanningen kanske ändå är att en korrekt dömd seriemördare släppts fri alldeles i onödan. En ny och ännu mer sensationell historia om en rättsskandal finns kanske runt hörnet.
Christer van der Kwast, pensionerad överåklagare och ansvarig för Quick-utredningen
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Gå med i vår opinionspanel du också
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.