Ulrika lever med ständig smärta

”Det var en befrielse att få diagnosen”

– Sjukdomen är som ett batteri. När jag har lågt batteri får jag mer ont, har sämre immunförsvar och då måste jag vila och ladda batteriet igen, säger Ulrica Holmgren, 34, som lider av fibromyalgi.

helskärm

Att ha fibromyalgi är som att springa i ett ekorrhjul. Först kommer smärtan, som gör att du blir stressad över att inte kunna jobba tillräckligt eller att inte kunna ta hand om din familj som du vill. Stressen gör att du får mer ont. Av stressen och smärtan blir du trött och måste vila mer, då får du ännu mindre tid för ditt jobb och din familj, därav blir du mer stressad och har svårt att sova och när du inte kan sova får du mer ont.

– Man måste hitta balansen och den livsstil som passar dig. Många tycker att jag bara kan gå och träna så blir det bättre, men om jag tar i för mycket eller fel, så blir det bara värre, säger Ulrica.

Testat det mesta

I dag är det nio år sedan hon fick sin diagnos, när hon var gravid med sonen Lucaz, men då hade hon haft ont i flera år.

– Det var en befrielse. Jag var inte knäpp, jag inbillade mig inte, säger hon med eftertryck.

Att ha fibromyalgi är ett ständigt provande av träningsformer, mediciner och behandlingar. Det som fungerar för den ena kanske inte alls fungerar för den andre. Ulrica har testat det mesta och vissa saker funkar bättre än andra. Värme är bra: varma bad, duschar och värmemadrasser. Akupunktur funkar och lättare massage. Men hon får inte ta i för mycket och ibland är det svårt att veta var gränsen går. Hon testade vattengympa som fungerar för många fibro-patienter men hon tog i för mycket och blev i stället liggande i flera dagar.

Ständig smärta

– En stund ute i trädgården är som värsta träningspasset för mig – och då får jag betala för det dagen efter. Då blir det värre, säger hon.

Det är en smärta som hon ständigt lever med. Det pulserar i händer och fötter, det är som att få en kniv inkörd i ryggen om och om igen. Det är som att ha ryggskott i hela kroppen, säger hon.

– När det gör ont i mina händer så känns det som om de borde vara helt svullna. Det spänner och pulserar och jag vrider dem och masserar dem hela tiden, men det syns ingenting, berättar hon.

Och det är ett problem. Den kallas för den osynliga sjukdomen och därför har omgivningen svårt att förstå den smärta som fibropatienter går igenom. Inte ens de som lever nära de som har sjukdomen förstår. Ulrica och hennes sambo Rikard har levt ihop i fjorton år men han säger ändå att han inte riktigt kan förstå.

Svårt att förstå

– Ena dagen kan hon göra vissa saker och andra dagar bara ligger hon, då är det ju svårt att veta vad hon kan göra. Men gör hon saker hemma ena dagen så vet vi ju båda två att det går ut över dagarna efter, säger han.

Hemma sköter han 90 procent av hushållssysslorna, vilket Ulrica tycker är jobbigt. Hon vill gärna vara med och hon vill göra så mycket mer, men det går inte. Två gånger har hon bränt ut sig just för att hon vill och gör för mycket, både i jobbet som barnskötare och hemma.

– Jag tar en dag i taget numera. Jag är egentligen inte sådan utan jag vill planera allt, men det går inte med en sådan här sjukdom. Jag vet ju aldrig hur jag mår i morgon, säger hon och ler lite snett.