Utvisad från kaféet – för att jag är kvinna
Debattören: Sverige pratar om jämställdhet men den gäller inte i våra förorter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-04-07
DEBATT. I mitt hemland Iran, efter Shahens fall, på åttiotalet, fick jag lära mig att som flicka inte leka med pojkar, inte klättra i träd och inte cykla bara för att skydda min oskuld. Jag hade ännu inte fyllt arton när jag och min väninna en dag stoppades av moralpolisen därför att vi åkte med en taxi som var suspekt i deras ögon.
Jag blev förd till en polisstation där jag utsattes för en ofattbar förnedring; ett oskuldstest.
Som tonåring kom jag att förstå att min religion Islam vantolkas och utnyttjas av skäggiga gubbar och för min kamp för kvinnors frihet blev jag tvungen att fly från mitt hemland. Jag kom till jämställdhetens bästa land, Sverige.
I detta paradis, för det var så jag upplevde Sverige då, noterade jag omedelbart att kvinnor inte är tvingade att gömma sig i svarta tyger, i chador, och att kvinnor inte är tvingade att söka tillstånd hos sina män för att resa utomlands. Här kan till och med ungdomar ingå i samborelationer - som skulle leda till hårda straff i mitt hemland.
Vi saknar till och med ord på persiska för ”sambo”. Där är man antingen gift eller inte. Att riskera något ”mitt emellan”, att älska någon utan papper öppet, det får man inte. Ingen frihet, det är klara regler som gäller där.
Här i frihetens Sverige blev jag däremot ganska snabbt förvirrad. Efter den första lyckliga tiden upptäckte jag att i utkanterna av storstäderna har svenskarna låtit mångkulturella getton växa fram där jämställdhetslagarna är satta ur spel.
När jag själv besökte en av dessa manliga enklaver för att kolla läget blev jag bokstavligen utvisad från kaféerna bara för att jag är kvinna. Detta hände alltså inte i Iran utan här i Sverige.
Sverige är alltså inte så perfekt som det verkar.
Sverige är en rättsstat. Sverige är ett land som har mycket att vara stolt över. Generellt har vi ännu en hög ekonomisk standard med ett relativt väl fungerande socialförsäkringssystem. Ett i stort sett välsmort samhälle där alla har en trygghet. Men alla samhällen har baksidor. I alla demokratiska och ickedemokratiska samhällen sker kränkningar mot mänskliga rättigheter. Rättsstatens funktion är att skydda människor mot kränkningar och ge upprättelse till de utsatta.
En av samhällets tydligaste kärnuppgifter är att tillförsäkra medborgarna trygghet till liv, hälsa och egendom.
Synen på barns rättigheter, kvinnors rättigheter och på jämställdhet skiljer sig påfallande mycket mellan de olika demokratiska länderna, särskilt länderna i Skandinavien gentemot större delen av världen.
Sverige befinner sig fortfarande i en klass för sig som ”världens mest jämställda och sekulära land”.
De flesta länder saknar myndigheter såsom svenska Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen och i många länder betraktas jämställdhet som ett inslag av ”kulturimperialism”.
Trots att frågan prioriteras politiskt fortsätter våldet mot kvinnor att öka. Det här är helt oacceptabelt, vi måste ha en nolltolerans och det är hela samhällets ansvar. Mäns våld mot kvinnor visar på den djupa spricka mellan lagarna och det som sker i verkligheten.
Även där det finns lagar som skall stoppa våld i nära relationer misslyckas myndigheterna med att tillämpa dem. Folkrätten är emellertid mycket tydlig vad gäller statens ansvar att vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor oavsett om våldet skett i det privata eller offentliga. Det är en plikt för varje kommun att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter, samt att förebygga och utreda sådana brott och bestraffa förövarna.
Att stoppa/förhindra/minska våld i nära relation är i allra högsta grad en fråga om demokrati, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter.
Frågan jag tycker man borde ställa sig är vad kvinnors liv egentligen är värt i Sverige, EU och i världen?
Vi är förbannat duktiga på att säga att länder utanför EU har dålig kvinnosyn, men vi kan inte se det som händer i vårt eget land då vi är så exalterade, nästan som barn på julafton, över det vi redan har lyckats med i vår jämställdhetskamp. Men vad är det värt egentligen när 17 kvinnor mördas varje år av sin man/ex man/pojkvän?
Är vi på väg mot en nationell och politisk normalisering där ett nytt kvinnomord då och då tillhör vardagen? Vad är det värt när kvinnor i förorter inte kan befinna sig på offentlig plats som de vill, när de inte kan ta en kopp kaffe vart de vill och med vem de vill? Vad betyder ens ordet jämställdhet i ett land där vi tillåter detta att fortgå dag efter dag?
Det som gör mig allra mest uppgiven just nu är att inget av detta är nytt. Problemen i förorterna har inte uppstått nu, de har varit närvarande under i alla fall stora delar av min tid i Sverige. Att kvinnor mördas i nära relationer är inte heller något nytt, statistiken är lika ledsam varje år.
Det vi behöver bli bättre på i Sverige är att uppmärksamma och hantera problem när de uppstår, inte först när de uppmärksammas av media. Jag blir också uppgiven över uppdelningen av oss som kallar oss feminister.
I dag finns det svenska feminister, medelklassfeminister, förortsfeminister, svarta feminister, ekofeminister, intersektionella feminister och en hel uppsjö av andra feminister. Alla har sin syn, sina prioriteringar, sitt sätt att kämpa för kvinnor. Det jag ofta tycker saknas är en förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Vi måste kunna kämpa för alla kvinnors rättigheter simultant. Måste kunna kämpa för en svensk kvinnas rättigheter till lika lön samtidigt som vi kämpar för kvinnors rätt att visa sig öppet i förorterna.
Vi måste kunna kämpa för tjejer som inte vill bära slöja samtidigt som vi kämpar för myndiga kvinnors rätt att bära slöja om de själva vill. Vi måste kämpa för alla kvinnor hela tiden. Hur fan ska vi orka med det när vi lägger all energi åt att tjafsa med varandra – hela tiden?
Bahareh Andersson, människorättsaktivist och engagerad i Liberalerna
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.