Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Började träna 2011 – var bästa svenska i VM

Uppdaterad 2015-09-29 | Publicerad 2015-09-25

En distanslöperska med raketkarriär.

Det var bara fyra år sedan Annelie Johansson på allvar började sin löpsatsning. Men i VM i Peking var hon första svenska över mållinjen.

– Innan hade jag tankar om att jag var för gammal för det här. Men när jag fick hjälp insåg jag att jag kunde förbättras säger hon.

Att börja satsa på sin idrott när man är en 32 årig småbarnsförälder låter kanske som att det skulle vara för sent. Men i fallet med Annelie Johansson är det helt fel. För det var först då hon började träna på allvar. Och på maratondistansen under VM i Peking så var hon bästa svenska – inte illa.

– Jag har en aktiv träningsbakgrund och har alltid hållit på. När jag fick barn 2008 så var löpning ett effektivt sätt att träna. Sen blev det mer och mer löpning men det var först hösten 2011 som jag började springa för en tränare. Innan dess hade jag kört själv, men aldrig fokuserat på att få ut någon kvalitet. Innan hade jag tankar om att jag var för gammal för det här. Men när jag fick hjälp insåg jag att jag kunde förbättras säger hon

”Hobbysprang” fram till 2011

Och just många frågar hur hon så snabbt kunde bli så bra. Att gå från att vara en motionär till sverigeelit på bara ett par år är ögonbrynshöjande. Och detta som en hobby.

Men heltidsjobb, småbarn och elitsatsning. Hur går det ihop?

– Många ställer just frågan om varför det gått so bra och hur det kommer sig att det gått så fort. Jag har ju jobbat heltid fram till i våras och i och med familjen så har det varit svårt att få vardagspusslet att gå ihop. Jag brukade framförallt träna på morgonen, för på kvällen tränade sambon och nu håller sonen på med fotbollsträning. Så det är en del som ska hinnas med.

Men har det inte varit svårt att motivera sig, att satsa samtidigt som man ska jonglera jobb och familj.

– Motivationen har jag aldrig haft några problem med. Att springa är en så himla skön känsla. Det är snarare tvärtom. Att man måste lägga band på sig själv så att man inte tar ut sig och får skador. Sen har det ju inte varit oproblematiskt att få det hela att gå ihop när man går från att som ensam kunna köra när som helst till att behöva anpassa sig efter träningen.

Skrev bok efter vinsten

Du har varit med och skrivit boken ”Att träna för en svensk klassiker”, vad har du bidragit med?

– Jag blev kontaktad efter fjolårsvinsten av Lidingöloppet. Så jag kom in sent i projektet. Men jag tog ledigt från jobbet och satte mig och skrev. Det har varit lärorikt, men tömmer ut lite av allt det man lärt sig.

I mitt kapitel får man vad som krävs för att bli en bra löpare. Hur man ska disponera loppet, lite om utrustning samt hur man förbereder sig för ett maraton. Det är en omfattande bok och ett jättebra verktyg riktat till elitmotionären.

Så vad ska man tänka på för att bli en bättre löpare.

– Först är det att skynda långsamt. Att inte gå fullt på en gång. Ska man vara med i en tävling, bekanta dig med banan och anpassa sedan kroppen för tempot. Ska man exempelvis springa Lidingöloppet på 2:30, se då till att ha tränat det tempot först. Sen är det ju oerhört viktigt att värma upp ordentligt, ju äldre man är desto viktigare är det. Dels gör det att man undviker skador och dels så blir löpningen behagligare.
Och vad ska man tänka på när det gäller Lidingöloppet?

– Lidingöloppet är ganska så snällt i starten och de 5-6 första kilometerna där är lätta. Men springer man för snabbt får man betala för det i slutet. Jag brukar sikta på att hålla ett jämt tempo. Det är lite som att köra en bil: att gasa och bromsa är bränsleförbrukande – samma sak är det för löpning. Men man ska inte gå på hastigheten, på Lidingöloppet är terrängen avgörande för farten. Sikta på att hålla jämn puls, det är det som betyder mest för energiförbrukningen. Sen kommer det att vara tungt ändå i Abborbacken – då gäller det att koppla på viljan.
Du vann Lidingöloppet i fjol – är målet att försvara titeln?

– Det kommer att bli tufft. Det sitter fortfarande i benen efter VM i Peking. Jag borde ha tränat mer backar och terräng, men jag hoppas att mina erfarenheter ska hjälpa mig. Det är en fantastisk tävling och ett bra arrangemang.

Följ ämnen i artikeln