Hur ofta hjälper vi någon som ser ledsen ut på stan?
Att röra sig i naturen suddar ut gränser
I naturen gäller andra spelregler.
Där är vi snälla mot varandra.
I stan blir vi självcentrerade gå-på-personer.
Jag har de senaste veckorna tillbringat en hel del tid i naturen. På skidor och på skridskor. Och är det en sak som är säker, förutom att naturen är fantastisk, så är det att naturmänniskor är en art lite bättre än många andra.
Eller så är det naturen som förändrar oss människor. För så fort vi kommer ut i naturen så är det som att andra spelregler gäller, vi skriver på ett kontrakt: Här ska vi bete oss schysst!
För på de isiga sjöarna hälsar vi på varandra, vi fråga hur isen verkar, vi samtalar om vädret och vi önskar lycka till på färden. Hade jag försökt mig på samma konversation i en hiss mitt i stan hade folk omkring mig stirrat ner i golvet, tryckt sig långt ut mot väggarna och hetstryckt på öppningsknappen.
I skidbacken bland berg och granar lämnar vi företräde, vi vinkar fram skidskoleelever, vi plockar upp tappade stavar åt andra, vi stannar upp och hjälper om vi ser att någon fallit.
Jämfört med trafiken på bil där det skriks åt långsamma körskoleelever, där vi skiter i att blinka, där det tutas om någon stoppar upp.
Och hur ofta stannar vi upp och hjälper någon som ser ledsen ut på stan?
Något är det med naturen som skapar förhållningsregler och förändrar oss människor på ett sätt att vi faktiskt blir mysiga varelser i stället för de självcentrerade gå-på-personer som vi så lätt verkar bli i citymiljö.
På vandring över bergen stannar vi upp och småpratar lite med de andra vandrarna, vi jämför utrustning och vi rekommenderar rutter, vi delar erfarenheter och hejar varandra framåt.
När jag öppnar dörren till förskolan för hämtning får jag vara nöjd om en av alla föräldrar som samsas där inne har tid och lust att lyfta blicken och säga hej.
På afterski i skidorterna har vi inga problem att dansa, sjunga högt och skratta med människor runt omkring oss. Det spelar ingen roll om de tillhör vårt sällskap eller ej. Det spelar inte ens någon roll om det är ett tonårsgäng, ett medelålders par med små barn eller någons morfar. Alla ska med och vi har alla roligt tillsammans. En för alla, alla för en!
Översätt det till stadsmiljö och en bar på till exempel Stureplan, Vasagatan i Göteborg eller annan valfri “fina gatan”. Du skulle ses som en komplett galen människa om du gick fram till ett sällskap tonåringar, slog dig ner, skålade lite och pratade om hur dagen på stan varit. Ja, såvida du inte själv vore tonåring förstås.
Att röra sig i naturen suddar ut gränser och för oss samman på ett härligt överskridande vis. Tänk så härligt om vi kunde ta med oss naturvettet hem när lämnat isen, backen eller skogsvandringen?
Om vi kunde släppa rädslan för att hälsa på dem vi inte känner, släppa på den stressade ilskan och kanske till och med släppa före en annan bilist i kön, om vi vågade samtala lite med folk i Ica-kön, om vi ja, bara vore lite härligare människor?
Trevlig värld det vore?