När de unga fyller 18 förlorar de allt

Debattörerna: Det här är en orosanmälan för ensamkommande barn och unga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-06-14

DEBATT. När de ensamkommande ungdomarna fyller 18 år eller skrivs upp i ålder tvingas de oftast flytta till en annan kommun, många gånger till en annan del av Sverige. Det innebär att de förlorar sitt hem, sin skolplats och sitt kontaktnät. Det skapar nya trauman hos de unga och fördröjer integrationen.

Socialhandläggarens telefon ringer. I telefonen hörs en upprörd röst i andra änden. Det är personal på ett HVB-boende som berättar att Ali utsatt sig för ett allvarligt självmordsförsök. Socialhandläggare har lärt känna Ali som en lite blyg men social kille som redan pratar svenska flytande.

Efter att hon hållit ett avslutande möte med honom inför Alis flytt går han hem och ringer alla han känner för att fråga om han kan bo hos dem. När ingen har möjlighet att hjälpa honom orkar han inte mer. “Det känns som ingen vill ha mig. Varför ska jag då leva?”, säger han.

Det här är inte ett debattinlägg om asylpolitik. Det här är en orosanmälan för ensamkommande asylsökande barn och unga som befinner sig i Stockholm och som tvingas flytta när de fyller 18 år eller då de blivit uppskrivna i ålder av Migrationsverket. Enligt Socialtjänstlagen är den person, som befarar att någon far illa, skyldig att göra en orosanmälan till socialtjänsten.

1 juli träder en ny förordning i kraft som innebär att Migrationsverket inte längre betalar ut ersättning till kommunerna för ensamkommande ungdomar som är över 18 år och befinner sig i asylprocessen. För ungdomar som Ali innebär det att de förlorar sin gode man, socialhandläggare, skolplats och att de tvingas flytta till en annan kommun. Att flytta ungdomar som nyligen kommit till Sverige innebär att gamla sår rivs upp och nya livshotande trauman skapas.

Den psykiska ohälsan är stor i denna grupp och vi bedömer läget som mycket allvarligt. Vi som undertecknar är verksamma inom olika professioner och frivilliga insatser och möter dessa unga varje dag i skolan, på HVB-hemmen, inom socialtjänsten, i psykiatrin, i sjuk- och hälsovården och i familjehem.

Vi är representanter för den politiskt och religiöst obundna rörelsen Vi står inte ut. Vi har följt de ensamkommande sedan de kom till Centralstationen i Stockholm under höstmånaderna 2015. Till en början upplevde vi att arbetet med att välkomna de unga gick mycket bra, myndigheterna arbetade sida vid sida med frivilliga insatser. Alla barn och unga fick en plats att bo på, de fick gode män, skola och socialhandläggare. Flyktingarna blev elever, idrottsutövare, kompisar och nya familjemedlemmar.

De här ungdomarna har stor kapacitet och stark vilja att studera och bli självförsörjande. Vi som har haft förmånen att lära känna dem inser att de kommer att kunna bli en resurs för vår stad om vi bara ger dem chansen.

Många av ungdomarna har väntat i mer än 1,5 år på att få komma på ett första samtal på Migrationsverket och påbörja sin asylutredning. Vi ser dagligen en dramatisk ökning av sömnproblem, koncentrationssvårigheter, separationsångest, panikångestattacker, självskadebeteende, uppgivenhetssyndrom och suicidförsök.

I Sverige har fyra ensamkommande tagit livet av sig under 2017. Ytterligare ett dödsfall skedde för några veckor sedan som misstänks vara ett självmord. En ung pojke hittades död invid en sjö efter att ha varit saknad i två veckor.

Hur många unga flyktingar som tagit livet av sig vet vi inte helt säkert eftersom människor utan personnummer inte registreras i den offentliga suicidstatistiken.

Den här gruppen flyktingar behöver fortsatt stöd från socialtjänsten när de börjat rota sig. Förvaltningsdirektör för socialförvaltningen Gillis Hammar i Stockholm skriver i ett tjänsteutlåtande den 31 mars att förvaltningens bedömning är att det finns lagstöd för att låta de unga få fortsatt vårdinsats. Han hänvisar till två domar från förvaltningsrätten i Malmö som inte godkänt att Malmö stad avslutat insatser för två ensamkommande barn.

Normalt sett använder socialtjänsten en modell för att utreda barns behov och då med barnet i centrum, BBIC. Man avväger nogsamt vilka delar i modellen som fungerar och vilka behov som ska vara uppfyllda.

Vi ställer oss mycket frågande till att de ensamkommande inte bedöms ha samma grundläggande behov som andra unga som enligt socialtjänstlagen har rätt till stöd från socialtjänsten fram till att de fyller 21 år.

Vi står inte ut-rörelsen har under våren besökt våra folkvalda politiker i Stockholms Stadshus för att informera om den alarmerande situationen bland de ensamkommande. Vi menar att Stockholm kan göra skillnad genom att låta de ensamkommande som önskar få stanna kvar i vår stad.

Vi kan fortsätta vårt arbete att ge dem en bra start i livet. Vi välkomnades i Stadshuset av Torun Boucher (V), Lotta Edholm (L), Karin Ernlund(C), Karin Gustafsson (S), Åsa Lindhagen (MP), Anna Rantala Bonnier (Fi), Erik Slottner (KD) och Andréa Ström (M). Vår uppfattning av dessa samtal är att alla vi talade med förstår allvaret. Det antecknades flitigt under våra möten och politikerna gav intrycket av att vilja lösa problemen. Vi fick ett löfte om att det skulle göras något åt situationen.

Vi vill nu se att ni politiker tar ert ansvar och finner en snabb lösning så att de ensamkommande kan stanna kvar i Stockholm och få ett likvärdigt stöd från socialtjänsten. Vi vill att ni nu agerar över partigränserna och lyfter detta till riksdags- och regeringsnivå. Staten och kommunerna måste skapa förutsättningar för ett gemensamt ansvarstagande för denna grupp asylsökande.

Låt de ensamkommande bo kvar efter att de blivit 18 år och låt dem få fortsatt stöd från socialtjänsten!

Hanin Assali, socialhandläggare
Lena Bolander, distriktssköterska
Lina Johansson, handledare HVB-boende
Liisa Korvenranta, frivilligarbetare
Charlotte Lilja Pittuco, lärare
Soraya Sohrabi, barnmorska

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.