När är vi lediga - på riktigt?
Semester! Äntligen! Åh, vad vi ska vila! Eller?
När jag lyssnar på mina vänners sommarplaner får jag panik.
I stället för att sitta i en solstol och stirra rakt ut flänger vi runt som dårar på semestern.
Semester! Äntligen! Åh, vad vi ska vila! Stirra ut i oändligheten utan en enda sak på schemat.
Eller?
När jag lyssnar på mina vänners sommarplaner får jag panik. Av två anledningar. Dels av jämförelsepanik. Varför har alla andra roligare planer än jag? Men mest av utmattningspanik, för att jag har en känsla av att vi aktiverar sönder våra semestrar och våra barn. Och att stress numera inte bara är en folksjukdom för oss vuxna att lida av utan något våra barn ärver och i sin tur för med sig vidare.
Hur många föräldrar har inte hört sina småbarn utbrista “nu känner jag mig stressad!” och skrattat åt hur rolig det låter när barn härmar vuxna uttryck. Dessvärre är det mer än bara gulligt härmande. Enligt BRIS mår allt fler barn och ungdomar dåligt av stress. Det är lätt och nära att skylla på skolan. Det är sån press att prestera, det är så mycket läxor. Men är det verkligen så? Är det inte tvärtom att skolan i Sverige är slappare än någonsin och läxor kan ju dessutom i många skolor skötas på dedikerad tid i skolan och inte hemma.
Kanske är det i själva verket hemmiljön som är där stressen frodas? Där barn ser sina vuxna förebilder bränna ut sig till höger och vänster och hetsar runt som idioter för att hinna. Och hur ser barnens vardag ut? Aktiviteter flera dagar i veckan, lekträffar, upplevelser som ska skapas. Allt såklart i det flesta fall av välvilja från oss föräldrars sida - vi vill att våra barn ska ha roligt i livet. Vi vill att de ska uppleva, njuta, leka, spela, röra på sig. Vi vill dessutom själva ha kul, uppleva saker, leva life.
God tanke, men kanske för mycket av det goda? Och så kommer semestern.
Åh vad jag skulle önska att allt fler vuxna skulle svara “inte ett skit” på frågan “vad ska ni göra på semestern?”. Jag är övertygad om att vi som människor, och dessutom vår planet, skulle må otroligt mycket bättre framåt augusti om vi alla bara drog ner på görandet denna sommar.
Men i stället för ingenting hör jag “vi ska åka till Legoland, sedan hem till några vänner några dagar, sedan till mina föräldrar uppe i norra Sverige, sedan till Spanien, sedan kommer några vänner hem till oss, och när de åker då ska vi till min mans föräldrar nere i Skåne, sedan ska vi ta tåget till Göteborg några dagar”. Man får hjärtklappning. Lägg därtill gärna autosvaret som många lämnar på sin mejl när de går på semester “Hej, jag är på semester men jag kollar av mejlen då och då och är det något brådskande så finns jag på mobilen”.
Och jag undrar: När kommer återhämtningen?
När sätter du dig i en solstol och stirrar rakt ut på ängen i en timme? När får dina barn bara vara och leta efter småkryp, bygga korthus, eller spela Uno i skuggan en timme? När är vi lediga - på riktigt?
I stället flänger vi runt som dårar och kommer tillbaka till jobbet utan den där saliga utvilade blicken som vi kämpar hela sommaren för att uppnå. Och våra barn kommer tillbaka till lekrum och klassrum fulla med berättelser av vad de upplevt men utan det där sommarminnet de kanske mest av allt längtat efter: att få ligga i hängmattan med mamma eller pappa en lång stund, läsandes en bok, småpratandes om livet eller småslumrandes i skuggan en stund.
Utan att någon förälder säger “jag ska bara…”