Jag vill bara skrika: Släpp skärmarna
Nina Campioni: Stanna hemma om du inte pallar umgås med ditt barn på restaurang
Du har ett monster hemma.
Men ensam är du inte.
Vi uppfostrar en generation skärmtokar.
Ska vi stanna upp en stund och tänka lite på vad det är för generation vi håller på att skapa i våra egna hem? Jag vill inte vara hård och elak nu. Men. Risken är att vi står med en generation skärmtokiga, kicksökande, apatiska monster framför oss. Japp, jag sa det. Du har ett monster hemma. Men du är inte ensam. Även jag håller på att uppfostra två monster är jag rädd.
För i dag krävs det Blixten McQueen på telefonen för att få på lillkillen overallen på morgonen och stora tjejen refererar bara till A for Adley när jag frågar något. Spelar ingen roll vad frågan är. Svaret finns alltid hos Adley.
Häromdagen satt jag bredvid en pappa och hans två söner på ett café. Pappan och stora sonen på kanske 8 år hade varsin telefon i handen. Sonen lägger då och då ner skärmen och ser sig omkring, ibland ser han på sin pappa och jag kan bara ana vad hans inre längtar efter. Pappan, dock, ser inte upp från skärmen ens när minsta sonen i vagnen bredvid försöker berätta att det hänger en lampa i taket. En annan kväll är jag på restaurang, bredvid oss sitter två väninnor med tre söner, cirka tio år gamla. Mammorna pratar sig igenom hela middagen medan pojkarna sitter med varsin telefon från det ögonblick de sätter sig ner tills det är dags att gå hem. Inga ord yttras mellan barnen och de vuxna. Kanske att killarna någon gång visar varandra vad de gör på telefonerna. Annars tystnad.
Dessa två tillfällen var nog det närmaste jag kommit till att lägga mig i någon annans business. Men jag ville bara skrika SLÄPP SKÄRMARNA!
Jag säger inte att jag gör rätt och du gör fel. Eller jo, i ovan exempel så är det banne mig något som är fel. Djupt fel. Men jag använder mig såklart också av för mycket skärmar i vardagen och med barnen. Speciellt just nu då båda barnen inklusive jag själv ligger hemma med feber. Det är konstant skärmtid under dessa deppiga dagar. Ibland måste man ju bara överleva. Men jag vill att vi funderar lite på vad som händer med barn som aldrig får ha tråkigt? Som aldrig får en paus. Vad sker i deras hjärnor om de hela tiden blir matade med A for Adleys pappa som springer runt och skriker som en skogstok att allt är “världens bästa dag”, never ending gift wrap-videos på Youtube eller dödar folk på Fortnite. Vad händer med barnen som alltid vill ha mer och roligare? Som bara klickar på “nästa video”. Som söker mera kickar. Hela tiden. Vad blir nästa kick?
Och vad händer med barn som aldrig får vara med i vuxenrummet? Vad händer med det barn som aldrig får sitta och lära sig vänta på maten på restaurang och medans man väntar kanske, jag vet inte, pratar med andra människor utan får en padda tryckt i näven så fort man satt sig. Vad händer när det barnet blir vuxen. Hur ska hen kunna uppföra sig i ett social rum om hen aldrig får vara med och lära sig?
Visst jag fattar att man vill sitta still och njuta på restaurang i stället för att hänga med tvååringen som vill springa fram och tillbaka mellan borden. Men, helt ärligt. Om du inte pallar gå på restaurang med dina barn då kanske du ska fundera på om du ska gå på restaurang över huvud taget.
Kanske vänta tills ditt barn är redo. Eller fixa barnvakt.
Och med barnvakt menar jag inte Ipaden.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!